film, Filmloggen

Fjärran röster, stilla liv (Distant Voices, Still Lives, 1988)


Mästerlig skildring av 1940- och 50-talets Liverpool; berättad i vinjetter som om fotografier kommer till liv – en självbiografisk vision där regissören berättar om sin släkt, tider han inte själv minns eller ens varit med om, det mesta cirkulerandes kring medelklasspatriarken Pete Postlethwaite och den ofta motsägelsefulla relation som hans hustru och barn har till honom. Titelns uppdelning görs mellan andra världskriget, då tiden innan var ”fjärran röster” och efterkrigstiden ”stilla liv”. Själva dramat kan liknas till dramatik, fantastiska skådespelare gestaltar fullständigt autentiska människor, som samlas på puben och sjunger sånger alla kan medan deras povra och torftiga förhållanden bildar en vemodig kontrast. Sanningen i förnimmelsen av det självupplevda gör det hela obönhörligt vacker kontrast. Terence Davies följde upp denna med den ännu mer kristalliserade The Long Day Closes.