featured, kritik

Depp v. Heard och det tillfälliga slutet på metoo


Det kommer att komma en ”metoo 2.0”. Men det metoo som startade 2017 har nu, som rent historisk händelse, nåtts vägs ände. Det slutar där det började: I offentligheten.

De som försöker negligera rättegången Depp v. Heard, och även de som moraliserar över den, är inte uppmärksamma. Även om man vill fortsätta klagosången om att offer misstänkliggörs, och att det är det viktigaste man ska ta från den nu rådande lynchmobbsstämningen på internet, så har man misslyckats med att göra det. Det går nämligen inte att göra Amber Heard till ”vem som helst”. Däremot kan man säga att Johnny Depps åtal är det sista, dödande torpedskottet mot metoo-uppropen. Åtalet är som en blaffig Hollywood-remake på Fredrik Virtanens seger mot Cissi Wallin. Sad but true.

Det är intressant att spekulera i hur den här rättegången kommit till, hur det kommer sig att Depp så att säga proddat hela spektaklet och allt vad det kan innebära att vi (i alla fall jag, och hundratusentals) följer det. Själv köper jag inte för fem öre moraliska förfasanden om att vi inte skulle vara ”bättre” än så här, och så vidare. Till och med när jag var tio år, och första säsongen av ”Expedition: Robinson” drog igång trots att en deltagare tagit livet av sig, förstod jag att den frågan var död.

För: Så länge det pågår på en skärm så är det helt enkelt inte verkligheten vi tittar på. Det må vara hur verkliga bilder som helst. Livestreams är inte verkligheten. Dokumentärer är inte verkligheten. Nyhetssändningar är inte verkligheten. Verkligheten pågår omkring dig, här och nu. Du ser den när du tittar ut genom fönstret. Världen är inte ett datorprogram, som i The Matrix. Verkligheten har alltid varit verkligheten. Bilder har alltid varit fiktion.

Kommer den här rättegången att avskräcka kvinnor från att tala ut om övergrepp?

En så bred fråga kan såklart inte svaras entydigt ja eller nej – ”kvinnor” och ”övergrepp” är termer som egentligen kan betyda vad som helst. Det som spökar är vår uppfattning om begreppen, bilderna vi har i huvudet, särskilt om vi inte har mycket till erfarenhet om saken själva. Fiktionerna, med andra ord. Vi ser framför oss berättelser om kvinnliga protagonister i vår fantasi som kuvar sig, allt enligt narrativer och normer som vi går runt och bär på, på grund av att… Johnny Depp åtalat Amber Heard? I en medial cirkus som innefattar miljoner dollar och miljarder kommentarer på internet?

De flesta är inte Johnny Depp och Amber Heard. Ingen kan identifiera sig med dem. De gör i princip vad de alltid gjort: Underhåller massorna. Narrativen som pekar ut Heard som skurken i dramat är inte fabricerad. Många var vi som förstrött lade ögonen på livesändningarna i början, med en ganska slö förutfattad mening om att Depp förmodligen är ett rötägg som är skyldig till allt han anklagats för, för att sedan dras in i saken mer och mer när det visade sig att ingen, inte heller Amber Heards eget försvar, egentligen verkar ha någon större möjlighet (eller lust) att försvara henne. Föreställningen att en kvinna kan vara ”toxisk”, och sitta och blåljuga om övergrepp, är tabu. Ändå är det denna roll som Amber Heard ikläder med en galen, absurd precision. Detaljerna är därutöver obetalbara – inte nog med att man kan ställa sig frågan ”vem var det som bajsade i sängen?”, man måste också köpa verkligheten att Depp och Heard kallade bajskluttar för ”grumpies”. Vad ska man säga? Det är en bra story. Lika okomplicerat beroendeframkallande som vilken TV-serie som helst; House of Gucci, släng dig i väggen.

Somliga anser nu att man inte ska göra skillnad på offentliga människor och vanligt folk. Att människor med mycket makt, inflytande och exponering är precis lika kapabla att ha känslor som alla andra. Som om vår förmåga att gråta gör världen rättvis och bra.

Kalla mig grumpie, men jag ser det som önsketänkande.

Verkligheten är att somliga, som Johnny Depp, kan äga hundra hus och i förbifarten köpa en gata som om han spelade Monopol. Sanningen är att somliga, som Amber Heard, har en garderob bokstavligt talat stort som ett hus.

Jag kommer inte ihåg nu vem det var som sa att en revolution måste komma nerifrån, men det är helt sant. Kändisar kan inte skapa revolutioner. Bara vanliga människor kan. Där har vi en av många skillnader att dra mellan berömdheter och vanligt folk – och berömdhet, ska sägas, är bara en kategori av makt. Somliga har makt, somliga har inte makt. Tanken att makt är harmlös, ett statiskt begrepp som bara existerar i förhållande till vad för situation man sätter det i, är en illusion. Sanningen är, och alla människor vet det, att makt är något i sig destruktivt. Den korrumperar genom att finnas. Utan tyglar blir den snabbt direkt tyranni. Missbruk är en del av maktens prerogativ.

Det stora med metoo var inte att en massa kändisar snackade skit om andra kändisar, eller att journalister hjälpte till. Det stora med metoo var att den möjliggjorde tanken att tro på offer, att den synliggjorde de juridiska svårigheterna och ojämlikheterna vad gäller mäns våld mot kvinnor, den gav en effektiv och radikal synvända hos miljoner män (också de som stretade emot och helst hade velat slippa). Framför allt gjorde metoo så att vanliga människor vågade tala om faktiska brott. Det blev plötsligt möjligt att åtala perversa handbollstränare och dickpicksskickande kollegor. Där, i vardagen, där och ingen annanstans, skedde den positiva förändringen. Där finns kryphålen som progressiv förändring kan krypa genom. Jag tror inte att många egentligen bryr sig om Fredrik Virtanen och Cissi Wallin, Johnny Depp eller Amber Heard. (OK, Depp har uppenbarligen en väldigt stor fanclub, men det är en parentes; de har dessutom friat honom på en gång). De är offentliga personer. De… offentlar sig. De verkliga offren och hjältarna är de vanliga människor och jurister som du aldrig hört talas om.

Att dra den här gränsen, mellan vanligt folk och kändisar, är inte bara möjligt utan nödvändigt. Att betrakta offentliga spektakel som verkliga är skadligt för ens egen verklighetsuppfattning. När offentliga människor attackerar varandra ska man tvärtom vara väldigt försiktig med vad man drar för slutsatser. Så fort en offentlig människa anklagar en annan offentlig människa för något så är det automatiskt ett spel som per definition handlar om karriärer. Offentligheten och karriären är, trots allt, sammanvävd. Det betyder att det helt enkelt är omöjligt att hitta något sant eller falskt i (de offentliga) uttalandena. Faktiskt är hela poängen att vi aldrig får veta svaret, som i en deppig true crime-story med olyckligt slut.

Depp v. Heard är ett utmärkt exempel. De enda som kan uppleva rättegången som verklighet är advokaterna, som är på jobbet. De vet att det inte finns någon ”sanning” att tala om – att stå i en rättsal handlar inte strängt taget om sanning eller ens rättvisa; en rättegång handlar om vem som kan vrida vilka fakta till sin fördel på ett så retoriskt övertygande sätt som möjligt.

Rättegången är såklart ”verklighet” för Depp och Heard själva, de sitter ju där och går igenom den här delen av sina liv. Men ”verklighet” är inte en relevant term när man pratar om människor som åker jorden runt i privata lyxflyg på samma sätt som du eller jag tar en joggingrunda. Och, återigen, att det är ett spel för karriärerna behöver man inte ens argumentera för. Det är redan, i sig självt, ett oundvikligt faktum.

Men vill man bli mer specifik om saken, varför fallet är omöjligt att få en uppfattning om, kan man för all del gå in på detaljnivå. Den som följt rättegången kan knappast tro att Johnny Depp är en fridens lilja. Vittnesmål klargör utan problem att han är en brutaliserande missbrukare med missbrukarens klassiska Jekyll och Hyde-personlighet. Att förhållandet var en destruktiv härva av medberoende och separationsångest är uppenbart. Många vill inte tro att Depp slagit någon – och det finns inga direkta bevis på det – men det är knappast långsökt att tänka sig att misshandel också ingått i ”Hydes” repertoar.

Samtidigt är det omöjligt att föreställa sig att Depp bara hittat på allting. Hade han varit ”ute” efter sitt ex så hade han rimligen åtalat henne på en gång. Men han åtalade de brittiska skvallertidningarna först, där Heard kallades in som vittne, och först när det gick bet så åtalade han Heard personligen. Han måste på allvar uppleva att han blivit ärekränkt och förorättad – återigen, ”verkligheten” är en relativ term för de här människorna – för annars vore det här envisa spektaklet direkt sinnessjukt. Fast återigen, vem vet, kanske han är störd.

Detsamma gäller för Amber Heard, vars förbryllande försvarsteam har pinsamt svårt att försvara sin klient. Ofta verkar det som att Heard själv går tvärsemot strategierna som hennes team förberett för och istället för att koppla Depps missbruk till hans förmåga till misshandel så låter advokaten Heard ge ifrån sig otroliga vittnesmål som inte matchar vare sig den egna bevisningen, andra vittnesmål eller Heards egen utsaga – som, på tal om det, ändrat på sig femtioelva gånger vid det här laget. Jag har inga problem med att erkänna att jag ”hejat” på henne, och att jag gjort detta enkom för att hon är kvinna. Jag måste erkänna att jag idag inte ser mycket – i den rena juridiken – som talar till hennes fördel. Vad det nu har för konsekvenser för framtiden är en abstrakt fråga utan konkreta svar.

I en rättssal är vår mer sentimentala tolkning av termen offer, och att ”tro” och ”inte tro” på deras utsagor, inte speciellt hjälpsam. Jag trodde automatiskt på Amber Heard innan rättegången. Sedan lyssnade jag på henne. Jag tror fortfarande att hon till stora delar berättar om sin ”verklighet”. Jag tror också att den är lika hopplöst overklig som Johnny Depps. Och jag kan se bitarna framför mig och klart och tydligt begripa att de inte hänger ihop.

Jag inser att jag begär mycket av en utomstående när jag säger att en åtalad kvinnas försvar helt enkelt inte ser ut att fungera. Det skickar fel signaler. Tråkiga feels. Men man får helt enkelt säga det gamla vanliga: Se själv. Kanske det finns några sega avsnitt att traggla sig igenom där, men hela säsongen är skitbra, du måste se’ren. Under tiden ses vi där ute i verkligheten, där sådana här saker faktiskt spelar roll.


Bildkälla (detalj)