En av de undergroundfilmer – snarare än experimentfilmer – som skådespelaren Pierre Clémenti gjorde; mer eller mindre ett montage av riktigt skitiga Parismiljöer, framkallade på lika skitiga sätt, ackompanjerat av industriella syntar; en skildring av 80-talets punk- och knarkmiljö som är grotesk som romantisk och/men på ljudspåret iscensätter Clémenti någon sorts futuristisk noir-intrig om bortkommet knark i det totalitära ”Nekro City”, styrt med järnhand av Captain Speed osv. På 70-talet satt Clémenti i fängelse för drogbrott och poesin han häver ur sig är också igenkännbart fatalistisk och extrem i sitt effektsökeri – folk försvinner in i ”nattens saliv” och liknande. Intrigen, om seriemördarmartyrer och ”sexuella araber”, går knappt att uppfatta, men så klargörs det också i slutet av filmen att det tog nästan ett helt årtionde för Clémenti att färdigställa den. Det finns en innerlighet i hans uttryck och vetskapen att det hela inte är riktigt det fåfänga nonsens som det ser ut att vara, utan ett försök att komma till bukt med någon form av jakt på någon form av sanning, gör det hela till något man kan vara en smula ödmjuk inför. Och råkar man nu gilla skit, snusk, blod och slem, så finns det gott om den varan här.