Arker är heliga saker för manusförfattare. Huvudpersonen ska genomgå en förvandling, en inre upptäcktsresa, bli en bättre människa kanske, åtminstone ta sig från en plats till en annan.
Men arkerna är överskattade.
Jag tycker inte att karaktärer ska förändras för mycket under resans gång. Arker känns oftast konstruerade och när människor förvandlas till fjärilar blir det lätt fånigt. Karaktärer ska vara envisa och sträva efter att överleva som de är. Vad som borde förändras, eller inte, är situationen de befinner sig i.
Open Range är ett bra exempel, och det är en av anledningarna till att det känns som en så speciell film. Berättelsen i sig är bekant: Två cowboys (Robert Duvall och Kevin Costner) hamnar i trubbel när de kommer till en liten stad där ”frifräsare” inte uppskattas. För hederns och stolthetens skull hänger de kvar av ingen annan anledning än att leverera rättvisa. Den moraliska kampen är också bekant: Hur fungerar våld som rättfärdighet när det också är en synd?
Vad är det då som gör Open Range så speciellt? Den är finstämd, melankolisk och bildskön, men det är många andra westernfilmer också. Den har slående miljöer, fint fotografi, inspirerade skådespelare, lugnt tempo och en allvarlig ton. Men dessa element svarar fortfarande inte för filmens speciella själ.
Det jag tycker gör filmen speciell är dess brist på religiös eller pseudo-religiös symbolik, och en nästan stagnerad filosofisk frid. Sinnesro, en sådan dygd. Costners karaktär lider av PTSD av sina krigsupplevelser, men samtidigt har hans överlevnad gjort honom tillfreds. Han kanske hittar kärleken i filmen, och det skulle göra honom till en lycklig man, men han skulle inte gå vilse utan den. Det är inte en fråga om frälsning. Duvalls karaktär var en gång en familjefar, men gick på den metaforiska ”vägen” efter att de dödats. Han har helt enkelt kommit över det. Han lider inte av någon romantisk depresion, utan fortsätter med en ganska glad stoicism.
De två cowboysen får höra att deras tid närmar sig sitt slut, att de bara kommer att bli ihågkomna som myter, men de verkar veta att deras sätt, deras trossystem, är evigt, som klippor och moln. Allt de försöker göra är att hålla sig vid liv och vara en del av världen. De kommer inte att acceptera trakasserier, de kommer att kräva frihet, men inget mer – vilken fånig liten sak att slåss om, men så ligger det till. Filmen är baserad på en roman som heter ”The Open Range Men” men filmens titel flyttar ens uppmärksamhet bort från männen – som skulle vara de första att erkänna att de inte är särskilt intressanta – till det öppna området. Frihet under himlen. Världen i sig är den enda guden någon behöver.
Till saken hör att arker och dylika metamorfoser är ett religiöst arv. Trots all sin patriarkala romantik var de gamla westernfilmerna sakliga och normalt sett inte särskilt intresserade av teologi, och om det är något som kan bli lite tröttsamt under eran av ”post-western” (med start någonstans kring De skoningslösa) så är det dragningen till pseudokatolska teman om frälsning med karaktärer som liknas till predikanter och allsköns helvetesmetaforer. Allt är ju ändå retoriskt. Ingen tror att Clint Eastwoods karaktär bokstavligt talat hamnar i helvetet efter att han dör. Man måste låtsas tro på något sådant, för det är bara en princip, som med vilken religiös text som helst; specialeffekter för sinnet. På grund av temats eteriska natur, särskilt när man ser det upprepas om och om igen, försvinner det så småningom ut i tomma intet. Man bryr sig inte riktigt, det gjorde man nog aldrig, det är bara på sin höjd ”bra grejer”.
Men det finns lång livslängd i den typ av verkliga tro och hängivenhet till människor som Kevin Costner visar i Open Range (Costner regisserade även). Läkare är lika viktiga som mördare. Filmen saknar helt kyrkor. Det är en film om människor som bara vill leva; filmens stillhet, naturens orörlighet, karaktärernas renhet, ärligheten i deras kamp, den sätter saker i ett tydligt, sant, andningsbart perspektiv: Du kanske bär helvetet med dig, men paradiset finns här på jorden.