Av Slavoj Zizek. Publicerad i L’OBS; översättning Jenny Högström. Bildkälla.
.jpg){kind=link}
Det finns alltså uppenbarligen två sorters flyktingar, ”våra” (europeiska), dvs ”riktiga flyktingar” och de från Tredje världen som inte förtjänar vår gästfrihet. Den slovenska regeringen publicerade en tweet den 25 februari som tydliggjorde denna distinktion: ”De ukrainska flyktingarna kommer från en kulturell, religiös och historisk miljö som är helt annorlunda än de afghanska.” Efter det ramaskri som tweeten orsakade blev den snabbt borttagen, men den obscena sanningens ande hade sluppit ut ur flaskan ett kort ögonblick.
Jag nämner inte detta av moralistiska skäl utan för att jag tror att ett sådant ”försvar av Europa” kommer att innebära en katastrof för det västerländska Europa i den världsomspännande kapplöpning om geopolitiskt inflytande som inletts. Våra medier fokuserar nu på konflikten mellan den ”liberala” västerländska sfären, och den ”eurasiska” ryska sfären, som båda anklagar varandra för att utgöra ett hot: Väst uppmuntrar ”färgrevolutioner” i öst och omringar Ryssland med expansionen av Nato; Ryssland försöker brutalt att återta kontrollen över hela det exsovjetiska området, och ingen vet var det ska sluta. Putin har redan tydligt visat att han inte kommer att nöja sig med att se på om Bosnien-Hercegovina närmar sig Nato. /—/ Alltsammans är en del av ett större geopolitiskt spel – låt oss bara minnas den ryska militära närvaron i Syrien som räddade Assads regim.
Det som Väst till stor del struntar i, är den tredje och betydligt större gruppen bestående av länder som för det mesta endast observerar konflikten: Tredje världen, från Latinamerika till Mellanöstern, från Afrika till Sydostasien (inte ens Kina är beredda att stödja Putin helhjärtat, även om man har sin egen plan). /—/ Man fruktar att Kina använder den ”nya situationen” för att ”befria” Taiwan.
Det är därför det inte räcker att upprepa saker som förefaller självklara. Det är sant att Putins språkbruk avslöjar allt. Den 25 februari 2022 uppmanade Putin den ukrainska militären att ta makten i sitt land och störta president Zelenskyj, och menade att det vore ”enklare för oss att komma överens med er” än ”detta gäng av knarkare och nynazister” (den ukrainska regeringen) som hade ”tagit hela det ukrainska folket i gisslan”. Lägg också märke till hur Ryssland omedelbart militariserar alla sanktioner: när de västerländska staterna överväger att utesluta Ryssland ur SWIFT, svarar Ryssland att det var likvärdigt med en krigshandling – som om Ryssland inte redan hade startat kriget i verkligheten! Ett annat fasansfullt exempel är den 24 februari, dagen för invasionen av Ukraina, när Putin upplyser: de som ”utifrån försöker ingripa mot oss ska veta att svaret från Ryssland kommer att vara omedelbart och kommer att få konsekvenser som ni aldrig tidigare erfarit.” Låt oss för ett ögonblick ta denna utsaga på allvar: ingripa utifrån kan innebära en väldig massa saker, inklusive de vanliga försändelserna av militär försvarsutrustning i Ukraina; ”mer omfattande konsekvenser än ni någonsin mött i historien”? De europeiska länderna har utstått två världskrig med miljoner döda, så en mer omfattande konsekvens kan bara innebära atomkrig. Det är denna radikalisering (som inte enbart är retorisk) som borde göra oss bekymrade: de flesta av oss förväntade sig att Ryssland skulle ockupera de två ”republikerna” kontrollerade av ryska separatister eller, i värsta fall, hela Donbass-regionen, men ingen förväntade sig riktigt att hela Ukraina skulle bli invaderat.
Hur ligger det då till med Putins anklagelser om ”ukrainsk fascism”? (Förresten är det bisarrt att kalla Zelenskyj nynazist, när han just precis är jude och förlorat flera släktingar i Förintelsen…). Låt oss istället ställa Putins fråga till honom själv: alla de som gör sig några illusioner om Putin bör notera att han gjort Ivan Iljin till sin officiella husfilosof. Iljin är en rysk politisk teolog som efter att ha blivit landsförvisad ur Sovjetunionen i början av 20-talet på den berömda ångbåten med filosofer, pläderade, mot bolsjevismen och den västerländska liberalismen, för en rysk fascism i sin egen tappning: staten betraktad som en organisk gemenskap styrd av en faderlig monark. För Iljin, är samhällssystemet alltså som en kropp inom vilken var och en har en given plats och frihet innebär att veta sin plats. Alltså, för Iljin, är demokratin en ritual: ”Vi röstar bara för att intyga vårt kollektiva stöd till vårt överhuvud. Överhuvudet legitimeras varken av våra röster eller väljs genom våra röster.” Är det inte de facto precis så de ryska valen har fungerat de senaste decennierna? Inte konstigt att Iljin trycks i massupplagor i Ryssland idag och att gratisexemplar delas ut till statens apparatchiks och i lumpen. Aleksandr Dugin, Putins hovfilosof, går i Iljins fotspår och lägger bara till en postmodernistisk touch historierelativism:
”Postmodernismen visar att varje så kallad sanning är en trosfråga. Vi tror alltså på det vi gör, vi tror på det vi säger. Och det är enda sättet att definiera sanningen. Vi har alltså vår specifika ryska version av sanningen och det får ni finna er i. Om inte USA vill utlösa ett krig, så får ni erkänna att USA inte längre är den enda härskaren. Och med (situationen) i Syrien och i Ukraina, säger Ryssland: ”Nej, det är inte ni som bestämmer längre.” Det handlar om att få veta vem som styr världen. Det kan endast kriget avgöra.” Aleksandr Dugin i BBC-dokumentären The Russians who fear a nuclear war with the west, finns på youtube).
Men vårt omedelbara problem är detta: vad med Syriens och Ukrainas befolkning? Kan de också själva välja sin sanning/tro eller utgör de snarare spelplan för de stora ”världshärskarna” och deras kamp? Idén att varje ”kultur” har sin egen sanning är den som gör Putin så populär hos den nya populistiska högern – då är det inte överraskande att hans militära ingripande i Ukraina mottagits av Trump och andra som ett genidrag… Så när Putin pratar om ”denazifiering”, låt oss helt enkelt minnas att det är samma Putin som stött Marine le Pen i Frankrike, Ligua Nord i Italien och andra samtida nyfascistiska rörelser.
Men detta är inte överraskande: glöm den ”ryska sanningen”, det är bara en passande myt för att rättfärdiga makten. Det som Putin håller på med, är att i efterhand kopiera den västerländska imperialistiska expansionismen. Och för att verkligen bemöta den, borde vi bygga broar med länder i Tredje världen, som har en lång lista fullt berättigade anklagelser mot den västerländska koloniseringen och exploateringen. Att ”försvara Europa” är inte nog: vårt verkliga uppdrag består i att övertyga Tredje världens länder om att inför våra globala problem så kan vi erbjuda ett bättre val än Ryssland eller Kina. Och det enda sättet att åstadkomma det är genom att förändra oss själva långt bortom det postkolonialt politiskt korrekta, att hänsynslöst göra oss av med alla former av neokolonialism inom oss själva, om de så är maskerade som humanitär hjälp.
Om inte, kan vi ju fråga oss varför Tredje världen inte förstår att genom att försvara Europa så kämpar vi också för deras frihet – de förstår inte för att vi inte riktigt gör det. Är vi då redo att göra det? Jag är skeptisk.