Jag är inte säker på hur jag känner för Parallella mödrar men jag tror nog fortfarande att Pedro Almodóvars otroliga period på 00-talet var en sådan stark konstnärlig prestation att allt som följt var dömt att kännas lite splittrat och experimentellt. Jag misstänkte det redan 2011, när han gick in i det då nya decenniet med en skräckfilm (The Skin I Live In), följt av en riktigt fånig komedi (Kära passagerare). Jag kände att det bekräftades, mer eller mindre, när han gjorde någon annans material (Alice Munros berättelser, med 2016 års Julieta). Alla hyllade sedan Smärta och ära (2019), men jag tyckte den var ganska överskattad. Det var en film som låtsades vara reflexiv och självexponerande, men den var liksom tvärtom; censurerad och selektiv, högst konformistisk. Det sistnämnda faktumet var särskilt chockerande, då det här är en filmskapare som en gång verkade utan filter. Smärta och ära var som en snofsigare version av en kändis självbiografi med en ”döende dandy”/stackars mig-underton som jag bara inte riktigt köpte.
Men det var förstås fortfarande en bra film, eftersom Almodóvar gör bra filmer automatiskt (mycket sällan har han underpresterat på allvar). Mycket av detsamma kan sägas om Parallella mödrar, som återigen signalerar en Almodóvar som har blivit onödigt pjoskig med sitt material. Ändå är filmen helt enkelt så ovanlig och så onekligen personlig att den förblir fängslande av sin blotta närvaro.
Först och främst, hur förvirrande den än kan vara, handlar filmen inte riktigt om sin centrala handling, som involverar två kvinnor vars barn blandas ihop. Den här historien hanterades för övrigt mycket bra av Kore-eda i hans hjärtskärande film från 2013, Sådan far sådan son, en film som Almodóvar måste ha sett och knappast skulle försöka göra bättre. Nej, filmens hjärta ligger i dess prolog och epilog; ”sidointrigen” som involverar en massgrav i la mancha från det spanska inbördeskriget (”la mancha” är benämningen på landsbygden där Almodóvar växte upp och dit hans filmer gång på gång återvänder; det är kärnan i hans hjärta och själ, sanningslandskapet i hans berättelser). Familj, anor och historia har länge varit teman i Almodóvars filmer, men även om han bröt ut som en fullständig anarkistisk galning i slutet av 1970-talet, har Franco-tabut alltid legat i dvala i hans filmer; en nästan psykoanalytisk spökfigur, orsaken till all verkan som det ännu aldrig talats om. Så sent som 2007 föreslog han i en intervju att ”det har gått tillräckligt med tid för att vi ska börja prata på allvar om den tiden” men det tog honom nästan ytterligare 15 år att göra en film som explicit handlar om kriget. (Men när han gör det, är det förstås med en nästan dokumentär uppmärksamhet på riktiga människor, verkliga detaljer, så vitt jag kan säga så kan graven lika gärna vara en riktig).
Till skillnad från den falska koketteringen i Smärta och ära, så känns dessa aspekter av Paralella mödrar faktiskt som att regissören avslöjar sig själv, även om det kan krävas en fanboy för att dechiffrera det. Det finns också en större sanning i bekännelsen, det är inte bara hans privatliv eller hans filmer som han kommer ut med – det är libertarianen som kommer ut som en man med värderingar, som försöker tala på ett helt lands vägnar. Det är den första Almodóvarfilmen som helt utspelar sig i verkligheten, utan några diegetiska utflykter. (Kanske detta är Almodóvars tema efter 00-talet, när jag tänker efter; ett försök att ge sig av på en långväga resa på väg till verkligheten, bort från excessen, på väg mot en ny och osannolik realism).
Den uppenbara frågan är vad man då ska göra med berättelsen som faktiskt upptar en majoritet av speltiden. I det stora hela känns det här som mycket mer bekant Almodóvar-terräng. Ändå kommer det inte direkt ur det blå. Kanske var hela filmen inspirerad av Almodóvars mammas död, en person så närvarande i hans liv (och i hans filmer, där hon ofta dök upp) att den som sett alla hans filmer har i princip lärt känna henne. Den här lilla damen var hans stora musa och det är som om han nu är roderlös, utan att ha något annat val än att se tillbaka och bortom, ner i historiens mörka korridor, in i den hårda verkligheten i den tid då han föddes.
Som för att understryka en viss hård uppriktighet, en känsla av sanning, har Almodóvar inte spelat in filmen på den mer filmiska arri-kameran utan CineAlta (samma som gjordes för George Lucas när han gjorde sina prequels) i 4K med uppenbarligen ingen filter att tala om. Detta ger filmen en platt, rent ut sagt ful telenovela-look som är ganska chockerande till en början. Men om man vill filma lik kanske det är det enda rätta valet.
Teoretiskt kan jag se hur berättelsen som involverar de två mammorna (Penelope Cruz, Milena Smit) fungerar som en metafor för allt detta. Cruz önskan att öppna massgraven signalerar Almodóvars vändning från kaotisk antihjälte till klarsynt idealist. Insikten verkar handla om tiden själv; när historiens fasor inte är nära eller verkliga upplevelser för yngre generationer, när de bara är döda fakta, någon annans problem; den unga älskarinnan (Smit) avslöjar sin okunnighet inte när hon inte vet vem Janis Joplin var utan när hon kallar Cruz ”intresse” för massgraven för en tråkig ”besatthet”. Som om vi pratade om ett kaninhål på YouTube, eller en konspirationsteori. (Varje gång Cruz kritiserar en yngre person i filmen, tror jag att hon uttrycker frustration över att historien glider in i glömska – speciellt minnesvärd är hennes snabba omnämnande av våldtäkt som något negativt, vilket är nyheter i en Almodóvarfilm).
Jag har uppenbarligen mycket mer att säga om den här filmen än vad jag hade om Smärta och ära; det här är en mer trasig film, mer avslöjande, därför mer intressant. Men i slutändan kan jag fortfarande inte skaka av mig känslan av att Almodóvar fortfarande försöker gömma sig i materialet, skapa omvägar och ”paralleller”, så att säga, istället för att bara säga vad han tänker på. Filmen är fängslande, fascinerande, men det finns något förstoppat i den. Jag kan acceptera att Almodóvar har blivit mjukare och klokare med åren. Men jag är lite besviken över att han fått nerver att tappa.