film, Filmloggen

Andy Hardy på vift (You’re Only Young Once, 1937)

På 1930-talet blev Andy Hardy-serien otroligt populär – berättelsen om den sammansatte domaren och hans familj utgjorde prototypen för framtidens sitcoms á la ”Cosby” eller ”Huset fullt”, som skulle bli populära av precis samma anledningar.

I bokhyllan har jag (kvar) Bonniers stora filmguide, där man kan läsa att Andy Hardy-filmerna ”känns idag ofta föråldrade … [deras] sentimentala karaktär passar inte … nutidens sätt att tänka, och i första hand tjänar Hardy-filmerna som en påminnelse om flydda tider i Hollywood och ett Amerika som försvann för längesen.”

Jag kan hitta nya sätt för människan att vrida sig på för att visa hur mycket jag vänder mig mot den här formuleringen. Jag menar, vad är egentligen nyhetens behag och vad är film utan sin relation till historia? Och vad är nutidens sätt att tänka? Och var det inte så att det där amerikatt aldrig fanns men att filmer som Andy Hardy-serien propagerade för det?

Detta är den andra filmen i serien. Den gode domaren vill fiska svärdfisk i Kalifornien så han lurar iväg sin familj på en semester västerut – väl på plats, när hans ungar hittar ett par utmärkta flörtar, manipulerar han dem att göra slut med sina respektiven för att rädda familjens heder.

OK, det är helt åt helvete förlegat!

Men ändå.

Jag menar, och kommer fortsätta att mena, att filmen som konstform existerar genom ett bakåtblickande – den kan inte definiera sin samtid förrän den blivit det förflutna. Vilket sker fort. Den som letar efter en film som fungerar som dagsfärsk bruksvara kommer leta förgäves.