Ett typiskt tillskott till 2002:s ”blå” estetik, även om det också är ett skolboksexempel på en film som följer en nedåtgående kurva. Joe Carnahans stil tillför allt till den närgångna, rå polisintrigen om nervig snut på narkotikaroteln (Jason Patric) som paras ihop med ökänt rötägg (Ray Liotta) för att lösa ett polismordsfall som sedan länge kallnat. Man andas karaktärerna i nacken och närvarar ständigt i filmens verklighet (särskilt i inledningsscenen, som verkligen får en att sitta upp) men ju längre filmen går, desto tunnare blir storyn och till sist mynnar allt ut i förutsägbara klichéer om korrupta snutar och machoheder.