En typisk film från 2002 där en plastliknande Robin Williams spelar störd fotoframkallargubbe med en fix på den till synes alldagliga medelklassfamilj vars foton han framkallar. Säger typisk film från 2002 eftersom jag tvivlar på att samma manus blivit en lika klinisk och deprimerad film hade det inte varit för 9/11.
Inte vet jag om det riktigt fungerar heller. Filmen påminner mig om det gamla Groucho Marx-skämtet: ”I like everything about you, except you!” Regissören (som såklart gjorde musikvideor innan) har ett fantastiskt Kubrick-komplex, både vad gäller minutiös mise-en-scene, långa utzoomningar och subliminala detaljer i bakgrunden. Robin Williams, det måste också sägas, är hemsökande bra. Filmen hålls i ett jäkla schack, skådespeleriet är perfekt synkat till scenografin och det visuella rastret från stålblå och snorgröna filter.
De rent cinematiska aspekterna av filmen är idealiska. Men av någon anledning hamnar inte filmen riktigt där den borde hamna. Romanek är bra på att bygga upp stämningen men avlösningen blir aldrig riktigt av och karaktärsmotivationen kommer inte riktigt ihop sig. Williams rollfigur belastas med för många omständigheter till sitt beteende, men samtidigt för få förklaringar; han är både offer och antihjälte men till skillnad från Travis Bickle är ”Sy the photo guy” för sammansatt och begåvad, trots hans mörka elände är han när allt kommer omkring riktigt självsäker och rakryggad; hans personlighet faller isär av ”komplexitet” och man börjar misstänka att filmen är lite för intresserad av att imponera på en… vilket den å andra sidan gör. Men bara genom intryck. Psykologiska ambitioner. Men själva berättelsen är, paradoxalt nog, aldrig särskilt övertygande.