Hela mitt liv har jag gäckats av sommarregn, särskilt på kalla dagar långt in i juni. När jag var liten föreställde jag mig en storfilm där polarisarna smälte och ett panorama av figurer fick försöka överleva tsunamis och översvämningar. Den stora berättelsen började i en liten, en familj som gett sig av på bilsemester men fastnat på motorvägen efter ett konstigt ljud från motorn – allt i ett intensivt störtregn, skenbart harmlöst och vardagligt men präglad av den där hotfulla undertonen som bara en biopublik, och barnet i baksätet, kan förnimma. Än idag drabbas jag av en obegriplig längtan när skurar drar in, får människor att huka i övergångsstället. Många ögonblick i mitt liv, brottstycken och skärvor, har etsats fast i mitt minne bara av den enkla anledningen att sommarskuren har denna inverkan på mig. Jag minns den aluminiumpräglade smaken av billig päroncider, freeway, en eftermiddag när jag var sjutton-arton, vi var tre pers som sökte skydd under en balkong på en nedervåning. Jag vet inte vad som hände mer den dagen. Men något sker när de här skurarna kommer. Det behöver ingen berättelse, det behöver ingen kontext, det behöver inga sammanhang. Regnet för med sig en aktivitet, en livlighet, bilder som påminner om de jag har om julhelgen – rättare sagt glada juldagar, i byar och på torg, i vinterklädda minusgradslandskap som jag inte vet säkert om de någonsin funnits.