Ofta känns det som att fransmännen skiter i allt och alla utom Balzac, Proust och några andra döda författare. Så många franska filmer, till exempel, visar prov på hutlös cynism, särskilt komedier, och sällan är de så strama och allvarliga som när det blir dags att gå till de litteraturhistoriska kärlen – ska man filma Honoré de Balzac, då jävlar gäller det plötsligt att hålla standarden hög.
Colonel Chabert (1994) börjar för all del lovande. Depardieu spelar kränkt överste som återvänder från de döda och tar hjälp av en skrupelfri advokat (Lurchini) för att få tillbaka sitt namn och sin ära; advokaten arbetar samtidigt åt överstens rika ”änka” (Ardant) som inte vill kännas vid honom. Är han en bedragare? Finns annat fuffens med i spelet? Dessa spännande frågor utgör ett för tidigt klimax åt dramat, som i andra halvan sakta men säkert pyser ut i diffusa scener som förväntas vara självklarheter. Nog för att jag uppskattar subtilitet, men här verkar tanken vara att man såklart känner till Balzacs förlaga; det är bara om man gör det, nämligen, som man riktigt kan pussla ihop de undertryckta, psykologiska svängarna i sista akten.
Vad jag förstår så är det precis så här som fransmän behandlar turister också!