★œ, 1960, 60-tal

💿 The Wild Ride (1960)

Det finns en typ av heligt skrĂ€p som The Wild Ride representerar. Den kommer med muzak av xylofoner, bongotrummor och hippieflöjtar, samt slirigt beatniktugg dĂ€r folk slutar sina meningar med ”dig, maan?” Kidsen kör hot rods och Ă€r utanför lagen. Ledaren kallas för en ”far out top stud”. I början av filmen jagas han av en polis, som kör av vĂ€gen och dör, varpĂ„ vĂ„r ”top stud” fĂ„r span pĂ„ sig. I övrigt gĂ„r han mest runt och vĂ€ntar pĂ„ att filmens 60 nĂ„dfulla minuter ska nĂ„ sitt obligatoriska klimax, dĂ€r folk förstĂ„s kör ett race och nĂ„gon mĂ„ste dö en tragisk död för att vi ska förstĂ„ hur hemskt det Ă€r att vara en ”top stud”.

Top stud har ett namn, naturligtvis heter han Johnny [djani]. Han spelas av en tjugotreĂ„rig Jack Nicholson, vilket mĂ„ste vara den enda rimliga anledningen till att ens övervĂ€ga att se den. Som ledare över gĂ€nget mĂ„ste han ha attityd. Det innebĂ€r att driva med snuten, sĂ„klart, men det innebĂ€r ocksĂ„ att se över sina bros. Hans nĂ€rmaste heter Dave. Johnny tĂ€nder snett nĂ€r Dave hookat upp med sin nya tjej Nancy. Nancy klĂ€r sig propert och, som Johnny konstaterar, ”ain’t down with us”.

Faktiskt gĂ„r hela filmen ut pĂ„ att Johnny försöker övertala Dave om att göra slut med Nancy. Nancy, i sin tur, försöker övertala Dave om att han inte borde riskera liv och lem för att vara ute och köra rally som om det inte finns nĂ„gon morgondag. Utdragna scener kommer och gĂ„r och den dĂ€r xylofonmuzaken Ă€r pĂ„ repeat och loop. Absolut ingenting av intresse hĂ€nder i filmen – man kan vara snĂ€ll och kalla den anonym, man kan vara krass och kalla den amatörmĂ€ssig. Om nĂ„gon skulle sĂ€ga att ”du, till och med du mĂ„ste erkĂ€nna att den hĂ€r filmen Ă€r inget att ha” sĂ„ skulle jag inte ha nĂ„got att sĂ€tta emot.

Men jag kan Ă€ndĂ„ gĂ„ sĂ„ lĂ„ngt som att kalla filmen för heligt skrĂ€p. En gĂ„ng i tiden gick det hĂ€r som skval pĂ„ drive in- och grindhouse-biografer. Oundvikligen mĂ„ste den ha ha gĂ„tt pĂ„ Öppna kanalen nĂ„gon gĂ„ng. Tydligen finns en film frĂ„n Ă„r 2000 som heter Velocity, dĂ€r man fĂ€rglagt The Wild Ride och klippt in hela filmen i narrativen, för att pĂ„ sĂ„ sĂ€tt anvĂ€nda den som en flashback.

Harvey Berman var regissören i bÄda fallen. Han var en dramalÀrare (och skÄdespelarna hans elever) som aldrig gjorde en till film igen (inte ens nÀr han gjorde det, dÄ). Naturligtvis kom den frÄn b-filmskungen Roger Corman. Allt det hÀr Àr mÄttligt intressanta fakta, förstÄs.

Men det finns, som skval betraktat, nĂ„got behagligt över filmens skruttiga obetydlighet. Den stör Ă„tminstone inte ens ögon eller öron. Det tuffa tugget frĂ„n de unga rebellerna lĂ„ter gulligt idag, Ă€ven om jag har svĂ„rt att tro att det ens 1960 var speciellt ruffigt att kalla nĂ„gon för ”chicken” genom att flaxa med lĂ„tsasvingar och sĂ€ga ”cheeep-chep-chep-chep!” Faktiskt har jag bara sett det i Tommy Wiseaus odödliga The Room förut.

Det jag dÀremot saknar frÄn den hÀr eran, Àven om jag aldrig upplevde den sjÀlv, Àr den dÀr xylofonmusiken. Det tÄl att upprepas. Det Àr sÄdan dÀr musik man kan slÄ pÄ nÀr som helst, var som helst, i vilken situation som helst, och vÀrlden kÀnns plötsligt lite mer drömsk, som om man egentligen bor i en bungalow och hör hemma i en oklar existens utan veckodagar eller helger, dÀr folk kallar varandra för top stud eller chicken och solen har sin gÄng.

FREDRIK FYHR