★œ

💿 Fast & Furious (2009)

SÄ killen startade ett band och de fick ett skivkontrakt och plötsligt headlinade de den populÀraste festivalen och vi fÄr aldrig se honom igen. Allt gick sÄ fort! Nyss var han tolv och lekte med knallpulverpistoler.

För berÀttelsen om killen, se The Fast and the Furious, 2 Fast 2 Furious och The Fast and the Furious: Tokyo Drift, den hÀr filmseriens formativa Är.

Vi vet inte vart han Àr nu, men Fast & Furious Àr hans första skiva och under den dyra, slickade produktionen och de vrÄlande refrÀngerna kanske vi hittar spÄren av honom. Men det Àr mÄnga kockar i soppan, mÄnga egon som konkurrerar med varandra, och det Àr svÄrt att sÀga vem som egentligen hörs och vad, om nÄgot, som sÀgs.

Paul Walker var FBI i första filmen. Sedan blev han ex-FBI. Nu Ă€r han FBI igen och i nĂ€sta film kommer han Ă„terigen vara ex-FBI. Han Ă€r gitarristen som ibland spelar bas, beroende pĂ„ vad som krĂ€vs. Vin Diesel mĂ„ste helt klart vara sĂ„ngaren, för Fast & Furious annonserar sig mer Ă€n nĂ„got annat som The Diesel Show (allt som saknas Ă€r Prodigys ”Diesel Power” i soundtracket). Filmen har en skurk, en sĂ„dan dĂ€r generisk Mr. Knark spelad av John Ortiz. OK sĂ„ han Ă€r vĂ„r reko trummis, killen som ger filmen nĂ„gon slags rytm och framĂ„trörelse. Hade han inte varit skurk hade ju bokstavligt talat ingenting hĂ€nt för alla hade bara suttit och druckit Corona i tvĂ„ timmar.

Men vad som hĂ€nder i filmen, vad gĂ€ller saker som handling och intrig och liknande, Ă€r mer eller mindre obegripligt. Det Ă€r lĂ€ttare att se filmen som ett album. Den har inte scener sĂ„ mycket som den har lĂ„tar. Vissa spĂ„r Ă€r de som skivan sĂ€ljs pĂ„ – dĂ„ körs det bilar i full fart genom befolkade gator, tomma gator, ökenmarker, gruvor, you name it. Andra spĂ„r Ă€r lugnare, dĂ„ ska det liksom pratas kĂ€nslor yo. Den tredje typen av spĂ„r Ă€r chill-out festspĂ„r, sĂ„nt som ska vara pĂ„ playan eller vid grillen liksom. En av de lĂ„tarna Ă€r absolut en felsjungen The Shack-cover som gĂ„r ”My Corona”.

Vi ska förstĂ„ att Diesels flickvĂ€n Letty (Michelle Rodriguez) tagits av daga av bad guys – det betyder att Rodriguez, bandets sologitarrist, hade annat för sig nĂ€r de var i studion. Vi fĂ„r nöja oss med producenten Jordana Brewster, som sitter och rattar spakarna pĂ„ mixerbordet, balanserar ut testosteronet med lite matriarkala vibes.

Ja, det Ă€r ironiskt. Fast & Furious Ă€r en av de allra sĂ€msta filmerna i den hĂ€r serien – det Ă€r den sjĂ€llösa, menlösa, lĂ„ngtrĂ„kiga storkusinen till Michel Bays Transformers-filmer, mer av en mensch men Ă€nnu trĂ„kigare att sitta brevid pĂ„ ett slĂ€ktkalas; helt omöjlig att lĂ€gga pĂ„ minnet eller fĂ„ ut nĂ„gonting av alls. ÄndĂ„ blev det en pangsuccĂ© och filmen som tog den hĂ€r serien frĂ„n ett slags randomrullarnas ingenmansland till Hollywoods A-liga.

Det pĂ„minner mig om Roger Eberts anekdot om paret som frĂ„gade honom vilken som var den bĂ€sta filmen de kunde se pĂ„ bio – han rekommenderade Bergmans Viskningar och rop med lovord, sa att det var en av de bĂ€sta filmer han nĂ„gonsin sett och att den skulle förĂ€ndra deras liv. ”Gee” sa de, ”lĂ„ter inte som nĂ„got för oss”.

Fast & Furious Àr den logiska slutsatsen av den instÀllningen, filmer som varken ger eller krÀver nÄgot. En existentiell tomhet större Àn alla avgrunder vÀlter sig ut mot publiken, med banalitetens brutala vÄld, och försÀkrar oss om att vi inte behöver oroa oss eller undra för mycket. SesÄ, sÀger filmen, era liv Àr faktiskt helt meningslösa och inte mer vÀrda Àn den hÀr filmen. Vrom vrom.

FREDRIK FYHR