Bette Davis briljerar i rollen som till synes trogen hustru som skjuter ihjäl en manlig bekant; hon yrkar på självförsvar men får svårt att försvara sig då det visar sig att hon skrivit ett högst personligt brev till offret. Börjar som en relativt typisk noir-melodram men växer sig mot mer subversiva och mystiska områden – det är den sällsynta typ av välskrivna berättelse där man är helt på okänd mark i tredje akten. Allt utspelar sig i Singapore, och de asiatiska inslagen utgör, trots dess rasistiska hotfullhet, en sorts moralisk mening; detsamma gäller för det skickliga ljus- och fotoarbetet som hela tiden ramar in berättelsen i suggestiv symbolism.
En fascinerande film, både magisk och krankt realistisk, och resultatet av mycket lirkande mellan regissören William Wyler och Davis (som var oense om mycket) och produktionskoden som tvingade Wyler att bli kreativ i det dramatiska slutet. Manus av Herbert Koch, som senare skrev Casablanca; efter en pjäs av W. Somerset Maugham som allmänt ansågs bygga på en verklig incident.