Den här filmen är en frisk fläkt på alla möjliga sätt. Det är en komedi om två flickor som hyssar sig igenom sin tid på en katolsk flickskola, men den har ingen sådan där ”skämt åsido”-ton av moralism som man alltid hittar i Disneyfilmerna. Inte heller är filmen fullt 60-tal – nunnorna är inte antagonister i själ och hjärta; Rosalind Russell är lysande som den väl avrundade abbedissan, en kvinna som driver en skola och som därför är lika mycket av en sociopolitisk varelse som en religiös. Hon är inte sämre än att hon sparkar till ett element av frustration ibland. De två tjejerna är också fina; Hayley Mills är anstiftaren till alla upptåg – Mills är fotogen på ett djävulskt sätt, men det krävs inte mycket för att göra hennes karaktär psykologiskt realistisk och det är därför twisten i slutet inte riktigt får ens ögon att rulla trots allt. Under berättelsens gång går åren, vilket också hjälper oss se att det händer mycket mellan lagren.
Hjärtat i filmen är vänskapen mellan de två tjejerna, och den förstår hur viktig vänskap mellan unga människor är. Filmen må se pittoresk ut, på det där lätt gulnade 60-talssättet, men den ser aldrig ner på publiken, den blir aldrig tillgjort söckersöt. Filmen är är tillräckligt seriös, kort och gott, anmärkningsvärt balanserad överlag.
Ida Lupino anlitades för att regissera filmen, vilket skulle kunna hjälpa till att förklara varför det blev hennes bästa film. Det var hennes första film på 13 år (och kom att bli hennes sista). Hon gjorde mycket TV vid den tiden och jag är säker på att arbetsrutinen är anledningen till att den här filmen fungerar så bra som den gör, eftersom hennes ”socialrealistiska” filmer från 50-talet var lite styltigare, som om de alltid fick stå lite på tå för att få fram sina poänger istället för att låta arbetet ta dem dit filmerna skulle. Antingen kommer en film att fungera eller inte. Det kan inte tvingas fram. The Trouble of Angels kan ha mindre att säga än en Outrage (1950) eller en Bitter kärlek (1953), men den har mycket mer att ge.