Vad händer om man doppar tårna i det inhemska, italienska Netflixutbudet?
Hemskt var ordet.
Här visar det sig nämligen att Netflixianofilmer är lika kackiga som de vanliga.
Min bror, min syster – sicket stycke stendött smör! Handlar om åtskild bror och syster som tvingas bo under samma tak för att få ta del av deras pappas arv – en av de många sentimentala klichéerna handlar om att kvinnan har en schizofren tonårsson. Att det bara är en död schablon i mängden bevisas, till sist, i ett godtyckligt slut som är lika meningslöst som allt annat som händer i den här extremt slätstrukna filmen; bra skådespelare håller det borta från avgrunden.
Under Ricciones sol är producerad av Andrea Occhipinti, känd från det glada 80-talets italienska splatterfilmer, vilket kanske förklarar det glada italo-synth-soundtracket som håller ens dopaminnivåer sysselsatta medan filmen pågår. Att den pågår, tills den tar slut, är ungefär allt man kan säga om den. Tanken är att, kanske, att göra en throwback till gamla strandraggarrullar – den handlar om mestadels unga och barbröstade sommarlovskids som blir ihop och gör slut, etc, och än en gång används en funktionsnedsättning som trop (den provisoriska huvudpersonen är blind) – men man får leta länge efter en lika torr, harmlös, okåt och humorbefriad film. Representerar den här skamlöst sterila filmen verkligen Dagens Ungdom? *hytter med käppen* Jag kräver inte Larry Clark varje dag, men detta gör ju att man nästan saknar Playboy.