——————————————————————————————————–thl

The Lost World: Jurassic Park (1997)

Jag Ă€lskar idĂ©n med Site B. En park full med dinosaurier? ”Oooh, aaah!” som Ian Malcolm uttryckte det. Men hur har det gĂ„tt till? Vad finns bakom kulisserna? Vi bör inte förleda oss sjĂ€lva till att tro att saker och ting bara uppstĂ„r ur tomma intet framför vĂ„ra ögon, men vi gör det hela tiden. Vi mĂ„ste pĂ„minna oss sjĂ€lva, hela tiden, om att vi faktiskt lĂ€mnat Platons grotta. En dinosauriepark, dit vill jag, wow! Men som jag ser det Ă€r fabriken bakom parken oĂ€ndligt mycket mer spĂ€nnande. DĂ€ri vilar potentialen i det som heter sanning och verklighet, konsekvenser som kan vara dödliga och skoningslösa; det hĂ€r Ă€r inte den fina ytan, spektaklet som du tryggt vaggas fram genom. Det hĂ€r Ă€r vildmarken, djungeln dĂ€r dinosaurierna blir till, och dĂ€r Ă€r du bara mĂ€nniska. Vi gĂ„r, i The Lost World: Jurassic Park, frĂ„n den första filmens spel med synteser (ett högteknologiskt system som ironiskt kollapsar, vilddjur som slĂ„r sig fria och domderar över sin tilltĂ€nkta instĂ€ngdhet, den naiva passivitet som mĂ€nniskan försökt ge henne) till en nĂ€rkontakt med vildmarken, dĂ€r mĂ€nniskan som varelse mĂ„ste överleva i en vĂ€rld av vilddjur; vilddjur som, sĂ„klart, i slutet domderar över mĂ€nniskans sjĂ€lva domĂ€n. (Det Ă€r bland annat dĂ€rför jag uppskattar sekvenserna dĂ€r en T-Rex klampar runt i San Diego –  det drar sjĂ€lva scenariot till sin logiska slutpunkt).

Ja, teoretiskt sett uppskattar jag det i alla fall.

NĂ€r Steven Spielberg valde att göra den hĂ€r filmen kĂ€nde han förmodligen att det var en liten smygstart. Han hade för första gĂ„ngen i sin karriĂ€r haft ett lĂ€ngre uppehĂ„ll (nĂ„gra vĂ€l valda i Ă„r i mitten pĂ„ 90-talet, efter 1993 Ă„rs dödliga kombo Jurassic Park/Schindler’s List) och pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt innebar The Lost World en omstart som filmskapare. FörestĂ€llningen han hade var förmodligen att han inte kunde göra en sĂ€mre film Ă€n Hajen 2 och nĂ€r han nu bestĂ€mt sig för att Janusz Kaminski skulle förbli hans stĂ€ndige filmfotograf överskattade han vidare förmĂ„gan att göra The Lost World till den Aliens-liknande uppföljare det hade behövt vara. Nog för att de kan fĂ„ till en hjĂ€lpligt attraktiv vildmarksestetik; The Lost World Àr definitivt den första filmens ”b-sida”, en mörk och ruffig djungelrulle med cyniska figurer som kĂ€mpar i tuff terrĂ€ng. Det Ă€r inte svĂ„rt att koppla filmen till samma matinĂ©er som Indiana Jones i grunden byggde pĂ„. John Williams fattade ocksĂ„ galoppen och komponerade ihop ett par lĂ„ngsiktigt hemsökande teman i ett soundtrack fullt med trummor, flöjtar och mörka strĂ„kar.

Man hade kunnat tro att Spielberg sjĂ€lv varit en god nog teamplayer för att kunna komplettera de hĂ€r attraktiva elementen med en substantiv kĂ€rna. Men istĂ€llet var det hans oförmĂ„ga att stĂ„ för sina idĂ©er som satte kĂ€ppar i hjulet. Han hade tidigt en vision av hur filmen skulle bli, nĂ€mligen, men nĂ€r Michael Crichton skrev sin bok (pĂ„ svenska ”En försvunnen vĂ€rld”) gick han pĂ„ Conan Doyle-spĂ„ret (titeln refererar till den ofta omgjorda novellen, sĂ€rskilt kĂ€nd via stumfilmen frĂ„n 1925). Spielberg kĂ€nde, av nĂ„gon anledning, att han var tvungen att blidka Crichton. Vilket var synd. Boken bör nĂ€mligen vara Crichtons svagaste, en uppenbar cashgrab som lider av fantasilöshet och bleka nödlösningar i princip varje kapitel. Det talar ocksĂ„ för att manuset (David Koepp) anvĂ€nder mer kvarglömt material frĂ„n Crichtons första bok Ă€n vad det anvĂ€nder material frĂ„n den andra.

NĂ€r Spielberg inte Ă€r helt sĂ€ker pĂ„ vad han vill sĂ„ mĂ€rks det vĂ€ldigt tydligt. Han försöker liksom göra nĂ„gon annans vision. Personregin blir sĂ€rskilt godtycklig. Jeff Goldblum Ă€r alltid Jeff Goldblum men det kĂ€nns hela tiden som att sĂ„dana som Julianne Moore och Vince Vaughn sneglar Ă„t kameran som om de undrar om de verkligen gör rĂ€tt (eller sĂ„ Ă€r det bara Moore och Vaughns ovanor, se Ă€ven Psycho Ă„ret efter). Alla verkar regissera sig sjĂ€lva, i en story som efter ett tag kastar sig rĂ€tt godtyckligt mellan den ena actionscenen efter den andra; saker kĂ€nns hopklistrade med tuggummit som Ă€r skevande repliker som ”Why did you go up there to die?” – ”I didn’t, I went up there to live!” Trots vildmarkskĂ€nslan kĂ€nns det ocksĂ„ som en mĂ€rkligt trĂ„ng och klaustrofobisk film, dĂ€r studiokĂ€nslan hela tiden Ă€r nĂ€rvarande. Det Ă€r lustigt att jĂ€mföra med filmen frĂ„n 1925, vars arkaiska stumfilmseffekter skapar en de facto annan vĂ€rld; det Ă€r helt irrelevant information att specialeffekterna Ă€r daterade, eftersom hela den estetiska texturen i sig Ă€r sĂ„ magisk. I jĂ€mförelse Ă€r Stan Winstons stora T-Rex-robotar alltför mekaniska och de trĂ„nga utrymmena alltför fysiska, liksom fuskiga. Det ska vara en tuff vildmark, men det ser hela tiden ut som en nöjesattraktion pĂ„ Universal Studios.

Man kan heller inte pĂ„stĂ„ att filmen inte var ett flaggskepp för Spielbergs produktionsbolag, DreamWorks, och den oundvikliga succĂ©n var pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt den enda anledningen till att filmen lanserades via just det bolaget. DĂ€rav den lite beska ironin att det lömska företaget InGen ska vara de mĂ€nskliga skurkarna – The Lost World kommer aldrig undan kĂ€nslan av att vara gjord enligt kommittĂ©.

Men till syvende och sist kan bara Spielberg sjÀlv klandras för att filmens dunkla potential aldrig riktigt fÄr blomma ut. Han överskattade sina förmÄgor och underskattade sin utmaning, och som sÄ ofta var fallet nÀr det skedde sÄ blev resultatet ihÄligt och obehagligt pÄ ett mÀrkligt, oavsiktligt sÀtt; ett godtyckligt och högljutt spektakel utan riktning, med en underton av ofrivillig cynism. Det skulle ta ganska lÄng tid tills Spielberg kunde tygla sitt mörker; lÀnge verkade det undantryckt, som om det bara kom fram nÀr det inte var meningen, som i Indiana Jones och de fördömdas tempel, Hook och hÀr. Det Àr sÀrskilt filmer som ska vara sagolika och fulla av storslagna drömmar som fylls av ett slags sorgligt mörker, som en glad lekfarbror som sakta men sÀkert förvandlas till en nitisk perfektionist, och tvingar kvar barnen i bollhavet.

Det Àr för all del inte en ointressant film. Det kan det inte vara, för annars skulle jag inte Äterkomma till den sÄ ofta. Det finns ett nöje i att se sekvensen med dubbeldeckarna till exempel, och jag gillar som sagt T-Rex framfart i San Diego; den enda stunden dÄ filmen vaknar till liv, möjligen oavsiktligt men ÀndÄ, och visar upp instÀllningen den har till sig sjÀlv. Kanske det ocksÄ Àr en fascinerande film för hur den positionerar sig mellan vision och kommersialism. Det hade ju kunnat bli nÄgot riktigt speciellt av filmen och lite av det finns ÀndÄ bevarat hÀr och dÀr. Samtidigt Àr det en film som tvingats fram, pÄ grund av lusten till ekonomisk avlastning. I mitten stod Spielberg och avfyrade mÄnga skott i mörkret.

FREDRIK FYHR


1997 USA 129 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Steven Spielberg. S: Jeff Goldblum, Julianne Moore, Vince Vaughn, Peter Postlethwaite, Arliss Howard, Vanessa Lee Chester, Richard Schiff, Harvey Jason, Thomas F. Duffy, Peter Stormare,  Richard Attenborough, Joseph Mazzello, Ariana Richards, Thomas Rosales Jr, Camilla Belle.