Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Harry Potter och den flammande bĂ€garen (2005)

Harry Potter och den flammande bÀgaren anlÀnde lite grann som en oundviklig tÄgolycka, över en jÀrnvÀg som Ànnu var obyggd; tÄgets destination var okÀnd och man hade inte börjat övervÀga vad tÄget faktiskt fraktade förrÀn det var för sent. Jag kan inte med gott samvete sÀga att det Àr en dÄlig film, för berÀttelsen Àr i kÀrnan för bra för att en produktion pÄ den hÀr nivÄn ska kunna misslyckas helt, men med facit i hand kÀnns filmen ocksÄ som en huvudvÀrksframkallande röra.

Fascinerat minns jag att jag gillade filmen riktigt skarpt nĂ€r den kom. Men ibland, vid vissa sĂ€rskilda tillfĂ€llen, handlar allt faktiskt om perspektiv. Hösten 2005, nĂ€r filmen kom, var den svenska översĂ€ttningen av den sjĂ€tte boken bara nĂ„gon vecka gammal och den sjunde, finalen, var fortfarande ett svart hĂ„l. Situationen pĂ„minner om den Ă„ret innan, nĂ€r FĂ„ngen frĂ„n Azkaban kom ett Ă„r efter att den femte boken (den efterlĂ€ngtade ”Fenixorden”) verkligen spĂ€nde musklerna och visade hur pass stora ambitioner J.K. Rowling faktiskt hade med sin trollkarlsberĂ€ttelse. Det var inte sĂ„ mycket vad som hĂ€nde i den, ett Ă„r pĂ„ Hogwarts Ă€r fortfarande ett Ă„r pĂ„ Hogwarts, utan hur det beskrevs; sjĂ€lva attityden. Perspektivet var inte lĂ€ngre ett barns storögda fascination inför en magisk vĂ€rld. I och med att Harry och hans vĂ€nner blir Ă€ldre blir de ocksĂ„ mer nyfikna, granskande och kritiska. Den magiska vĂ€rlden blir dĂ€rför ocksĂ„, oundvikligen, mer vardaglig, och Rowling börjar skĂ€rskĂ„da den som om hon vore en journalist i den verkliga vĂ€rlden. Med den femte boken, om inte förr, blir gestaltningen pĂ„ allvar seriös.

Jag Àr sÀker pÄ att hon fortfarande gav tips och rÄd, och markerade tydliga linjer för vad som var okej och inte, vad gÀller rena hÀndelser. Men vad som hÀr börjar falla bort, i denna kryptiska kommunikation mellan Rowling och filmskaparna, Àr poÀngen med de hÀndelserna; den intuitiva och karaktÀristiska stÀmningen hos Rowlings gestaltningar, och de filosofiska och ideologiska mönster som böckernas hÀndelser bildar.

NĂ€r han gjorde de tvĂ„ första filmerna hade Chris Columbus det förhĂ„llandevis enkelt, i det att de tvĂ„ första böckerna delade en tydligare gemensam grund med filmens vĂ€rld. (Ytterligare en anledning till att de filmerna Ă€r underskattade, förresten). Men nĂ€r Harry Potter blir Ă€ldre blir ocksĂ„ böckerna mycket mer specifika. Vad vĂ€rre Ă€r att det hĂ€r inte framgick som nĂ„gon sjĂ€lvklarhet medan de skrevs. Ärligt talat kan jag förestĂ€lla mig att producenten David Heyman och manusförfattaren Steve Kloves, trots deras goda relation med Rowling, förmodligen öppnade hennes nĂ€sta manus med en viss dos av förskrĂ€ckelse.

Det Àr talande, till exempel, att en regissör (David Yates) kunde anlitas nÀr alla böcker vÀl var skrivna. Det sker subtilt och Àr lÀtt att missa, eftersom detta Àr en kontinuerlig serie dÀr mycket ser likadant ut, men pÄ mÄnga sÀtt börjar filmerna om pÄ ruta ett i och med den femte filmen, Harry Potter och Fenixorden.

Men dessförinnan mÄste vi tyvÀrr prata om Harry Potter och den flammande bÀgaren; inte en förskrÀcklig film, som sagt, men ocksÄ (om man skÀrskÄdar den lite) en film som visar en boll som Àr farligt nÀra att tappas. NÀr det begav sig var jag som sagt positivt överraskad av filmen; jag hade lÀst boken innan, den hÀr gÄngen, och kÀnde mig up to date. KaraktÀrerna var Àldre, betedde sig Àldre; allt kÀndes Àldre, och mer seriöst. Med tanke pÄ att hela berÀttelsen inte var skriven Àn sÄ var Den flammande bÀgaren ett trevligt nu att befinna sig i. DÄ, det vill sÀga.

Nu, nĂ€r allt Ă€r sagt och gjort, framstĂ„r Den flammande bĂ€garen som en blindbockslek. Det Ă€r för mig skrikande uppenbart att man hĂ€r gjort en film dĂ€r man inte har en aning om vilka delar som Ă€r viktiga och vilka som inte Ă€r det. Alla tycks stĂ„ motade vid grind inför Rowling, rĂ€dda för att ta ett felsteg i en serie som man nu (lite för sent) inser hĂ€nger mycket pĂ„ proaktiv planering. Men exakt för vilket Ă€ndamĂ„l visste bara Rowling. ÄndĂ„ verkar man tveka inför att annonsera Voldemorts Ă„terkomst till trollkarlsvĂ€rlden, vilket trots allt borde vara filmens mest uppenbara uppgift. Det görs, för all del, med viss bravur i en lĂ€skig kyrkogĂ„rd med en ockult graciös Ralph Fiennes. Men inte förrĂ€n i slutet.

LÄt oss övervÀga lite vad som hÀnder i den hÀr filmen. I slutet sker alltsÄ den omvÀlvande hÀndelsen nÀr mörkrets herre ÄteruppstÄr som en anti-Messias. Inte nog med att trollkarlsvÀrlden nu förÀndras för alltid, vi har Àntligen fÄtt vÄr antagonist, i kött och blod. I förbifarten mördas den fagre gossen Cedric Diggory, kallblodigt i förbifarten. NÄ, han hade vÀl inte gjort nÄgon nÄgot ont. Voldemort Àr verkligen ond och allt Àr verkligen pÄ allvar och det hÀr Àr mycket viktigt! Vi fÄr till och med se Cedrics far sörja över pojkens döda kropp. Huga!

I samma film har vi lÄngrandiga förberedelser inför en julbal.

Vem ska gÄ med vem?

Vad ska de ha pÄ sig?

Vem kan dansa?

Vem kan dansa som en hippogriff?

Jag gissar att mĂ€ngden tid som julbalen och Voldemort fĂ„r i filmen Ă€r, Ă„tminstone, lika stor. Voldemort spökar inte hĂ€r överhuvudtaget, utan medan balen pĂ„gĂ„r Ă€r det som att vi tittar pĂ„ en filmserie som handlar om ungdomar som försöker lĂ€ra sig dansa. Den största delen av filmen Ă€gnas emellertid Ă„t en livsfarlig trollkarlsturnering dĂ€r Harry, bland annat, mĂ„ste övervinna en hetlevrad drake. PĂ„ plats finns skvallerjournalisten Rita Skeeter (Miranda Richardson) som comic relief. SÄ  festligt! Men
 ja, det Ă€r inte lite
 jag vet inte, ojĂ€mnt alltihop? Vart Ă€r vĂ„r beryktade röda trĂ„d? Borde det Ă€ndĂ„ inte vara… jag vet inte, Voldemort?

Ser man filmen med halvt öppna ögonlock sĂ„ passerar den förbi utan motstĂ„nd. Allt ser fortfarande ut som Hogwarts och skĂ„despelarna Ă€r fortfarande exakt dĂ€r de ska vara. Scenen dĂ€r Harry jagas av den stora draken Ă€r imponerande. För en som lider av akut minnesförlust finns det mycket att uppskatta, liksom bara i stunden det sker. Men försöker man engagera sig i filmen pĂ„ en mer seriös nivĂ„, och sĂ€rskilt om man kĂ€nner till de andra delarna, Ă€r den irriterande irrelevant. HĂ€ndelserna sitter liksom inte ihop; vad har trollkarlstĂ€vlingen med Voldemort att göra? Vem har lagt Harrys namn i den flammande bĂ€garen? Detta Ă€r ett stycke trollkarlsfusk som gör honom till en suspekt figur pĂ„ hela skolan
 men hur mycket av det mĂ€rker vi egentligen? Och varför Ă€r det ingen som luskar vidare i det mysteriet? Är det för att vem som helst kan lista ut grejen med Monsterögat Moody, aka Mr. Tung-ticks? Varför blir Ron sĂ„ sur pĂ„ Harry? Varför Ă€r de kompisar igen i nĂ€sta scen? Vad ser Hermione i det bulgariske quidditchproffset Viktor Krum? (Jag menar, jag tror jag fattar vad
 men det hade ju varit kul att se lite mer dĂ€r
 eller, hm, Ă€r det bara jag?)

Jo, de hÀr sakerna finns sÄklart i boken ocksÄ, men dÀr har de sin plats och sitt sammanhang. Filmen kan inte bara stapla dessa hÀndelser pÄ varandra och tro att sammanhanget kommer följa automatiskt; filmen mÄste hitta sina egna. Det minsta man hade kunnat göra, som jag ser det, Àr att etablera Voldemort som ett hot frÄn början till slut, sÄ att vi inte kommer till finalen genom att transportera oss till vad som verkar vara en helt annan film med en helt annan handling. (Precis samma misstag som Cuarón gjorde med Sirius Black i den förra filmen). Enerverande nog finns mÄnga bortklippta scener dÀr Harry, Ron och Hermione diskuterar just Voldemort, och mysteriet med den flammande bÀgaren, men tydligen ville man fokusera pÄ julbalen istÀllet, antar jag. Visst. Ur en rent tom kommersiell synvinkel ser julbalen bra ut pÄ film. Men den har ingenting att göra med nÄgonting som hÀnder, egentligen, och sekvensen verkar mest existera för att visa upp dekoren.

Ett annat problem verkar vara regissören Mike Newell, den förste britt att regissera en Harry Potter-film. Han var tydligen den första att tacka nej till De vises sten (2001) sĂ„ redan dĂ€r kan man ju tycka att han redan visat sitt ointresse (att nu tacka ja, nĂ€r det visar sig att serien Ă€r lukrativ nog, Ă€r ju ganska suspekt). Jag antar att man ville reparera den rĂ€tt dramatiska kursförĂ€ndring som Alfonso CuarĂłn stod för i den förra filmen, men istĂ€llet hittade man en regissör som verkade vara Ă€nnu knasigare. MĂ„nga scener i Den flammande bĂ€garen verkar hemsökta av en rastlös tokighet, som om Newell har en kĂ€nsla av att nĂ„got borde vara lite knĂ€ppt hĂ€r och dĂ€r, fast han vet inte riktigt vad och det spelar inte sĂ„ stor roll. DĂ€rför fĂ„r vi smĂ„ gif-vĂ€nliga stunder som nĂ€r Flitch springer med sina knĂ€n i 90 grader, eller nĂ€r den stele Barty Crouch visar upp en liten drake och plötsligt ger ifrĂ„n sig ett ”Ooooooh!” eller nĂ€r Dumbedlore fĂ„r spel pĂ„ Harry och utbrister ”DIDDJ PTTJR NEJMIND GBBLTOFFIRE!” Eller nĂ€r Harry drabbas av cruciatus-förbannelsen och det ser ut som att han försöker genomföra en misslyckad bit breakdance. Och nog för att Rowling uppskattar reaktionĂ€ra könsroller, men mĂ„ste vi titta pĂ„ franska rumpor i den hĂ€r familjefilmen?

Det var, det ska understrykas, aldrig en lĂ€tt utmaning att göra en film av den hĂ€r boken. Och efter FĂ„ngen frĂ„n Azkaban, som pĂ„ grund av CuarĂłns trigger happy-komplex misslyckades med att ge oss den exposition vi hade behövt vid det hĂ€r laget, var Den flammande bĂ€garen redan i svĂ„rt underlĂ€ge. Newell lyckades, liksom CuarĂłn, med att ge filmen en visuell sĂ€rprĂ€gel; det Ă€r den höstigaste av Harry Potter-filmerna, och den mest taktila i form av vĂ€derleken. FrĂ„n vandringar över dalar till sprĂ„ng genom hĂ€cklabyrinter, via djupdyk ner i grumliga sjöar, kĂ€nns det som att man mĂ„ste se filmen med halsduk. Och att sitta pĂ„ lĂ€ktaren inför trollkarlarnas trekamp verkar vara jĂ€mförbart med att se pĂ„ bandy
 det ser skitkallt ut! (För övrigt undrar jag hur kul publiken har det egentligen
 jag menar, det hĂ€nder ju ingenting! Efter att deltagarna dykt ner i den dĂ€r sjön sĂ„ sitter de ju bara och vĂ€ntar pĂ„ att de ska komma upp igen. Men, det Ă€r klart, kan folk stĂ„ och heja pĂ„ skidĂ„kare sÄ )

Men, hursomhelst, att hitta kÀrnan i berÀttelsen lÄg bortom Newells förmÄgor och kanske Àven hans ambitioner. Det Àr en stor sak att Voldemort Äterkommer, men utan en lika stor uppbyggnad framgÄr det inte lika tydligt. Som filmerna har gjorts Àr det inte alls otÀnkbart att en person som bara har en vag uppfattning om serien ser filmen utan att ha en aning om vem Voldemort Àr vid det laget han dyker upp igen. Och dÄ ser vi pÄ en film som inte kommunicerar vad den ska, oavsett hur lÄngsamt Voldemort Àn kröker sitt lÀskiga finger och petar Potter i pannan med ett ohörbart pip.

Lite mer Dobby hade inte skadat heller.

FREDRIK FYHR


Harry Potter and the Goblet of Fire 2005 STORBRITANNIEN/USA 157 min. fÀrg/35mm/2.35:1. R: Mike Newell. S: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Michael Gambon, Ralph Fiennes, Brendan Gleeson, Robbie Coltrane, Robert Pattinson, Robert Hardy, Roger Lloyd-Pack, Frances dela Tour, Pedrag Bjelac, Maggie Smith, Alan Rickman, Miranda Richardson, David Tennant, James Phelps, Olver Phelps, Matthew Lewis, Devon Murray, Timothy Spall, Jason Isaacs, Tom Felton, Katie Leung, Shirley Henderson, David Bradley, Afshan Azad, Shefali Chowdhury, Clémence Poésy, Stanislav Ianevski, Angelica Mandy, Jeff Rawle, Warwick Davis, Mark Williams, Gary Oldman, Bonnie Wright, Jamie Waylett, Joshua Herdman, Adrian Rawlins, Geraldine Somerville.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *