Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 I mĂ€starens fotspĂ„r (1916)

Jag försöker att aldrig anvĂ€nda aldrig orden â€Ă¶verskattad” och ”underskattad”. I regel har jag lyckats bra i förstnĂ€mnda fallet, lite mindre bra i andra (det Ă€r enklare, och roligare, att konstatera att en film Ă€r underskattad). Orsaken Ă€r att sĂ„dana begrepp ofta fördunklar grĂ€nsen mellan det ”subjektiva” och det ”objektiva” (eller det emotionella och det analytiska, som jag brukar sĂ€ga).

Men i fallet D.W. Griffith anser jag, liksom vissa andra, att han troligen Ă€r tidernas mest överskattade regissör. Jag kan sĂ€ga det med rĂ€tt gott samvete eftersom man i det hĂ€r fallet talar om raka pĂ„stĂ„enden – Griffith var inte en revolutionĂ€r filmskapare, han kom knappt pĂ„ en enda ny idĂ©; rent cinematiskt representerar hans filmer varken tiden de gjordes i eller filmhistorien som den skulle utveckla sig.

Jag kan sĂ€ga detta utan att blanda in mina egna Ă„sikter om Griffiths filmer – de tycker jag ocksĂ„ Ă€r överskattade, men det handlar mer om kritiskt omdöme eller, om man vill, ”smak”. Det Ă€r just tanken pĂ„ Griffiths influens som Ă€r överskattad, eftersom den saknar bĂ€ring nĂ€r man gĂ„r tillbaka i historien och ser efter. Att sĂ€ga att Nationens födelse eller Intolerance Àr inflytelserika filmer, eller typiska för sin tid, Ă€r lite grann som om nĂ„gon om hundra Ă„r skulle se pĂ„ Terrence Malicks Tree of Life, eller Wachowskisystrarnas Cloud Atlas (2012) och sĂ€ga att det var filmer helt typiska för vĂ„r tid.

Naturligtvis Àr dessa filmer inte representativa för filmen i stort, utan snarare tvÀrtom mÀrkliga undantag. Inte heller har de pÄverkat hur filmkonsten rent generellt utvecklats, för dÄ hade de filmerna varit enkla att kopiera och förstÄ sig pÄ.

Filmkonsten utvecklas inte genom sĂ„dana grandiosa undantag – den utvecklas i det stora havet av halvmesyrer, kalkoner och gömda skatter, hyggliga tidsfördriv och starka crowdpleasers. Det Ă€r genom denna massa, som pĂ„ hĂ„ll ser helt generisk ut, som filmmediet med myrsteg utvecklas.

Ett utmĂ€rkt exempel Ă€r Hell’s Hinges (som fick den av tiden fördunklade svenska titeln ”I mĂ€starens fotspĂ„r”). Av alla westernfilmer frĂ„n 1910-talet Ă€r det en av mina favoriter – om det Ă€r den bĂ€sta Ă€r svĂ„rt att sĂ€ga, eftersom mĂ„nga Ă€r rĂ€tt lika varandra, men alla bĂ€r inte pĂ„ samma primala energi.

Huvudrollen spelades av William S. Hart, ja vem annars. Hart var pĂ„ den hĂ€r tiden filmens eventuellt största actionhjĂ€lte, helt synonym med hingsten, hatten, revolvern och den dĂ€r meckiga cowboydressen vars konturer Clint Eastwood femtio Ă„r senare skulle finna i en poncho. Vad han sĂ€ger om 1910-talets mansideal vet jag inte – Hart ser lite grann ut som en hĂ€st sjĂ€lv, ett lĂ„ngt och glĂ„migt ansikte som redan vid en tidig Ă„lder sĂ„g ut att ha sugit i sig för mĂ„nga cigaretter och huttat för mĂ„nga jĂ€rn.

Men ibland kunde han vara en riktig skĂ„despelare, det bevisar den hĂ€r filmen. Storyn som betas av hade betats av förut – faktum Ă€r att den nĂ€stan Ă€r identisk till en film gjord Ă„ret innan kallad On the Night Stage. DĂ€r spelade Hart en cowboy vars tilltĂ€nkta fru gifte sig med en prĂ€st, varpĂ„ Hart fick erkĂ€nna att han var en sĂ€mre man Ă€n den gode kristne padren (dĂ€remellan fanns lite rötĂ€gg utan hyfs att ta hand om). I Hell’s Hinges Ă€r Hart diligensrĂ„naren som, Ă„terigen, fĂ„r ett samvete tack vare en god, kristen kvinna.

Storyn Ă€r alltsĂ„ snarlik, men Hell’s Hinges Ă€r den överlĂ€gset bĂ€ttre filmen – On the Night Stage var bara Harts andra lĂ„ngfilm, för övrigt, och man kan se tydligt hĂ€r hur fort filmare i Hollywood fann balansen. Denna film har en helt annan energi, en helt annan berĂ€ttarglĂ€dje; den har det dĂ€r man brukar kalla för en kinetisk kvalitĂ©. DĂ€r On the Night Stage Ă€r rumphuggen och teatral, och dramatiken i scenerna inte tillvaratas, sĂ„ hĂ€nder alltid nĂ„got i Hell’s Hinges. Exakt hur intrigen gĂ„r frĂ„n A till Ö Ă€r visserligen inte alltid sjĂ€lvklart – man hade fortfarande inte riktigt listat ut det hĂ€r med tidsorientering och exposition – men det spelar inte sĂ„ stor roll för i sista akten sĂ„ har hela den lilla vĂ€sternstaden brutit ut i kalabalik och undergĂ„ngen Ă€r pĂ„ strikt biblisk Sodom och Gomorra-nivĂ„. Det Ă€r verkligen mer krasch boom bang Ă€n vi fĂ„r i en modern sĂ€vlig ”post-Western” som Slow West eller In the Valley of Violence. Slutet i Hell’s Hinges pĂ„minner mer om kalabaliken i en förverkligad Looney Tunes-film.

Men filmen har ÀndÄ finess. Man stannar verkligen upp i scenen nÀr Hart första gÄngen stÄr öga mot öga med den vÀna damen och det Àr kÀrlek vid första ögonkastet. Han Àr dÀr för att förlöjliga henne, jaga bort henne frÄn stan, men han kan bara stÄ handfallet och titta pÄ henne, som en skolpojke. Det Àr den typ av arkaiska sentimentalitet vi kan skratta Ät idag, men tar vi den pÄ allvar ser vi en genuin mÀnsklighet sippra genom varje por pÄ Harts fejs.

Anledningen Àr att vi ser hans reaktioner i nÀrbilder som Àr praktiskt taget helt moderna. Scenen pÄgÄr i följsam ro, med samma takt som en modern film. Vi ser i Harts ögon att han trÀffas av blixten, att hans vilda orkan stillas av den ömkliga kvinnan, att alla hans lömska instinkter dÀmpas och hans rÄskinn mjuknar. Allt ser vi i hans ögon, tack vare att kameran Àr placerad dÀr den Àr, och för att scenen Àr utrÀknad som den Àr. Helt fjÀrran Griffiths överförklarande textmassor och hoppiga klippning, kan sÀgas.

IstĂ€llet regisserades Hell’s Hinges av Charles Swickard, ett namn som historieböckerna inte kommit ihĂ„g och som jag sjĂ€lv lĂ€r ha svĂ„rt att lĂ€gga pĂ„ minnet. Vem var Charles Swickard? Jag vet inte. Men han hade uppenbarligen ett öga för hur man berĂ€ttar saker och förmedlar kĂ€nslor visuellt. Han Ă€r en av dessa mer eller mindre okĂ€nda och anonyma hantverkare som gett oss filmsprĂ„ket som vi kĂ€nner det, en av de som ihop med alla andra varit den verkliga pionjĂ€ren. Det rappa tempot, de följsamma svĂ€ngarna mellan vĂ„ld och romantik, den generösa mĂ€ngden pang-pang och handgemĂ€ng; Hell’s Hinges Ă€r inte lĂ„ngt ifrĂ„n en actionfilm frĂ„n 80- eller 90-talet.

DĂ€rmed inte sagt att filmen inte Ă€r ”förĂ„ldrad”, förstĂ„s, Ă€ven om det dĂ€r Ă€r ett annat ord jag bara anvĂ€nder inom citationstecken. Filmens upptakt handlar om en stackars nybliven prĂ€st som filmen dömer ut eftersom han Ă€r omanlig och svag, och dĂ€rmed anses ovĂ€rdig prĂ€stĂ€mbetet. Mycket riktigt dröjer det inte lĂ€nge förrĂ€n han gĂ„tt till sĂ€ngs med första bĂ€sta damsell i den lilla cowboystan han omdirigerats till. PrĂ€stens trofasta syster Ă€r kvinnan som Hart ser, nĂ€r han kommer anlitad för att jaga bort prĂ€stfamiljen ur byn (dĂ€r laglösa ser till att ”varken lag eller religion” nĂ„r).

SĂ„ könsrollerna Ă€r arkaiska och helt dogmatiska och som pricken över i:et finns en och annan afroamerikan som det drivs med – men, Ă„terigen, hur skiljer de sig frĂ„n resten av 1900-talets Hollywood? Könsrollerna Ă€r mer konkreta, och pĂ„ sitt sĂ€tt uppriktiga, versioner av den mer smygande assimilation som fortfarande prĂ€glar mainstreamfilmer, dĂ€r kvinnor och mĂ€n har valmöjligheter och autonomi bara inom ramarna för det som inte Ă€r tabu; Ripley, till exempel, den feministiska ikonen som passerar för att hon pĂ„minner om en man, eller Allan Turing som vi ser honom i The Imitation Game, en homosexuell man som kan prisas för sin gĂ€rning bara sĂ„ lĂ€nge förtrycket mot honom censureras.

Den jĂ€rnhĂ„rda cementeringen av vit, heteronormativ patriarkal ordning som finns i en film som Hell’s Hinges Ă€r mer upplysande, och pĂ„ nĂ„got förvridet sĂ€tt nĂ€stan uppfriskande, eftersom den förtydligar den struktur som vilar intakt pĂ„ den hĂ€r progressiva dekor som filmer smyckar ut sig sjĂ€lva med idag, scenografi som förleder oss till att tro att mer har förĂ€ndrats Ă€n det egentligen har, en propaganda av ett slag vi Ă€nnu inte har ord för.

Och vad gĂ€ller de rasistiska stereotyperna i Hell’s Hinges behöver man inte ens gĂ„ sĂ„ lĂ„ngt – vi hittar fortfarande exakt samma comic reliefs i Michel Bays Transformers-filmer, en serie som Ă€nnu pĂ„gĂ„r. Trösten i Hell’s Hinges Ă€r att de stannar vid fördomsfulla stereotyper och inte tar steget ut till att bli reell KKK-propaganda, som i Griffiths obönhörligt didaktiska Nationens födelse. Kanske det var den tidens nakna sanning, och Hell’s Hinges fernissan. I sĂ„ fall gĂ„r vi framĂ„t lĂ„ngsamt, lĂ„ngsamt indeed. Kanske det ska ta hundra Ă„r till innan vĂ„ra filmer menar allvar med vad de visar. We’re in for the long haul, som de sĂ€ger i södern

FREDRIK FYHR


Hell’s Hinges. 1916 USA 64 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Charles Swickard, William S. Hart (okrediterad), Clifford Smith (okrediterad). S: William S. Hart, Clara Williams, Jack Standing, Alfred Hollingsworth, Robert McKim, J. Frank Burke, Louise Glaum.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *