film, Filmloggen

Vi som älskade varann så mycket (C’erevamo tanto amati, 1974)

Scolas mest berömda och bejublade film; handlar om tre vänner som möts i motståndsrörelsen under andra världskriget och sedan spenderar 30 år på varsitt håll medan det italienska efterkrigssamhället (och filmen, inte att förglömma!) förändras och deras egna liv framstår som mer och mer av en besvikelse. En blir rik men olycklig, en annan idealistisk men bitter; kanske det bara är bara den alldaglige medelklassmannen (Nino Manfredi), som inte förstår sig på konst, som på allvar kan hitta någon slags lycka… men säg det till Federico Fellini, Marcello Mastroianni och Vittorio De Sica som dyker upp i utstuderade cameos (Fellini och Mastroianni spelar sig själva under inspelningen av Fontana di Trevi-scenen i Det ljuva livet). Livsöden, personliga tragedier, såväl den italienska samhällsutvecklingen som dess filmhistoria, allting verkar rymmas i den här filmen – kanske för att Scola går med lätta fötter genom karaktärernas liv och aldrig tvingar på oss ett självupptaget allvar eller för många förklaringar; han hoppar över exposition, blandar stilgrepp och ramlar in i sidospår, men det är just denna vitala energi som gör att filmen blir så rik på inslag och nyanser. Överväldigande.