Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Konung Blåskägg (Anna Boleyn, 1920)


Eftersom jag hittills inte varit något fan av Ernst Lubitschs stumfilmsdramer stålsatte jag mig verkligen inför Anna Boleyn. Inte ens Leonard Maltin gillar den här.

Men jag blev positivt överraskad. Berättelsen är kanske för bra för att förstöras. Det börjar som en berättelse om makt och nekelser, där Emil Jannings spelar kung Henrik VIII, en kåtbock till kung som orsakar problem för hovdamen Anna och hennes kavaljer Henry Percy. Kungen närmar sig henne och Percy avvisar henne – sedan går hon på trots tillbaka till kungen för att bli den nya drottningen. Skulden kommer ikapp henne ganska snabbt. Men så småningom, ju längre hennes olyckliga regeringstid pågår, blir det tydligt att hon är en bricka i ett spel av patriarkalt hyckleri. (Poängen är exakt densamma som i The Last Duel; återigen frågar jag mig varför det fanns ett behov av att ”hitta på” en historia i den filmen).

Filmen är inget mästerverk, och den lider av en del av samma saker som finns i Lubitschs andra stumfilmsdramer; för många scener säger samma sak, vilket jäser filmen, och en del av skådespeleriet/regin är taffligt. Ändå finns det en viss slug psykologi i karaktärerna som gör historien tillräckligt intressant för att hålla ens uppmärksamhet när man väl ger den. Emil Jannings är relativt nedtonad och ”plain Jane”-skådisen Henny Porten är verkligen ett medvetet val i rollen som Boleyn, ett universum bort från Pola Negris excentriciteter.

Uppriktigt sagt saknar jag inte dekadensen. Eftersom Anna Boleyn är så nedtonad kan man också se nyanserna som Lubitsch är kapabel till. Även om filmen överlag är konventionell, antyds mycket i marginalen, vilket tyder på en intelligens som inte är uppenbar i Carmen, Madame DuBarry eller Sumurun, Lubitsch Negrishower. I Anna Boleyn kan man se några av de finkänsligheter som skulle bli klassiska inslag i Lubitschs framtida komedier. Det här var 1920 och redan 1929 fanns en film som Prinsgemålen. Hade det varit för någon av hans andra stumfilmsdramer hade jag inte trott att det var samma regissör, men i Anna Boleyn kan jag åtminstone se så mycket.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *