Intressant men lite för skissartad film om en äldre kvinna (Evabritt Strandberg) som är döende och genom en sorts LSD-meditation reser tillbaka i tiden och interagerar med sitt 25-åriga jag medan hon är på fjällsemester med man och barn. Hellström iscensätter sin idé på ett imponerande sätt; konceptuellt, och stil- och tonmässigt, är filmen riktigt begåvad. Tyvärr blir den inte mer än en halvkonstruktion – manuset består av välskrivna men kontextlösa fraser som föreslår någon sorts Bergmansk alienation som framstår som helt generisk utan ett regelrätt karaktärsdrama. Filmen är som en lysande metod utan stoff, karaktärerna har symptom mer än de har problem, och filmen tror att den kan komma undan med att inte gravitera mot något, bland annat synbart i diverse ängsliga detaljer som framstår som instinktiva försvarsmekanismer; inledningsvis förklaras det för oss att filmen existerar ”bortom intellektet”, till exempel – ett fåfängt drag där filmskaparen råkar avslöja att han vet om att det hela skulle kunna vara bättre. Filmen har emellertid ambition nog att våga, det måste man ge den, och det suggestiva fotot, ihop med den intressanta grundidén gör den milt sevärd. Med Joni Francéen och Jörgen Svensson som det äkta paret och Hanna Schygulla som sävlig guide genom meditationen. Filmen hade på tal om det fungerat mycket bättre med minimal dialog och helt utan voice-over.