film, Filmloggen

Lyrro – ut & invandrarna (2018)


Jag har bävat inför att ta mig an den här filmen. Tack och lov är den inte förskräcklig så mycket som den är trött och ofokuserad. Men att kalla Lyrro för en ”trött rutin” är att vara taskig mot Yrrol, för att inte tala om Lorrygängets eftermäle som 80-talets kanske mest inflytelserika komediakt. Om Yrrol handlade om hur svårt det är att navigera i det moderna livet så har det moderna livet blivit helt och hållet alienerande i Lyrro. Åtminstone för den som är vit man – Peter Dalles Sverigeparodi är ett luftkonditionerat matriarkat där män förpassats till att bli barn, husdjur eller bagage. Och det är det roligaste i hela filmen! Men den övergripande visionen hänger inte ihop, så pass mycket att man undrar om den återkommande Roy Andersson-stämningen ska vara medveten eller inte – som, till exempel, i scenen där en bortklemad businessman jetpendlar på en vardagrsumssoffa medan flygvärdinnorna daltar med honom (eftersom hans problem är minimala och hans ångest löjlig) samtidigt som en desperat rasse står med megafon ute på landningsbanan och yrar om hur ”svenska kvinnor” är så ”elaka” (innan han sugs in i turbinen… som sagt, det är en av de bättre scenerna). Filmen är alltså inte fullt så hemsk som man kanske kunnat föreställa sig men Dalle tar aldrig riktigt tag i det hela, varpå skämten sällan landar. Lustigt nog finns det något senilt och sömnigt över hela proceduren.