OK, så alla är tydligen mycket upprörda över att Centerpartiet låtit den blåbruna budgeten gå igenom.
Själv tycker jag inte att det går mot spelets regler, direkt. Det hela bottnar inte heller i ideologi utan i hur C vill profilera sig gentemot de andra partierna; ett passiv-aggressivt über-unter-alles. Deras motiv håller de för sig själva medan de låtsas som att de skiter i allt och alla. Lööfs är den största mafioson i svensk politik, kan man säga, och C står för en sorts spionverksamhet.
Lööf anser egentligen inte att V är lika mycket ytterparti som SD, men det gynnar partiets Osynliga Mannen-strategi att låtsas som att hon ser det så. Egentligen hatar Annie Lööf politik. Helst vill hon att så lite som möjligt ska göras av så få, upphöjda elitister som möjligt. Till den mån politik ens ska finnas så ska den bestå av chefsrutiner, Sverige som upper management-projekt, med begränsat antal inblandade på toppen. Ideologi har ingenting med saken att göra överhuvudtaget.
Illviljan mot SD har alltså ingenting att göra med SD:s politik, liksom illviljan mot V inte har mycket att göra med politiken heller (Centerpartiet vill tvärtom också ge mer pengar till landets pensionärer, det står mitt på deras hemsida). Lööf tycker inte om dem eftersom hon äcklas av populism, det vill säga politik som faktiskt strävar efter förändring utefter ideologi. Alltså, hon äcklas av politikens själva fundament. Vallöften och politisk handling ser hon som separata företeelser; det förstnämnda är PR och det senare det faktiska arbetet. PR används för att locka kunder/väljare, det faktiska arbetet handlar om att göra den egna trädgården större. Utifrån Lööfs synvinkel så kan inte något parti vara mer extremt än C; de är så att säga uppstickarpartiet, den enda opposition som är värd namnet. Centern måste vara det mest extrema partiet inom det etablissemang Lööf vill ska vara allrådande. Om V eller SD får säga något så kommer C plötsligt framstå som det mossiga elitparti det faktiskt är. Så kan Lööf inte ha det. Hon vet att hon kan förlora väljare om det blir för tydligt att hennes socialliberala fasad är mindre värd än den ger sken av att vara.
Strategin är därför att låtsas vara likgiltiga gentemot V och SD:s ideologi. Lööfs strategi har alltid varit att spela likgiltig inför något annat än sin egen politik. De har programmerat att vara emot V och SD:s inblandning och måste därför följa protokollet. De röstar på sin egen budget, och avviker från att rösta på den blåbruna. Då släpps den fram? Well, not my problem, säger The Lööfinator och vevar upp två armar i luften som en stelnad Plåtman. Ja, hon får väl stå där och rosta och hoppas på att någon kommer förbi med en oljekanna. Det är ensamt där, i den där ”breda mitten”.
Det lustiga är att Centerpartiet på många sätt är det mest extrema partiet i svensk politik. De är mer makthungriga än Socialdemokraterna, mer klasselitistiska än Moderaterna och mer extrema än Vänsterpartiet i deras vilja att köra sitt eget race. Det är svårt att vara lika samvetslösa som SD, men de är på god väg att matcha dem också.
Vad gäller BBB (den blåbruna budgeten) så är den också relativt överskattad, i och med att den nästan inte innehåller någonting som Socialdemokraterna inte redan är vana vid sedan Löfvens sju år som partipolitisk sprattelgubbe.
Det enda undantaget är den sänkta bensinskatten, vilken är en form av terrorism, och det största tecknet på att den svenska högern via SD tagit några tydliga steg mot den bokstavligt talat galna extremhöger som vi ser i till exempel Ungern och USA. Sänkt bensinskatt, när 99% av världens forskare bekräftar att vi går mot stora klimatkatastrofer, har ingenting att göra med åsikter eller ideologi. Det är högerpolitiker som klart och tydligt dömer sina egna barn till ett öde värre än döden. De vill se sin egen familj brinna i ett slags helvete. De vill därutöver mörda sina barnbarn genom att ge hela mänskligheten en utsiktslös framtid. Allt för några slantar mer i plånboken imorgon. Det finns ett begrepp vi använder för en sådan handling med sådan motivering: Fundamentalistisk terror.
Hu ja, det låter ju som starka ord det här. Men när två så klara fakta ställs mot varandra finns inte mycket utrymme för tolkningar. Den konservativa alliansen påminner, delvis, om en terrororganisation vars fiende är hela mänskligheten. Det finns ingenting som föreslår att deras terrorverksamhet inte kommer att öka och bli mer omfattande. Ser man på högerextremistiska partier i resten av världen, det republikanska partiet i USA till exempel, så framgår det tämligen tydligt att makten har en förmåga att förblända när den ger sig hän åt den lukrativa oklokatrin. Vi kan säga vad som helst, göra vad som helst, och ändå få röster. Vi kan välja förödelse och få människor, så som tobaksindustrin en gång gjorde med stor framgång, att förpesta sig själva genom vår produkt. Produkten stavas i det här fallet extrem högerpopulism. Säljandet av denna vara innebär en garanterad undergång för mänskligheten som vi känner den. Det är ett exempel på kapitalism värre än någon atombomb. Det är också en sådan makt som SD-politiker definierar som styrka. Ens framfart, och ens framgångar, är ingenting värd om den inte också följs av undergång, självutplåning, något att dö för och sedan, det viktigaste, själv dö. Helst dra alla med sig. Så tänker våldsamma fundamentalister och ingenting tyder ännu på att SD inte i rot och kärna består av sådana.