Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Episod I – En epilog

Att George Lucas rutinmässigt anklagas för att vara en dålig filmskapare, åtminstone i samband med prequel-filmerna, bottnar nog i okunskap (eller ett grundläggande ointresse) för vad filmskapande faktiskt är eller åtminstone kan vara. Många tror nog att Star Wars är Hollywood-filmer, att Disneys övertagande bara är en teknikalitet och att Lucas borde ha lyssnat på alla andra runt bordet.

Men det finns inget bord. Den enkla sanningen är att prequel-filmerna finansierades från scratch ner till minsta midiklorean av George Lucas själv, så han tog sig friheten att göra dem som han behagade. Man säger ofta slentrianmässigt att en regissör har en ”vision”, men i nittionio fall av tio så måste en regissör kompromissa med filmbolaget och vem som helst i produktionsledet som har en åsikt om något.

I prequel-filmernas fall så var George Lucas filmbolaget. Det var hans egna pengar – praktiskt taget allt han hade – han satsade. Han skrev manuset åt sig själv, organiserade produktionen åt sig själv, gjorde filmen som han behagade, ostörd och i full frihet – eller som den gamle mentorn Francis Ford Coppola sa när han besökte inspelningen av Episod III och såg sig omkring: ”You’re doing what you like to do most… having fun”.

Jag har därför alltid känt att en av de grundläggande faktorerna med prequel-filmerna är just den originalitet, den kreativitet (eller, om man vill vara konservativ, den ”ojämnhet”) som blir oundviklig när upphovsmannen är en person med obegränsad makt. Det är därför inte konsekvent, utan orättvist – nej, direkt grymt – att ha samma förväntningar på Lucas prequel-trilogi som man har på en vanlig Hollywood-film, gjord under det restriktiva studiosystemet, där filmer görs enligt förväntningar om vad publiken ”klarar av” och vad kritiker ”känner igen som bra”. I George Lucas fall är visionen allt – den personliga visionen. Bra eller dåligt, framgångsrikt eller floppigt, coolt eller töntigt, han har bestämt hur hans alldeles egna film ser ut, och du kan räkna med att den är nyskapande, originell, okonventionell, helt och hållet grundad i hans intressen och impulser.

Lucas är totalt ointresserad av att hålla tillbaka, eller lägga till, från sin fantasi för att filmen ska bli en finansiell hit eller en ”cool” kritisk framgång. När han står inför en verkligt tom duk, och han och ingen annan ska fylla den, så har han ingen anledning att göra något konventionellt kommersiellt. Han är totalt ointresserad av den typ av snygga och lagom bra Hollywood-film som kan ha ett avrundat, lagom balanserat och snyggt manusjobb, karaktärer med någon slags psykologisk pseudo-trovärdighet, samt stabilt förutsägbara intrigarkar med en och annan cool twist. Filmer från Hollywood ser ut så av en enda anledning: Originalitet säljer inte, enligt statistiken.

Lucas är ett fantastiskt intervjuobjekt (med rätt person i andra änden) och i ett samtal med Charlie Rose uttrycker han det fantastiskt:

Det enda sätt du egentligen kan göra det på (tjäna pengar) är att inte ta chanser. Att bara göra det som bevisats fungera… Nuförtiden är det så att om du gör något som inte är en uppföljare, eller en TV-serie, eller som inte ser ut som en, då vill de (filmbolagen) inte göra det… Och det visar verkligen på en enorm brist på fantasi, och en rädsla för kreativitet i hela industrin. (Hela intervjun finnes här)

Om man på någon undermedveten, given nivå förväntar sig Hollywoods typiska kompromiss-produktion – där ingenting sticker ut eller stör för mycket, och där originaliteten är balanserad så att den ger intryck utan att överraska eller betyda något särskilt (Christopher Nolans psuedodjupa/lagomflummiga mainstreamfilmer är bra exempel) – då är det lättare att se prequel-filmerna som en stor Pollock av dysfunktionella idéer; nej, Lucas gör ingenting av det, alltså blir allt fel. Många vittnar om hur det liksom ”känns” fel. Kanske för att det inte efterliknar stilen i de trygga och syntetiska Coca Cola-filmerna vi brukar se, och för Lucas inte kan jämföras med något annat – ingen använder CGI som han, ingen använder den typ av arkaiska dialoger som han, ingen förlitar sig så mycket på visuella traditioner som han, inget Hollywood-bolag skulle ha accepterat prequel-filmernas innehåll. Lucas är nämligen fri att göra som han behagar. Så han gör som han behagar.

Alltså måste hans filmer såklart bli förstådda utifrån den mycket mer vida horisonten. Av samma anledning (fast tvärtom) har jag haft en ganska försonande inställning till The Force Awakens, en film jag var besviken på rent emotionellt men som jag rent krasst kunde inse aldrig hade kunnat få vara så bra som en Episod VII hade behövt vara. Stora företag skapar produkter som ska få plats i lådor. George Lucas blir ofta, okunnigt, anklagad för att vara en girig businessman; sanningen är exakt den motsatta, han är en finansiell galning som satsar sina egna pengar i osäkra projekt, ignorerar sin ”målgrupp”, och skänker bort miljoner hit och dit. Hans filmer kommer vara som hans filmer kommer att vara, de kommer att behöva förstås på sina egna villkor, och om de ”känns” fel för dig så finns ju The Matrix. Eller, som nu, 40 år av Disney-Star Wars att hålla till godo med.

Därmed inte sagt att prequel-filmerna är 100% fantastiska bara för att de är 100% George Lucas. Men filmernas bundenhet till sitt auteur-sammanhang gör att de bara kan förstås utifrån sin egen förväntningshorisont. Det här är en kritisk princip jag länge tänkt skriva lite mer utförligt om om, för all min egen filmkritik bygger på den: En film måste leva upp till sig själv, inte till några utomstående generella kvalitetskrav – allra minst dina personliga. Ingen film är i sig bättre än en annan. Smak är lite grann som religion – det baseras på nycker och försvaras med onödig aggressivitet – och den mest fruktbara inställningen att ha inför en film, menar jag bestämt, är nyfikenhet. Rent tekniskt har filmer inte ”brister”, utan snarare frågetecken.


Några ”mörka” punkter

Och med det sagt så har såklart även Det mörka hotet, enligt mig, en och annan skavank. Det må smärta mig något att nu vända på steken och ögonblickligen gå över till den mörka sidan för att diskutera vad som är mindre bra med Episod I, men för trovärdighetens skull måste det göras. Problemen med Episod I är dock tämligen få, förstås, och de bidrar inte till att dra ner filmens fantastiskt originella helhet – i grunden är det en lyckad och stark, djupt personlig och originell film full av mytologi, fantastisk visuell symbolik och psykologiska innebörder – men ingenting är ju som bekant perfekt.

Vissa av dessa punkter återkommer, mer eller mindre, i de vanliga salvorna som Episod I får – men jag skulle tro att de flesta sticker ut lite grann, eftersom filmen oftast blir kritiserad utifrån någon slags meningslös, generell måttstock. När jag säger att Lucas sjabblade bort sig några gånger under resans gång så menar jag inte att han brutit mot någon kreativ lag (sådana finns inte) eller att han nu inte gjort exakt vad jag hade velat. Jag dömer honom utifrån hans egna grunder. Allt annat är orättvist.

Jar Jar hade kunnat vara tjej

OK, jag vet! Jag går emot mig själv på en gång! Men… tillåt mig dagdrömma en stund med denna mindre punkt.

Jag har alltså inga problem med Jar Jar Binks, och inte heller skådespelaren Ahmed Best, en afroamerikansk skådespelare som skapade Jar Jars gång och röst (och alltså den enda orsaken till att kalla Jar Jar för rasistisk – nog om det), men en sak har blivit tydligare för mig med åren: Star Wars distinkta brist på kvinnliga karaktärer.

Visst. Det hade förstås varit en klen tröst att tänka sig att just Jar Jar, den hatade narren och figuren som håller barnen i handen, skulle vara en Pippi Långstrump-figur, på det stora hela taget stereotypt placerad i en domestisk fålla, en habil barnunderhållare i en värld av män, istället för (det Star Wars verkligen saknar) en häftig jedibitch som kunde sopa banan med såväl sithlords som droidarméer. Lucas försökte fixa till det, och lyckades till någon mån, med Ahsoka Tano… men jag tänker mig att du inte vet vem det är. Too little, too late.

I vilket fall som helst: I Lucas naiva reaktionära värld så hade det faktiskt passat att ha en kvinnlig skådespelare i rollen som Jar Jar – rollen är ett trygghetsobjekt taget ur en sagovärld, och filmhistoriskt skulle det matcha alla de flickor och kvinnor som spelat sådana roller – inte minst Peter Pan, traditionsenligt spelad av en kvinna (t.ex Betty Bronson i filmen från 1924, den bästa filmatiseringen enligt mig). Med Jar Jar ville Lucas introducera en helt ny figur, som ändå passade i seriens tradition, och det hade satt pricket över iet. Trots att det hade varit lite nedlåtande, och även om jag accepterar Jar Jar som han är, så hade det passat Star Wars mytologiska mylla och jag tror faktiskt ingen hade haft så mycket negativt att säga om vår käre gungan om han var en hon – det hade också passat ihop med filmens mer klassiskt ”feminina” figurer, Padmé och Shmi, och i synnerhet sättet de figurerar kring barnet; en feminin Jar Jar hade kanske också minskat den (omedvetet?) incestuösa relationen mellan Anakin och hans mor. Det vill säga Padmé. Eller hur det nu blir. Hursomhelst behöver Anakin en helt orelaterad, platonisk kvinnlig figur i sitt liv!

Vad håller Jedirådet på med?

Men okej, det där är bara jag som kostar på mig meningslöst önsketänkande. Över till de mer tekniska frågetecknen i filmen.

Lucas älskar mysterier, och att leka med ”osynliga” storyelement, saker som pågår i bakgrunden eller som bara existerar i världen han skapat utan att storyn nödvändigtvis förklarar det – det är helt OK, det är bara hans sätt att berätta på, men det finns en skillnad på denna typ av passiva diegetiska verkan och på en brist på närvaro där närvaro behövs.

Ett exempel på det sistnämnda är Jedirådets närvaro – eller brist på närvaro, rättare sagt – i Episod I. Jedirådet spelar en viktig roll i prequeltrilogin men de har bara ett par scener i Episod I – trots att Qui-Gon och Obi-Wan eskorterar drottning Amidala på order av dem. När de skickas iväg skickas de iväg som livvakter, och vi kan inte förvänta oss att de ska veta att Padmé ska attackera Handelsfederationen. Varför skickar de inte fler jedis? Bryr de sig inte? Vi vet att Palpatine bryr sig – å ena sidan försöker han, som politiker, övertala Padmé att stanna på Coruscant, å andra sidan är han övermodig som Sidious (”Wipe them out… all of them!”) – men är Jediordern helt likgiltiga inför vad som händer på Naboo?

Det kan förstås ha något att göra med politisk pragmatism, men vi borde få en antydan om vad. En stor strid pågår över Naboo, och Qui-Gon och Obi-Wan får ensamma slåss mot en sith. Hade de haft ett par tio-femton jedis till hade Darth Maul varit shish kebab. Men istället offrar de Qui-Gon, av någon anledning; Mace Windu och Yoda spekulerar om vem Obi-Wan egentligen tog kål på medan de sorglöst betraktar Qui-Gons brinnande lik. Okej att jedis ska kontrollera sina känslor, men vad pågår här egentligen?

Samma oförklarliga mystik leder till att de accepterar att Anakin ska bli jediriddare i slutet – de är klart och tydligt imponerande av sättet han, vägledd av Kraften, sprängt en hel kommandobrygga i luften, men de har också tydligt förklarat att de ser allvarligt på hans framtid. Eftersom de är de enda som kan ana den mörka sidan i Anakin så borde vi fått någon replik som förklarar hur de resonerat. Är de förblindade, arroganta, har de bara chansat? Slutade det med handuppräckning? Kom igen.

Varför har Anakin inga ”superkrafter”?

Det här är en mindre sak, men ändå: Anakin är mystiskt ”kraftlös” för att vara så kraftfull – han är en fantastisk pilot, ja, och har ”jedireflexer”, men mest av allt verkar Anakins storhet vara kopplad till den kosmiska kraften – Qui-Gon och Obi-Wan känner av hans blotta närvaro, och han verkar vara vägledd av Kraftens vilja när han spränger Handelsfederationen i luften. Men det är ändå rätt så abstrakta saker att försöka förstå, även för en Star Wars-film som är så hardcore i sin ortodoxa stil som Episod I.

Det är klart att Kraften inte är där på samma sätt som mutanternas gener i X-Men, till exempel – Luke och Leia fick också ”lära sig” att använda Kraften, men kom igen, Anakin har midichloreanräkning som är ”off the charts” och högre än Yodas… men vi ska bara ta Qui-Gon på orden när han säger att Anakin är en jedi för att han är så snäll.

Jag hade inte krävt någon stor extravaganza av effekter, för det hade gått mot principen att visa Anakins resa från oskuld till ondska, men varför inte ett enda oavsiktligt stryptag, ett enda oskyldigt mind trick? Han hade åtminstone kunnat använda sin oförklarliga, telekinetiska förmåga till att hjälpa sin mamma med disken.

Varför är Watto bara immun mot jeditricks i en scen?

På tal om mind tricks så har det här klippet alltid stört mig – vi borde inte få se Qui-Gons hand, som visar oss att han ändrar speltärningen från blå till röd. Å ena sidan är klippet onödigt och gör scenen för uppenbar, men det finns ett annat problem här – Watto. Han är inte bara en erfaren spelare utan han är en toydarian som inte går på jedi-tricks. Han skryter till och med om det när Qui-Gon försöker att använda ett.

Alltså borde han vara fullt förberedd på att Qui-Gon ska fuska, och när han viftar sin hand som en jedi (exakt vad han gjorde förra gången!) mitt på ljusan dan så ska vi ändå tro att detta skulle gå helt förbi Watto. Kom igen George, nu slarvar du faktiskt!

Startgropen runt podracet

Medan vi är kvar på Tatooine så finns en annan sak som alltid stör mig när jag ser på Episod I – inte själva podracet, vilket jag älskar från början till slut, men ett par saker som pågår innan själva racet. Lucas har alltid använt breda penseldrag, och en av hans nackdelar som filmskapare är att han har för många osammanhängande idéer (i bästa fall får de utlopp i filmer som Howard the Duck…). I prequeltrilogin håller han i sina hästar, för det mesta, men han är verkligen helt till sig inför detta podrace. Det finns flera bortklippta sekvenser ur startgropssekvensen som är tämligen förskräckliga – bara en har överlevt till själva filmen (den pruttande eopien… pee-yousa, indeed) – men jag är inte begeistrad i regiassistenternas jobb heller.

Vad är det här för en lam publik? Det ser inte ut som Tatooines hårdföra podrace-fantaster, utan snarare som ett gäng statister i Tunisien som blivit ombedda att se glada ut och vifta med händerna. Varje gång jag ser Episod I stör jag mig i synnerhet på den här George Harrison-lookaliken i hörnet – ”Ey man, I’m in a Star Wars movie! Izo cool!”

Vet de, eller vet de inte?

Publikscenen är förmodligen inte filmad av Lucas, så han kan få slippa kritik där, men här har vi ett stycke regi som helt faller på Lucas egna val. Padmé har precis klivit fram som den verkliga drottningen inför Boss Nass och Qui-Gon och Obi-Wan ger varandra den här blicken – på kommentatorspåret säger Lucas att de alltid visste om att Padmé och Amidala var samma person, och att de nu ger varandra bekräftande miner.

Men… är jag blind eller spelar inte Liam Neeson och Ewan McGregor scenen som att de faktiskt är förvånade? Jag är inte ens säker på att det hänger ihop tematiskt att de skulle veta om Padmés dubbelspel, eftersom ingen jedi verkar ha så bra koll på någonting i det fördolda i Episod I. Jag antar att Lucas bara vill visa att jediriddarna ser igenom de ynkliga ”kraftlösa” varelsernas små spel, men jag måste erkänna att jag inte förstår honom här. För att citera Obi-Wan: ”It’s not disrespect master, it’s the truth!”

Va, Valorum, vadå vem?

Över till lite större problem. Strunt i att Darth Maul har för få scener, vad hände med Kansler Valorum? Han är en av nyckelfigurerna i storyn men han är knappt med i filmen alls, trots att man fått in en hot shot som Terrence Stamp i rollen. Inte bara är det Valorum som Palpatine lurar medan han lurar Padmé, för sin egna vinning, Valorum är den som skickat iväg Obi-Wan och Qui-Gon i början av filmen. När de återvänder är det ju till honom de rapporterar – ”The situation has become much more complicated!” – men sedan får vi inte se något mer.

Jag förstår förstås att det, liksom i fallet Jedirådet, är en fråga om tid och rytm och Valorum är på det stora hela taget inte en speciellt nödvändig karaktär, men återigen hade det varit bra att placera honom på en mer tydlig plats, så att vi kunde få någon replik som syftade till hans enda orsak att existera – nämligen att symbolisera ett offer i Palpatines väg mot att krossa demokratin. Som det är nu så reser han på sig och sätter sig ner, som om Stamp är i chock över att han inte får vara med i filmen mer.

Plus att han heter nästan samma sak som Prins Valium i Det våras för rymden.

Budgetinvasionen av Naboo

Invasionen av Naboo är en av nyckelsakerna i storyn – även om det inte är så viktigt i det långa loppet, så är det fokuset för vår uppmärksamhet alldeles i början; det noteras att folk lider av Handelsfederationens attack, och gunganernas undervattensstad stormas, men vi får inte se något av det – å ena sidan är det förståeligt, eftersom (som jag  redovisat många gånger nu) filmen är av nödvändighet ljus och måste vara skenbart optimistisk, men Lucas hade kunnat ge oss några skuggiga antydningar, istället för att bara nämna ”läger” och Jar Jars otillräckliga konstaterande att hans hemstad är ”övergiven” – i bokversionen, och i originalmanuset, är den bombad och ödelagd.

Under tiden så får vi se Sio Bibble och Nute Gunray vanka av och an i venetianska korridorer, som ska ersätta Naboos palats, och prata om en invasion vi aldrig får se. Visst stänker det av b-sci fi från 50-talet, men till skillnad från de filmerna så har faktiskt Lucas råd att visa oss lite.

Liknande frågetecken finns när våra hjältar flyr Naboo – vissa har gnällt över att blockaden ”försvinner” när de lyfter med den kungliga kryssaren, men planeten är ju redan invaderad (vilket också nämns i originalmanuset) så jag ser inga problem med det.

Däremot, av samma anledning, är det konstigt att Naboos gator är mer eller mindre öde, trots att blockaden är nedtagen och planeten invaderad. Det borde krylla av robotar överallt, men gänget bara struttar igenom centrala Naboo, hugger ner några enstaka robotar som vaktar hangaren (som borde vara det mest bevakade området). Vi vet sedan specialversionen att Lucas älskar att copy-pejsta stormtroopers, så han hade kunnat göra det med robotarna här också, bara för att skapa lite mer kaos. Hade inte skadat.

Några visuella ”hoppsan hejsan”-stunder som dessa

Obi-Wan tittar åt höger…

… vilket de också gör…

Random elliptiskt klipp

Roger, roger…?

Obi-Wan springer plötsligt in i bild. Vart är fångarna nu då?

Aha, här kommer några av dem lunkandes i alla fall… aja.

Jag var rätt hård mot The Force Awakens vad gäller dess visuella problem – i synnerhet i jämförelse med prequeltrilogins stora, vackra vyer och vettiga bildkomposition – men det betyder inte att Episod I är visuellt felfri. Det finns i synnerhet en del exempel på sådan här scripta-relaterad ”hoppighet” som är rätt vanligt förekommande i actionfilmer från 90-talet. Det är inte jättestörigt, men eftersom Star Wars är så fundamentalt visuella filmer så är det lite irriterande med vägbulor längsmed färden, oavsett hur små.

Sättet Samuel L. Jackson sitter i den här scenen

Ja det finns stora problem och så finns det små problem. Samuel L. Jackson är helt klart för bekväm här, och det ser mer ut som att han sitter på dinern i slutet på Pulp Fiction än vad det ser ut som att han är något så ärbart som en jedimästare i Jedirådet. Lucas är notoriskt lågmäld som regissör och jag antar att Jackson bara regisserade sig själv i den här scenen – synd! Jag skulle kunna bli mer långrandig på den här punkten, för det är verkligen grundläggande i en fantasyfilm att fantasin inte bryts, och Mace Windu var faktiskt en figur som dök upp redan i Lucas allra första utkast till Star Wars, som då inte ens hette Star Wars (utan det mer diffusa ”Journal of the Whills”). Lucas hade kunnat anstränga sig lite… typ, bett Samuel ta ner armen eller så. Kanske han inte vågade? Nu ser det hursomhelst lite grann ut som att Mace ska vifta upp sin ”Bad Motherfucker” rymd-plånbok ur rockärmen.


Så, det är de bitar och delar av Episod I som jag villigt erkänner inte är så bra som de hade kunnat vara! Det avrundar, jag vill mena hedervärt, denna långrandiga serie texter om Episod I och (några av) dess meningar och implikationer. Vad gäller Star Wars vaknar kraften till liv på sidan i maj 2017 och nästa december attackerar jag förmodligen med en djupstudie i Episod II. Jag kan inte säkert säga om de texterna blir mer eller mindre omfattande än dessa, ty jag har inte skrivit om Star Wars förrän de senaste åren, men om jag söker genom mina känslor vet jag att det är sant att vi mycket kvar ha att lära.

Må kraften vara med oss alla!

FREDRIK FYHR


PS.

”Leia, do you remember your mother? Your real mother?”

”She was… very beautiful. Kind, but sad.”

RIP.


Detta är en av nio texter om Episod I.

2 svar på ”Episod I – En epilog

Lämna ett svar till 👁‍🗨 California Dreamin’ med Quentin Tarantino – varför ”Once Upon a Time…” är ett mästerverk Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *