Den tredje Dirty Harry-filmen är relativt optimistisk (även vagt komisk) vilket alltid är ett tecken på att en serie håller på att ta slut; Clint Eastwood skulle senare hitta användning för sin Harry Callahan-karaktär, när han närmade sig sina mer kloka år, men anno 1976 hade han målat in Harry i ett hörn. I ett förvirrat svar på women’s lib försöker han låta Harry värma sig med tanken på en kvinnlig polispartner och i ett lika förvirrat svar till Vietnam låter han skurkarna vara en sådan där ”terrorgrupp” som består av random idioter som skulle senare ta upp en hel rullar av Polisskolan-filmer. Liksom Magnum Force är den någorlunda välgjord och är sebar, men det pågår en hel del passiv-aggressivt ”fee fi fo fum” här och även om ingen av dessa filmer presenterar något ens i närheten av en realistisk skildring av samhället (särskilt vad gäller byråkrati – dess representanter är så främmande att Harry Callahan skulle kunna passera som en protagonist i en Kafkaberättelse) är The Enforcer särskilt desperat i vad den vill ska vara verkligheten, snarare än vad som faktiskt är verkligheten.