Med sina subtila och sublima medel lyckas Powell och Pressburger typiskt sett ta fram något transcendent ur en melodramatisk intrig som tycks tala för sig själv. I Gone to Earth blir det inte riktigt så magiskt, även om det fortfarande är en stark film, inspelad på sprakande Technicolor i grevskapet Shropshire i västra England.
Filmen utspelar sig där, på 1890-talet, och handlar om en vidskeplig flicka (Jennifer Jones) vars bästa vän är en räv. Hon dras mellan två män – en from pastor och en burdus jägare – vilket får tragiska konsekvenser. Berättelsen påminner om en saga med tydlig sensmoral: Total frihet är destruktiv, men man kan heller inte ge sin vilja till heliga böcker eller sianden. Och man måste välja en väg för att kunna leva alls. Som så ofta presenterar Powell och Pressburger två oavvisliga faktum och använder dem för att alludera till en konflikt de aldrig själva skapar.
Sagor är grymma, och eftersom de är det känns Gone to Earth lite mer personlig än några av regissörernas tidigare. Eller åtminstone mer rå. Den presenterar en värld där idealism inte fungerar men där ens begär leder till ruin. Jennifer Jones förlorade kvinnobarn lämnas att springa runt i naturen, ett naket och kallt tillstånd i världen.
Naturen har återigen något psykologiskt över sig. I I Know Where I’m Going var det den skotska turbulensen som speglade den inre turbulensen som Wendy Hiller försökte få bukt på. I Gone to Earth speglar de västengelska stormarna och regnet, samt även en central rävjakt, all den knipa som Jennifer Jones rollfigur är i. Den svenska titeln Villebråd är för en gångs skull på pricken.
Det är inte en feministisk film (jag tycker att en sådan läsning nästan är vulgär) men den är kraftfull ändå. Närbilder på läderstövlar som trampar ner rosor, hur ålderdomliga sådana bilder än kan verka, utgör en sorts poesi som är sällsynt för Powell och Pressburger. Tillsammans med de berömda avslutningarna av De röda skorna och Svart Narcissus finns det liknande ögonblick i Gone to Earth; slående ögonblick som skapar ilningar man är hjälplös mot.