Otroligt velig historia byggd på en bestseller av Jacquelyn Mitchard promotad av Oprah Winfrey. Michelle Pfeiffer spelar trebarnsmamma vars ena, treåriga son försvinner i en hotellobby – nio år senare återfinner hon pojken av en slump, men hur blir tillvaron när han flyttar in i familjen igen? En stark premiss som filmen inte tar hand om – detta är en irriterande, ryckig och tunnsådd film som börjar som en habil TV-film för att sedan bli mer och mer irriterande. Den snubblar sig fram genom stora ämnen utan att någonsin komma till skott eller bestämma sig för en vinkel och verkar aldrig vara ute efter någonting, konflikten dödas ständigt av svag regi (pojken som allting cirkulerar runt ser ut som en uttråkad tioåring man hittat i en godisaffär och mutad med godis) och eftersom filmen inte dras till något centralt så blir karaktärerna degiga och otydliga. Till sist blir filmen oavsiktligt konstig och varje liten oansenlig detalj börjar kännas malplacerad, som när sura maken Treat Williams hänger i garaget och slipar en stor, Lidl-liknande fågelholk eller när detektiven Whoopi Goldberg utan anledning börjar prata om att hon är gay.