Edge of Winter är en film som ganska pedagogiskt förklarar hur mycket väder och vind kan göra för en film. Den är inte dålig, kanske inte jättebra, men den gör verkligen skäl för sin titel. Den är inspelad i Kanada. Det känns som en film inspelad i Kanada. Där många amerikanska filmer har vinterscener där skådespelarnas andedräkt inte syns så är denna films vinter verkligen kall, tyst och rå.
Så länge en film inte är uppenbart usel så kan den komma rätt långt bara genom att utspela sig i den här miljön. Edge of Winter presenterar inte ett fantastiskt originellt scenario: Joel Kinnaman spelar en man vid namn Elliott. Han är den typ av bristfällige man som alltid återkommer i modern Americana. Elliott är tystlåten och inte så bra på att uttrycka sina känslor. Han har kort stubin, och har förlorat jobbet efter ett våldsamt utagerande mot sin chef. Nu ska han göra män av sina tonåriga pojkar Bradley (Tom Holland) och Caleb (Percy Hynes White). Naturligtvis är han skild från deras mor, som nu har ihop det med en man som tänker flytta med ”hans” pojkar till London, och en lukrativ tjänst av något slag.
Under filmens gång kör han ut i den snövita vildmarken för att lära dem jaga djur, dricka öl och köra bil. Ni vet, döda oskyldiga varelser, förstöra hjärnceller och riskera livet, det är manligt. ”Geez, you boys are soft” konstaterar han när de inte jublar över att ha tvingats ha ihjäl sin första vita kanin. Samtidigt kommer orden ut lite fel. Det är väl inget fel att vara känslig. Elliott, fint gestaltad av Kinnaman, verkar bära på någon slags undergiven skuld. Det är som att han vet att den här jargongen är spelad, men det är den enda han känner till. Allt han ville var att pojkarna ska spendera mindre tid med sina telefoner. Om han bara hade kunnat tänka några steg längre så hade den goda tanken kanske också kunnat mynna ut i en god gärning.
Men nu är inte deras resa ämnad att sluta på det sättet. Elliott är ingen mönsterpappa till att börja med, med sina trevande försök att demonstrera glorifierade dumheter, men knäcken kommer tämligen fort (kort stubin, ni minns) när det uppdagas att mamma ämnar resa till andra sidan havet med den nya mannen, och pojkarna som, av allt att döma, inte direkt sörjer förlusten av sin biologiske far. En figur de inte förstår mycket av, annat än att de inte vill vara med honom.
Man märker att Edge of Winter är en långfilmsdebut, av regissören Rob Connolly (som skrivit manus ihop med Kyle Mann, en annan manusdebutant). Den presenterar nämligen ett scenario, mer än en intrig. Vi förstår att Elliott har svårt med sin manliga identitet – och vi förstår att pojkarna har problem när de möter denna manliga identitet – och det hade väl inte varit helt fel om det nu inte redan fanns så många andra bra filmer på just det här temat. Ta varenda film av Jeff Nichols, till exempel. Eller Joe. Eller Cop Car. Eller Boy. Eller Kung Fu Panda 3. Man behöver inte leta sådär jättenoga för att hitta far-och-son-problematik, skildrat med både hög och låg budget.
Jag fick nyligen anledning att läsa om Stephen Kings gamla handbok i skrivarkonsten, ”Att skriva”. Det är en självbelåten och överskattad manual, av självutnämnd sort, men en klassisk förenkling som King använder är tanken på en författares språk som en ”verktygslåda”. Det är en metafor som kan vara lämplig om man talar om nybörjare – inget illa ment till Connolly och Mann, men deras manuskunskaper är rätt så basala. Efter att Elliott inser att han kanske aldrig kommer att få se sina pojkar igen låter de honom vandra ut med ungarna på en alltmer desperat vandring ut i vildmarken. Vad finner de där? Jo, en gammal övergiven stuga. Vi presenterar konflikten. Är stugan verkligen öde? Finns det inte måhända främlingar där ute, som har anledning att gömma sig i just en sådan stuga? Jag menar, det är ju så lägligt att det råkar finnas en övergiven stuga mitt ute i skogen. Säkert måste fler än tre personer ha användning för den.
För sakens skull ska jag inte spoila intrigen – Edge of Winter är ju inte direkt en dålig film, bara inte speciellt imponerande. Den som intresserar sig för Kinnamans internationella karriär kan se filmen som kuriosa – det räcker inte med att etablera sig i en storfilm som Suicide Squad, man måste expandera på flera fronter; till exempel indiescenen (där denna hör hemma) samt på TV, som i uppkommande Netflix-serien ”Altered Carbon”, där Kinnaman ska vara med. Han slog igenom i Snabba Cash-filmerna, som en mjuk kille i en hård värld, och även om testosteronet stod lite väl högt upp i den nästan komiska Suicide Squad-rollen så är det inte omöjligt att han har något på gång.
Det som till slut gör Edge of Winter snäppet mer minnesvärd än förglömlig är stämningen. Connolly är lyhörd för cinematisk känsla, medan han brister i manuset; han förstår att en vemodig far-och-son-berättelse, samt en vildmarks- och överlevnadsthriller, behöver en spartansk, bister ton och han respekterar den tonen, håller sig till den. Det blir en snustorr och iskall film, som inte riktigt lyckas övertyga. Men den lämnar kvar ett visst intryck. Med tanke på att filmen misslyckats med att få någon större distribution, och anlände direkt till VOD i USA, så är den något av en oslipad diamant. Med tanke på att allt är relativt. Jag menar, Kinnaman har visat sina talanger i betydligt sämre filmer. Som Snabba Cash III. Och Suicide Squad, för den delen.
FREDRIK FYHR
EDGE OF WINTER
Originaltitel; land: Edge of Winter; Kanada, USA.
Urpremiär: 2 augusti 2016 (VOD, USA).
Svensk premiär: 10 oktober 2016 (DVD).
Speltid: 89 min. (1.29).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW (Red Dragon); DI/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Joel Kinnaman, Tom Holland, Percy Hynes White, Rachelle Lefevre, Shaun Benson, Shiloh Fernandez, Rossif Sutherland, Patrick Garrow.
Regi: Rob Connolly.
Manus: Rob Connolly, Kyle Mann.
Producent: Jonathan Bronfman, Kyle Mann.
Foto: Norm Li.
Klippning: Greg Ng.
Scenografi: Craig Lathrop.
Kostym: Joanna Syrokomla.
Produktionsbolag: Independent Edge Films ass. JoBro Productions & Film Finance.
Svensk distributör: Universal Sony (DVD).
Finans; kategorier: Indie (ensamt produktionsföretag) med fondstöd; drama, thriller, vildmarksfilm, överlevnadsfilm, maskulinitetstema, Americana, klasskildring, familjerelationer, coming of age, enskilt scenario.
Betyg och omdöme: Över medel – bekant och tunn berättelse om pojkar och män, som blir en konventionell thriller, men fångar en fin känsla och utnyttjar sina karga miljöer bra.