90-talet var det stora retro-årtiondet – allt skulle ”komma tillbaka”, så även katastroffilmen från 70-talet; Daylight hade en hyggligt stor budget (80 miljoner dollar, vilket var ganska rågat år 1996) men känns ändå som en ganska billig TV-film. Sylvester Stallone (i sin överseriösa Armaniperiod) verkar ha druckit för mycket kaffe när han liksom spattar och rycker sig igenom filmen – han spelar före detta räddningschef som får leda ett gäng gnälliga karaktärsskådisar genom en kollapsad tunnel. Han är inte den enda som är i gasen, förresten – alla skådespelarna tar i så att det knakar, vilket talar för att regissören (Rob Cohen) varit för lat för att orka hitta en nivå att lägga filmen på. Leslie Bohems manus har några försonande drag, med publikförmedlaren Amy Brenneman (en kämpande författare) och ett samhälleligt tema om hur vi måste lita på varandra oavsett hur vad vi har för titel eller lön. Naturligtvis är Stallones hjälte osjungen, utstött ur byråkratins labyrint på grund av tidigare skandaler och så vidare… fast å andra sidan är det en bättre Rambo än vad vi såg i såvitt Rambo 4 som Rambo 5. Scenografin är för prydlig och stilen överlag för komprimerad – all fara sugs liksom ut ur filmen, och den känns snarare som vandringsteater i en filmstudio. Men (rimlig brasklapp) den kan ha funkat bättre på bio.