I have waited a long time for this moment, my little green friend
/ Palpatine, Episod III
Så. Där stod jag, utanför biografen Centrum i Eskilstuna, natten till den nittonde maj 2005. Midnattspremiären var fortfarande fullsatt, men jag kände mig rätt ensam där jag vankade av och an och försökte stilla mina nerver. Det var mindre än en timme innan de skulle öppna dörrarna, och jag skulle få sätta mig ner i biostolen och se Star Wars: Episod III, som fått den något menlösa svenska undertiteln Mörkrets hämnd. De svenska översättarna, som jag tidigare orerat över, gör en inte besviken. De måste ha tänkt… ”Vad i hela Helsingland är en sith?”
Jag var två veckor från nitton år, och naturligtvis var det mycket jag tog för givet i livet. Mycket jag måste försöka bli klok på, för den delen, nu när livet börjar hinna ikapp en så smått. Jo, jag skulle ta studenten några veckor senare. Utspring, flak, champagne, glädjetårar… och jag? Visst, tänkte jag, det var väl okej. Men Episod III… det var det riktigt stora det året. Låt säga att filmen hade skjutits upp ett år, av någon anledning. Jag hade gladeligen gått två terminer till – något måste man ju göra medan man väntar.
För vänta hade jag gjort. Få saker påverkade mig som Star Wars gjorde när jag var liten – George Lucas ej omhuldade specialversioner annonserades med fanfarer när jag var mitt i mellanstadiet; i en tid innan Internet, praktiskt taget, då tillgänglighet inte var en självklarhet, så blev Star Wars genast större än Kalle Anka på julafton. Attraktionen gick bortom rymdstrider eller ljussabeldueller, bortom identifikation med Luke Skywalker eller Han Solo. Faktum är att jag inte identifierade med någon särskild figur i sagan. Min favoritkaraktär var Obi-Wan Kenobi, men inte för att han var cool utan för att han var gammal. Jag har, av någon anledning, alltid tyckt om gamla saker.
Visst, den robusta intrigen i Star Wars var medryckande och skoj för en tioåring men det var över allt annat sagans värld som jag drogs till. Den var mycket mer fängslande än världen jag levde i – jag ville mycket hellre vara där, i den. Jag ville inte plugga inför mitt geografiprov, jag ville ödsla tid på toshistationen, och jag ägnade mer tid än jag skulle erkänna idag åt att skriva noveller om vad som hände med Biggs och Tanks.
Av någon anledning svarade jag oerhört starkt på allt som hade med mytologin att göra. Att den första filmen som kom ut hette Episod IV var jag oerhört snabb med att notera. Tanken att de tre filmerna bara var andra halvan av en sex delar lång saga var redan från början del av mystiken.
Detta tror jag är kärnan till varför jag älskade Episod I så, och fortfarande gör, ner i rötterna. När Lucas’ retroaktiva inledning på sagan kom var jag tretton år, så tajmingen var redan ofelbar – inte heller skadade det att hypen runt filmen var större än någon kan föreställa sig idag; filmåret 1999, idag ihågkommet som en av de bästa filmåren i historien, var när det begav sig genomsyrat av Episod I. Filmen var, praktiskt taget, överallt.
Att Episod I skulle göras var känt sedan 1994, vilket förklarar varför jag inte minns första gången jag hörde talas om det – kanske att jag visste det redan när jag såg de gamla filmerna första gången. Kanske det förklarar varför jag redan från början såg fram emot… tja, början.
För det verkligt stora med Episod I var inte att det var en ny Star Wars-film, det är att det var just Episod I. Innan premiären hade jag väggarna fulla av tidningsklipp, som en riktig filmpsykopat; bilderna av Naboo och Coruscant, en ”naken” C-3PO, en ung Obi-Wan och (för att inte tala om) Darth Maul, fängslade mig dagligen. Visst hade jag älskat Star Wars, men det verkligt spännande var att det här såg ut som något helt nytt – när jag insåg att filmen utspelade sig hela 30 år innan Episod IV (en ofattbar tidsrymd för mig då) blev jag mer exalterad än jag kan förklara.
Episod I hade redan haft premiär i USA i maj – i Sverige hade den premiär i augusti. Atlanten var så pass stor på den tiden. Ung som jag var förstod jag inte exakt hur orättvist och plågsamt det här faktumet var, och jag hade bara en vag uppfattning om att kritikerna mött filmen med blandat mottagande. Hela sommaren gick ut på att vänta på den här filmen. Jag minns in i minsta detalj familjens IBM-dator, med ett splitternytt Windows 98, eftersom jag hade laddat ner trailern och såg den på min QuickTime-spelare flera, flera, flera gånger om dagen. När jag köade för att förtidsköpa mina biljetter var en journalist där för att intervjua oss i kön. Jag hamnade alltså i lokaltidningen för att jag skulle gå på bio – även i denna lilla del av planeten jorden var Episod I en nyhet stor nog att skapa rubriker.
När jag sedan, till slut, såg filmen översteg den alla mina vildaste fantasier. Den som inte gillar filmen skulle föreslå att jag byggt upp så mycket förväntan att jag inte tillät mig bli besviken, men sanningen är märkligt nog tvärtom – Episod I, som den var, var exakt filmen jag hade förberett mig på. Det var Star Wars men det var också en helt ny värld som gav en helt ny infallsvinkel på sagan. Jag förstod på någon instinktiv nivå att det var nu jag skulle förstå vad allt det här egentligen handlade om.
Det var exakt omstöpningen jag behövde. Hade det inte varit för prequelfilmerna hade jag troligen glömt bort Star Wars och sorterat det i barndomens arkiv av inte alls oviktiga, men antikverade, myter – Batman, Spider-Man, Zelda, Turtles, Zorro (ja, jag gillade Zorro), ”Resa i det okända”, otalet serier och animerade TV-serier som fängslade mig ett och annat år medan mina kläder blev för små. Men Star Wars bestod. Sommaren 1999 såg till att det blev så. Dagen efter premiären gick jag omedelbart och såg filmen en gång till.
Och det var bara Episod I.
När Episod II kom hade tre transcendentalt långa år gått. Trettonåringen sommaren 1999 hade blivit sextonåringen år 2002. Då skulle jag börja högstadiet, nu hade jag slutat nian. Mitt liv hade naturligtvis utvecklats på så många sätt att jag inte kan redogöra för det – i korta ordalag var jag på många sätt en helt annan person, och levde praktiskt taget i en helt annan värld.
Men Star Wars bestod. Internet var fortfarande knappt ute ur modemstadiet, men jag hade följt alla nyheter om Episod II så intensivt jag kunnat. När det var hundra dagar kvar till premiären skrev jag ner dagarna på insidan av ett kollegieblock – dag efter dag kryssade jag därefter av datumen, som om jag var en fånge som väntade på att släppas fri. När nyheten kom att filmen skulle heta Attack of the Clones imploderade jag återigen av intensiv förväntan. Vi snackade alltså klonkrig. Inte nog med att klonerna var del av titeln – de attackerade! Inte ens de förväntade hatstormarna bekymrade mig speciellt mycket – alla hade ju fått allt om bakfoten från början ändå.
När jag väl såg Episod II var jag återigen överväldigad – och den här gången med mersmak. Episod I hade varit en fest, en invigningsceremoni, en ståtlig och avgrundsdjupt vacker hyllning till allt som gör livet värt att leva. Trots att jag sett filmen om och om igen är en del av den alltid förknippad med den sommaren som den kom – då när jag som trettonåring smakade på livets första faror på de blygsamma sätt som en trettonåring gör, medan John Williams ”Duel of the Fates” ackompanjerade allt jag gjorde och drottning Amidalas kabuki-stirr tycktes följa mina steg.
Nu, tre enorma år senare, var situationen, som så ofta, mer komplicerad. Star Wars var inte längre berget som steg upp och fick allt annat att blekna – det var ett torn bland andra ståtliga byggnader; sommaren 2002 läste jag Ulf Lundells ”Jack”, och jag försökte bli klok på vad Dylans ”Desolation Row” handlade om. (Nä, mer progressiv än så var jag inte, även om jag gillade Ebba Grön… ni vet, Thåström och så). Jag var en tonåring med huvudet rätt fullt av brådmogna idéer och ambitioner – i en historisk parentes jag ofta glömmer bort hade jag skickat en ansökan till filmgymnasiet i Visby. Vem vet hur mitt liv sett ut om jag kommit in där.
Jag älskade Episod II, men alldeles där och då när den kom älskade jag den främst av principskäl. Det var inte förrän något år senare, när jag fördjupade mig i vad andra skrivit om filmen, som det började gå upp för mig att filmen faktiskt hade långt mer djuplodande nivåer än jag först anat.
Återigen hade Star Wars kunnat lämna mig – nästan – och återigen kom en ny nivå. Nu gick jag på gymnasiet, och var i åldern då man för första gången börjar gräva i sig själv och världen omkring en. Återigen var tajmingen sublim, som någon slags gudalik försyn, och det var här som jag började läsa Star Wars som Bibeln – jag menar bildligt talat… typ. Det var här tankarna föddes som jag inte kunnat artikulera förrän nu, runt femton år senare, efter ett årtionde av grubbleri. ”Allt man kan lära sig om livet kan man finna i Star Wars”. Så sa jag tidigt. Men trådarna var för många för att kunna benas ut på en gång. Jag insåg, medan jag såg om Episod I och Episod II om och om igen, att jag skulle bli kvar med dem länge.
Och så kom alltså den dagen. Nittonde maj 2005. Episod III. Cirkeln skulle slutas. Jag hade stått utanför den där biografen som trettonåring och väntat på att få min biljett till Episod I. Jag hade stått där och väntat på Episod II med förväntan som angränsade till illamående. Och nu stod jag där igen, på samma plats. Ytterligare tre mycket långa år hade gått. Sommaren 2002 var sommaren innan jag började gymnasiet. Nu, inför Episod III, hade jag tagit studenten. Tretton, sexton, nitton – prequelfilmerna hade ringat in mina tonår, och löpt som en röd tråd genom dem.
För Star Wars bestod. Inte bara hade det bestått, det hade växt. Den nittonde maj 2005 visste jag ingenting om vad livet hade att erbjuda – jag visste inte att jag skulle flytta hemifrån inom loppet av ett år, och jag hade knappt satt min fot i städer som Lund eller Göteborg (som skulle bli mina nav senare i livet). Nästan inga av de jag kände då, och som var nära delar av mitt liv, har jag mycket till kontakt med idag – och några av de viktigaste människorna i mitt liv hade jag inte träffat än. Skulle någon sagt till mig att jag skulle komma att bli utbildad gymnasielärare hade jag skrattat tills jag kräkts.
Eller varför inte ta den där biografen i sig, Centrum. En gammal hederlig biograf från 1930-talet som sedan länge bommat igen idag. Jag tog den för givet då. Men det enda jag egentligen visste säkert, praktiskt taget, var Star Wars.
Det är svårt att förklara hur det kändes att stå där och vänta på att dörrarna skulle öppnas – särskilt eftersom Episod III, vid det laget den kom, inte var på långa vägar lika stor händelse för allmänheten som Episod I hade varit. Då var personalen utklädd, och jag vill minnas att någon tjomme faktiskt var där utklädd till Darth Maul med tveeggad ljussabel á la Stor & Liten. Denna… clown stod och hoppade omkring framför bioduken medan publiken satte sig. Någon hade betalat honom för att vara där.
Midnattsvisningen för Episod III var visserligen fullsatt, såvitt jag kunde se, och säkerligen fanns det folk där som var inbitna Star Wars-nördar. Men stämningen var rätt avmätt, lite som inför en Bob Dylan-konsert eller någons konfirmation. De flesta verkade vara där för att de inte kunde låta bli ändå – även prequel-Star Wars var Star Wars, liksom. Jag kände mig lite som fantomen på operan när jag hukade runt och höll hemligheten för mig själv – jag hade ingen att riktigt dela den med. Det här var större än det mesta i mitt liv, men de flesta… ja de förstod helt enkelt inte.
Det bästa jag kan göra för att förmedla känslan är att gå igenom den här historien. Och då har jag inte ens nämnt den besynnerliga folklore som omgav Star Wars redan innan prequelfilmerna kom. Att kejsaren hette Palpatine, fastän ingen sa hans namn i originalfilmerna, och att den där till synes harmlösa gubben i Episod I egentligen var en ond sithlord, hur osannolikt det än verkade. Eller klonkrigen, som fram tills 2002 bara var ett ord sagt av Obi-Wan Kenobi och Luke Skywalker i en enda neslig liten scen.
Eller, förstås, den allmänt kända sanningen att Darth Vader fick sin rustning efter att ha ”ramlat ner i lava” efter en kamp mot Obi-Wan – en skolgårdsmyt som gick tillbaka till en Rolling Stone-intervju Lucas gav redan på 70-talet.
Som sagt… jag vankade runt där, av och an… någon gång efter klockan 23, den artonde… dörrarna hade inte öppnats än.
Inte nog med att de här filmerna hade kantat mitt liv, innan och medan de kommit – Episod III var hela tiden vad allt hade handlat om. Hur blir Anakin Skywalker Darth Vader, och hur blir demokratin en diktatur? Trots myllret av påskägg och tematiska trådar så var det dessa två frågor som prequelfilmerna hela tiden i grunden handlat om – deras ständigt, pulserande raison d’être. Att se det ske, efter alla dessa år, och efter all denna utforskning av allt annat som också hade med sagan och dess värld att göra, var något jag närapå bävande inför. Episod III var finalen på en livslång korrespondens mellan mig och ett par filmer – att vara där, den nittonde maj 2005, var som att vänta på att träffa någon som man känt hela sitt liv för första gången.
Det var därför inte så konstigt att jag bröt ihop. Ni tror kanske jag menar det metaforiskt, men… nej.
Jag kan inte kalla det för en panikångestattack, men det måste ha varit något liknande. En timme in i Episod III stod det klart för mig att den här filmen – efter all denna ofantliga uppbyggnad, och alla dessa helt orimliga förväntningar – inte på långa vägar var en besvikelse. Den var starkare och mer dynamisk än jag hade vågat drömma om. Scen efter scen, minut efter minut, sekund efter sekund, var så drabbande att jag kände hur jag började kallsvettas.
Och sedan kom Order 66.
Det måste ha sett märkligt ut. Jag kan förstå de som satt i stolarna intill – jag minns hur de liksom lutade sig fram och ba… wtf? Inte var biografen försedd med mekaniska skakeffekter á la William Castle? Visst var det någon som satt där – i mitten i mitten, såklart, för mina biljetter var köpta sekunden de kom – skakandes i hela kroppen, helt hukad framåtböjd och drypande av såväl tårar som svett?
Jag stapplade ut efteråt. Och jag har fortsatt stappla, år efter år, innan jag lyckats skriva det här.
FREDRIK FYHR
Bilden från biografen Centrum är från 1950 och tillhör Eskilstuna stadsmuseum.
3 svar på ”Cirkeln är nu sluten”