film, Filmloggen

Four of the Apocalypse (I quattro dell’Apocalisse, 1975)


En av förvånansvärt få spaghettiwesterns av Lucio Fulci, och definitivt en av hans bättre filmer. En totalt misantropisk historia som fungerar som en metaforisk vandring genom helvetet – som en in- och utvänd Trollkarlen från Oz följer vi fyra vandrare som tar sig igenom livet i Fulcis ögon – katastrof efter katastrof, själva tillvaron är en fruktlös strävan där man förlorar sig fram, tills ensamheten är din sköld mot alltings förgänglighet – ”håll dig stark och vid liv” är Fulcis budskap, och där jag känner detta så ofta ringer falskt hos andra regissörer (som att det mer handlar om alibin som ska rättfärdiga dålig impulskontroll (Peckinpah) eller bara dandyprat från privilegierade (Fincher)) så köper jag det helt när det kommer från Fulci; det är hans paradoxalt romantiska estetik som är nyckeln, hur han utnyttjar katolsk rädsla och förvandlar den till en upplevelse av medeltida nöjen; alla dessa saker värda att leva för – sex, sprit och kamratskap – ställda inför kall undergång och nära förestående död.