<- vecka 4.
28 januari
Mycket väsen för ingenting
29 januari
THOMAS GRAALS BÄSTA FILM (1917) & THOMAS GRAALS BÄSTA BARN (1918)
Sjunk in i biovärmen för lite glädje vetja. Mauritz Stillers två Thomas Graal-filmer, kanske svensk filmhistorias första riktiga komediblockbusters, är på ett ungefär lika fina att se nu som då. Det är två lysande exempel på hur tidlös komedigenren är – mycket var inspirerat av Doug Fairbanks-komedier gjorda i Hollywood, och även de går till stor del att jämföra med spektakel av idag. Storyn om unga kvinnan som inte vill bli bortgift, utan söker lyckan som skådespelare, varpå hon uppvaktas enträget av trånsjuke manusförfattaren Thomas Graal, är också samma stapelvara som i alla romantiska komedier, härifrån till La La Land. I andra filmen, Thomas Graals bästa barn, är paret nygifta och står inför en ljuv ny tid av äktenskapliga gräl, möjliga otrohetsaffärer och ett knott som blir offer för många gräl, där gammal och ny uppfostran står i konflikt. Återigen, under den glättiga ytan går samma idéer igen som vi fortsätter bråka om.
Filmerna är också fina exempel på hur den så kallade svenska gulderan inte var så homogen som man ofta får för sig. SF storsatsade på så kallat kvalitativa ”litterära” filmer, efter framgången med Terje Vigen (1917), men Stiller var inte sen med att göra dessa komedier som hade lika mycket finess som folkligt appeal – inte konstigt att de blev succéer.
Redan 1918 klagade kritikerna på uppföljare, för övrigt, och det hette att ”det är alltid lite riskabelt med fortsättningar” – men det fina med den andra filmen är att den är bättre än den redan nog så underhållande första; på alla sätt är tvåan en finslipning och utveckling av den första, som riktigt bra uppföljare ska vara. Stiller låg inte på latsidan.
30 januari
Thomas Graals bästa film & Thomas Graals bästa barn
SCISSORS (1991) & HAUSU (1977)
Sen kvällsdubblett för de som gillar knas och kink! Den sällan sedda, glorifierade b-filmen Scissors är för skum för att inte bli sedd av er. Sharon Stone spelar en labil kvinna som bor i ett hyreshus där det bor en massa män som alla är ute efter att komma in under hennes kjol. En mystisk man i stort rött skägg försöker våldta henne i en hiss, och alla är därefter misstänkta, samtidigt som alla tycker det var hennes fel. Den retroaktivt angelägna Kafkastämningen blir inte mindre påtaglig när hon får konstiga telefonsamtal, och blir inlåst i en lägenhet där hon börjar prata med dockor. Och en kråka, som anklagar henne för mord. Ett riktigt mysko knaskalas, detta.
Scissors är förstås bara uppvärmningen för Hausu, en japansk film jag tidigare haft med på en söndag. Back by popular demand kan man säga! Det är eventuellt den galnaste film som någonsin gjorts. Det finns inga ord som kan beskriva den. ”Crazy bananas” är bara en detalj i förbifarten – ja, jag pratar nu om den där mannen som utan vidare förklaring förvandlas till en hög med bananer.
31 januari
Scissors & Hausu
1 februari
SPINDLARNA 1 & 2 (1919) & JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN (1981)
Vi inleder februari med en eklektisk, motsägelsefull, spännande resa i problematisk orientalism och tidlöst högtflygande äventyr. Hela dagen tillägnas denna dubbel – dagtid serveras Fritz Langs tvådelarsepos Spindlarna.
Filmen, som var Langs tredje som regissör men den tidigaste som finns bevarad, är ett hejdlöst matinéäventyr som faktiskt fortfarande, drygt hundra år senare, är märkbart fartfylld och vansinnigt befängd. Storyn är som en äventyrsroman av klassiskt snitt där (i första delen) en ädel äventyrare ger sig ut för att undersöka en ö där Inkabefolkningen levt kvar i en egen kult isolerad från omvärlden, utan att räkna med att den hänsynslösa brottsorganisationen ”Spindlarna” är ute efter guld på samma ö. I den andra delen jagar samma rivaler en ovärderlig diamant gömd i ett par underjordiska städer över jordklotet, och de i sin tur konkurrerar med asiatiska kungaväldets spioner.
Spindlarna är en film som osar äventyr och en fascinerande glasklar föregångare åt alltifrån Tintin till Indiana Jones. Många inslag är lånade från Louis Feuillades äventyrsserier (”Fantomas”, ”Les Vampires”, ”Judex”) men Spindlarna bär fortfarande ett otvetydigt embryo till Langs framtida filmer – smygkritiken mot ultranationalismen (senare nazismen), det övermäktiga brottssyndikatet och en och annan fängelsehåla som fylls med vatten (som i Doktor Mabuses testamente, vill säga… och Jönssonligan och den svarta diamanten, för den delen).
Till kvällsmat – Jakten på den försvunna skatten, filmen som lanserade Harrison Fords omåttligt populära äventyrararkitekt Indiana Jones – anlitad för att åka jorden runt i jakt på den heliga ark som Mose själv lade de tio budorden i. Ironiskt nog är Jones resultatet av all denna filmhistoria som för så många generationer sedan 1981 framstått som stöpt från ingenstans – men även om jag personligen aldrig riktigt sett hela tjusningen med denna filmserie (sorry) så ska jag inte sticka under stol med att Spielberg och Lucas första samarbete är en höjdare. Kaxig självsäkerhet präglar projektet från början till slut, men globetrotter-intrigen är genomtänkt, tempot är makalöst jämnt, äventyrsscenerna perfekta, manuset gediget, musiken av John Williams pampig och när vi får tid att andas anar vi en aura av ockult mystik och spänning som gör filmen oemotståndlig.
2 januari
Spindlarna & Jakten på den försvunna skatten
3 januari
PRINS ACHMEDS ÄVENTYR (1926) & TJUVEN I BAGDAD (1924)
Mer matiné!
Lotte Reininger och Carl Kochs klassiska Prins Achmed är också en säregen upplevelse – sagan om prinsen som luras av en ond trollkarl till att flyga iväg på olika äventyr berättas här helt i silhuetter. Det utmanar, över 90 år senare, fortfarande våra förutbestämda idéer om hur film ska se ut. Storymässigt kan filmen avfärdas som en enkel barnfilm, men då missar man verkligen poängen som utspelar sig mitt framför ögonen på en. Hur ska vi reagera på en berättelse som kommer till oss i skuggor och ljus? Hur ska vi ta in ljus och mörker överhuvudtaget – detta är frågan som filmen föddes ur, och som vi fortfarande ställer oss varje gång vi går in i en biograf. Prins Achmed symboliserar ett slags ground zero, en spegelfilm där vi bara möter oss själva och vår egen upplevelse.
Tidigare nämnda Douglas Fairbanks var såklart inte stumfilmens enda filmhjälte – men eventuellt var han den största och mest inflytelserika; hans swashbucklers och westerns och sagoäventyr (ja, listan är lång) kastar rep fram i tiden till såväl James Bond som Arnold och Stallone och, just det, Indiana Jones igen.
Tjuven i Bagdad är en av hans bästa – ett alldeles utmärkt filmäventyr, och otroligt imponerande specialeffektsfilm, där Fairbanks är cirkusapa på sedvanligt manér. Tunn på allt vad story och karaktärsdjup heter, men full av movie madness, nästan onödigt bra skådespeleri (Sôjin Kamiyama stjäl showen som den onde mongolkungen – bland annat för att han faktiskt skådespelar), magnifik scenografi och ett rappt tempo som får de flesta moderna filmer att rodna.
Ett svar på ”Videosöndag – vecka 5 2019”