film, Filmloggen

The Adam Project (2022)

Jag vet inte om det smörjer mitt ego eller inte när jag säger att filmer som The Adam Project var exakt de berättelser jag skrev när jag var i mellanstadieåldern – tänk om du kan resa i tiden och hälsa på ditt tolvåriga jag! Och tänk om generiska skurkar jagar dig och tänk om, tänk om… ja, tänk om det bara är en till film som är ungefär som alla andra filmer i samma stuk. Outsinlig inspiration för en elvaåring på 90-talet – i praktiken, 25 år senare, är filmen man hade i sitt huvud ett hyggligt stycke sket; sket som i sketet, alltså, inte skit men inte direkt OK heller. Det är en film som alltså är så pass medioker att det slutar med att man hittar på nya ord för att få ut något kreativt av den. Frågan är hur James Cameron egentligen bar sig åt för att skapa en sådan trovärdig textur åt sina två Terminator-filmer, för jag kan inte minnas många andra tidsresarrullar som övertygat mer än att man på sin höjd kan acceptera premissen, men aldrig riktigt känna den.

Ett annat problem, även om jag antar att det bara är mitt, är Ryan Reynolds. Kanske är jag influerad av årets Oscarsgala men det enda jag egentligen kände när jag såg den här filmen var att Ryan Reynolds återigen spelar en mobbare, vilket verkar vara det enda han kan göra (nej, han kan gestalta nördar sedda ur mobbares ögon också), i en till film full av våld-är-bra och slåss-är-kul-vibbar.