2022 lärde vi oss att vi inte kan utrota en civilisation och kalla det självförsvar. 2023 lärde vi oss att det kan vi visst det. 2024 ser vi hur det går till.
⦁
Hör i förbifarten Brownsville Girl med Bob Dylan och blir full i skratt, blir alltid det av de där låtarna han gjorde där han verkade improvisera fram texterna på studs. Long and Wasted Years är en annan. ”I ain’t seen my family in twenty years, that ain’t easy to understand! They may be dead by now!” Det handlar om framförandet också. Det låter som en stand-up rutin. Vem gör en låt, år 1987, med en refräng om att stå i biokö för att se den nya Gregory Peck-filmen? Det är så härligt off.
⦁
Det händer att man regnar på folks parader, som sägandet sägs, men jag tycker jag är en väldigt hoppfull person på det stora hela. När jag begrundar film och musik anar jag en attraktion till uppgivenhet, hopplöshet, negativitet.
Ken Loach är ju särskilt överskattad i det här avseendet (och ärligt talat är han det som dramatiker också). Till och med Kes. Det är en stark film men den styrkan kommer på bekostnad av all tänkbara nytta Loach föreställer sig att han är ute efter att göra. Det är en sadomasochistisk film som är förälskad i känslan av besvikelse och hopplöshet. Det känns tryggt och bra att kunna säga att inget hopp finns. Vad är poängen med att sedan stå och hytta med näven och vara arg? Vem ska rädda oss, Kenneth? Jag tycker inte att Ken Loach verkar vara en speciellt arg eller upprörd person, tvärtom verkar han nöjd. Det är inte konstigt att han vinner guldpalmer och älskas av det kritiska etablissemanget. De blir väl också trygga när de kan få kunna tycka synd om de som har det sämre ställt med den viktiga förutsättningen att de också vet att fattiga och utsatta i grund och botten inte har något hopp om förbättring. Att allt förblir just som det är. Det är en sorts känsla av balans, en tillfredsställelse som går tillbaka till den grekiska tragedin – det är bra att det är dåligt. Hopp är jobbigt. Kamp är bökigt. Förändring är läskigt. Det är skönare att deppa och gnälla.
Ändå är allt som behövs så lite, egentligen. Vill man leva en dag till så får man väl ta och gilla sitt liv och världen man är en del av. Gramcis bevingade ord lämnar mig aldrig – vi ska vara intellektuella pessimister men spirituella optimister. Det allra viktigaste är att inte blanda ihop de två.
⦁