NÀr den hÀr filmen var slut hade jag en halv folköl kvar att förtÀra, sÄ medan jag pysslade med annat slog jag pÄ filmen en gÄng till, den hÀr gÄngen med kommentarspÄret av regissören Rawson Marshall Thurber, med ett nostalgiskt och bitterljuvt hugg, ty jag mindes mitt tonÄrsjag som brukade se varje film tvÄ gÄnger, oavsett om jag gillade den eller inte. Rewind och Play var förutsÀttningen. Det Àr sÄ man lÀr sig saker, kids. Men hejdudejdel vad mycket tid man hade. Mitt sextonÄrsjag hade faktiskt sett Skyscraper en gÄng till.

Arton minuter in i kommentatorspĂ„ret noterade jag att Thurber inte sagt ett enda ord om nĂ„gonting vi hittills sett i bild – det var bara snack om studion och producenterna, hur han pitchat storyn, att det Ă€r jobbigt att regissera en film, att han inte vill att filmen ska jĂ€mföras med Die Hard (det Ă€r nog ingen panik) och titta, dĂ€r har han en cameo med sin familj. Neurotiskt ofta nĂ€mner han Marvel, som om han önskar att nĂ„gon ringde honom.

För att vara rĂ€ttvis blev det lite mer sakligt efter ett tag, men jag stannade sĂ„klart inte kvar och sĂ„g efter hur mycket för nuförtiden finns det ju en dag i morgon ocksĂ„. ÄndĂ„ ser jag Thurbers bubbla som symptomatisk, inte bara för filmen han gjort utan för industrin han Ă€r en del av. NĂ€r man sĂ€ger om Hollywood att ”allt handlar bara om pengar” sĂ„ sĂ€ger vissa att ”ja men det Ă€r vĂ€l klart”. DĂ„ sĂ€ger man ”nej men allt handlar verkligen bara om pengar” och dĂ„ sĂ€ger de ”jamen öh!”

SĂ„ nu kan jag sĂ€ga amen checka Rawson Marshall Thurber dĂ„, och försök förstĂ„ att han gjort en film han inte ens har nĂ„got att sĂ€ga om. FrĂ„n idĂ©, till manus, till produktion till distribution – allt tar han för givet. Han ville göra en film dĂ€r Dwayne Johnson var ”mer sĂ„rbar”. SĂ„ han gjorde honom enbent, vilket förvĂ€ntas checka av lite pk-poĂ€ng (jo, god vilja sĂ€ljer lika bra som vad som helst).

Den enbente hjĂ€lten Ă€r alltsĂ„ inte enbent för sin egen skull, utan för att Thurber gillade konceptet. PĂ„ samma sĂ€tt Ă€r Skyscraper ”Die Hard in a building”, och Thurber medger att han inte haft nĂ„gra andra tankar pĂ„ filmen Ă€n sĂ„.

Saker blir liksom inte mer kalkylerade.

Det hÀr Àr pÄ sÀtt och vis dÀrför inte en film, i nÄgon kreativ eller konstnÀrlig mening. Det Àr, just, en kalkylering. Den finns inte för att göra dig glad. Den finns för att du har pengar att ge. Hur du Àn gör med den hÀr filmen, och vad du Àn tror om den, sÄ lurar den dig.

Det Ă€r synd att just Dwayne Johnson blivit posterboy för den hĂ€r typen av lukrativa lurfilmer. NĂ€r jag sĂ„g Rampage tyckte jag att jag började tröttna pĂ„ att sĂ€ga att jag gillar honom, och vi börjar nĂ€rma oss randen – jo, han Ă€r behjĂ€rtansvĂ€rd familjefar, han Ă€r enbent och ”sĂ„rbar”, och han införlivar det till noll procent medan han skrattar hela vĂ€gen till banken.

Det finns visserligen saker som gör att Skyscraper inte Ă€r lika urholkad pĂ„ vĂ€rden som Rampage, eller flera andra Hollywood-broilers i modern tid. De Ă€r dock teknikaliteter. Filmen Ă€r fotad av Robert Elswit, vilket gör att den obönhörligen ser fantastisk ut. SkĂ„despelarna Ă€r vĂ€l valda, med Neve Campbell som Bonne Bedelia och Roland Moller som Hans Gruber – fast bĂ„da Ă€r lite mer sugna pĂ„ att slĂ„ss, för vi har inte rĂ„d med subtilitet. DĂ„ och dĂ„ opereras repliker in nĂ€r ingen sĂ€ger nĂ„got, pĂ„ tal om det, för man har varit för rĂ€dd för att nĂ„gon inte ska förstĂ„ dialogen.

Denna fernissa gör sitt jobb, till nÄgon mÄn. Den bygger ett fint litet hus Ät kalkonen, och den kan gömma sig dÀr ett bra tag. De första fyrtiofem minuterna eller sÄ tyckte jag rentav att Skyscraper var en hygglig, om Àn irriterande uppblÄst, rutinfilm av typen som ingen brytt sig om för tio-femton Är sedan. Jag köpte vibbarna av Babels torn, att mannen som bygger vÀrldens högsta byggnad kommer straffas av gudarna, och att det finns en skillnad mellan att speja ner pÄ Hongkong frÄn vÀrldens topp och att hÀnga och dingla frÄn en lyftkran med svindlande avgrunder under en. HÀr var Dwayne blÄkragen, mannen av kött och blod i en vÀrld av stÄl och pengar.

Ja men sluta skratta nu, jag vet att jag gav filmen alldeles för mycket tillit. HalvvĂ€gs in börjar fysikens lagar ge vika och den ena osannolikheten följer den andra – Thurber klipper för mycket i actionscenerna, chansar sig fram i kontinuiteten, lĂ„nar frĂ„n TV-spel (”Resident Evil 2”, vill jag pĂ„stĂ„) för att hitta de mest effektiva och minst trovĂ€rdiga lösningarna pĂ„ scenarion, och lĂ„ter finalen komma med ekon frĂ„n Siste actionhjĂ€lten (1993).

AlltsÄ, det var ju en parodi, Rawson eller Marshall eller vad du nu heter! Det kan vÀl inte vara sÄ illa att Dwayne Johnson ska vara Jack Slater
 pÄ riktigt, liksom!

Men ack, saker som satir och parodi existerar inte för den som har nÄgot att krÀnga. Girighet saknar bÄde humor och hjÀrna och Àter saker som sjÀl och hjÀrta till frukost.

FREDRIK FYHR


Videosöndag