—————————————————————————————————–

Palm Springs (2021)

Det finns förmodligen en vetenskaplig anledning till att den hÀr filmen Àr sÄ charmig. Jag undrar: Vad heter den exakta nyansen av grönt och blÄtt som man anvÀnt för filmaffischen, till exempel? Varför kÀnns hela filmen som att Àta en glass nÀr man Àr liten? Vad Àr det för tropisk Pandoras ask som lÄngfilmsdebutanten Max Barbakow hittat och krÀngt upp? Det var lÀngesedan jag sÄg en film som kÀndes lika mycket som en lat söndag.

Man kan se att det Àr en lÄngfilmsdebut, för allt i den kÀnns inte helt beprövat av erfarenhet. MÄste den-och-den scenen se ut just si och sÄ? MÄste det-och-det ögonblicket pÄgÄ sÄ lÀnge? MÄste scen x och y alls vara med? Jag tycker om 99% av alla filmens poolscener men den sista avskyr jag till 100%. Jag kan inte förestÀlla mig att Barbakow inte sjÀlv fortfarande övervÀger om den borde vara med eller inte.

Men saker var ju inte perfekta nĂ€r Spielberg gjorde Duellen heller. För att inte tala om nĂ€r Kubrick gjorde Fear and Desire. Liksom de en gĂ„ng i tiden unga regissörerna verkar Barbakow Ă„tminstone ha koll pĂ„ sina styrkor. Det finns en lekfullhet i personregin som handlar bĂ„de om att tygla skĂ„despelare som kan spela över – J.K. Simmons – och dra igĂ„ng skĂ„despelare som hotar att sitta och tjura pĂ„ tvĂ€ren; som Cristin Milioti, till exempel, som spelar tjejen i filmen som ramlar in i en tidsloop. SĂ€llskapet Ă€r Andy Samberg (of viral fame) som spelar tjomme som suttit fast i samma tidsloop i oĂ€ndligheter.

Formellt sett nĂ€rmade jag mig filmen med stor oro, det ska sĂ€gas. Mycket lite föreslog att det hĂ€r inte skulle vara ett till exempel pĂ„ den typ av ”post-remake” dĂ€r vi inte lĂ€ngre förutsĂ€tter att nya idĂ©er behövs. Som jag uttryckt det tidigare (nĂ€r jag skrev om Baby Driver) sĂ„ rör det sig inte om nĂ„got sĂ„ enkelt som att nya filmer inspireras av Ă€ldre filmer; problemet Ă€r snarare att filmskapare föredrar att leva i det förflutna och bara arbetar med det som redan gjorts. Det man gör dĂ„ Ă€r inte att skapa film som lever eller gror eller Ă€r pĂ„ vĂ€g nĂ„gonstans. Det man gör Ă€r att hĂ„lla vid liv en slags dödsdans för lĂ„ngfilmen som konstform. Som om vi nĂ„tt slutdestinationen och nu bara kan vĂ€nta ut det oundvikliga ögonblicket dĂ„ det Ă€r dags för sista bestĂ€llningen.

Men okej. Palm Springs Àr lite mer hoppfull Àn sÄ. Det gÄr att föra argumentet att den anvÀnder sig av MÄndag hela veckan pÄ samma sÀtt som Sömnlös i Seattle (1993) anvÀnder sig av Allt om kÀrlek (1957). Filmen förutsÀtter att vi redan kan pitchen och den utvecklar dÀrefter tankeexperimentet. Vad skulle du göra om du hamnade i en liknande situation? Hur blir existensen utan horisonter? Det finns en blygsam men kÀnnbar filosofi mellan de tvÄ huvudpersonerna, dÀr en person lÀttjefullt ger upp medan en annan försöker hitta en utvÀg. Det representerar tvÄ instÀllningar man kan ha till livet, för de som inte plockade upp det.

SÄ, visst, det Àr blygsamt, det Àr MÄndag hela veckan fast i 2 Player-mode, och Barbakow nÄr absolut en punkt dÄ han stannar i idéerna och börjar paddla tillbaka mot en mer traditionell romantisk komedi för att ingen ska behöva tÀnka för mycket. Men han har den verktygslÄda han har. Han gör hellre för lite Àn för mycket. Han Àr en smart och begÄvad filmskapare som det kanske kan bli nÄgot stort av, vem vet. Filmen Àr nÄgot, i alla fall, och nÄgot Àr bÀttre Àn ingenting, sÀrskilt i en tid dÄ nya filmer frÄn unga filmskapare sÄ ofta vill göra sÄ lite.

FREDRIK FYHR


2020 USA/HONGKONG 90 min. fĂ€rg/codex/2.39:1. R: Max Barbakow. S: Andy Samberg, Cristin Milioti, J.K. Simmons, Peter Gallagher, Meredith Hagner, Camila Mendes, Tyler Hoechlin, Chris Pang, Chris Pang, Jacqueline Obradors, June Squibb, Tongayi Chirisa, Dale Dickey, Conner O’Malley, Jena Friedman, Brian Duffy.