Jag är inte mamma, och kommer aldrig att bli, men om jag var det kan jag tänka mig att Bad Moms skulle vara något av en nåd. Jag kan knappast se mig själv som en bullbakande medelklassperfektionist, en manisk men Denivit-leende dygnet runt-jobbande gör det själv-hjälte, en stjärna på Hem och Skola-mötena eller någon annan påtvingad supermammaroll som Amy (Mila Kunis), Kiki (Kristen Bell) och Carla (Kathryn Hahn) revolterar mot. I Bad Moms får de nog av pressen från såväl omvärlden som sina egna barn och de säger stopp: De måste lära känna sig själva igen, få egen tid, och det första de måste göra är att bli klara över vad de inte är. De är inte ”bra”mammor. Ingen är, eller kan vara, en ”bra mamma”. Den rollen är skriven i stjärnorna, åt omänskliga gudinnor som aldrig existerat. Man kan bara försöka vara en bra människa.
Det är kanske inte en film för alla – liksom alla amerikanska komedier med mycket sex, droger och svordomar – men jag tror inte jag behöver ge mer än en pitch och omdömet ”jag gillade den” för att de rätta ska känna sig identifierade. Nej, det är inte en film någon lär minnas om hundra år och du kanske har glömt den nästa vecka. Men det finns, förstås, en oemotståndlig idé här och Kunis, Bell och Hahn är hungriga på att få genomföra den. Det mesta man kan hoppas på i en sådan här komedi är lite jävlar anamma, känslan av att man verkligen velat göra filmen, eftersom man vet att det finns folk som verkligen vill se just den här filmen. Det finns alltså en poäng – ”mening” vore ett för starkt ord – bortom det vanliga tramset, flamset och den svajiga intrigen.
Det, plus lite karisma. Jag har ungefär lika svårt att motstå Bad Moms som jag hade svårt att motstå The Night Before i julas – en löst sammanhängande sup-och-svär-komedi med Seth Rogen (et al) som visade hur sådana här filmer faktiskt kan fungera rätt bra, om viljan känns och om karaktärerna är roliga nog att stifta bekantskap med. Det är samma sak som att träffa människor du tycker om att vara med – spelar det egentligen någon roll vad ni gör tillsammans? Trion i Bad Moms hade kunnat sitta hemma med en låda vin och spelat Yatzi och det hade säkert varit en ungefär lika bra film som nu.
Så, ni vet, allt är relativt. Det är inte direkt svårt att lista ut vad som ska hända i filmen. Huvudpersonen Amy är den ständigt försenade ”jobbar-mamman” som förstås har ett hippt ”vem vet vad de gör om dagarna”-jobb på en sådan där halvbohemisk kontorsvåning som tydligen tillhör ett kaffemärke (det är åtminstone mycket möten, förklarar ett montage). Hon är gift med en sluskig man som tror att hon bara pudrar näsan hela dagarna; han noterar förstås inte att han aldrig lagar mat, men ändå somnar mätt om kvällarna, eller att de två barnen mirakulöst kommer hem och från skolan varje dag; huset kanske han tror städar sig självt.
Amy får anledning att sparka ut honom ur huset – eftersom manuset länge inte behöver honom – och lackar därefter ut på Hem & Skola-föreningen och dess nitiska företrädare Gwendolyn (Christina Applegate), en diktatorisk ordningshetsare som nyligen förklarat krig mot ohälsosamma bakprodukter. Gwendolyn är ungefär som en karaktär ur Mean Girls fast i begynnande medelåldersförpackning (det vill säga medelåldern som den såg ut i The Stepford Wives, ungefär). Strax därefter gör Amy glädje av sin kris, säger ”fuck it” och korkar upp flaskan för att ihop med sina nyvunna vänner föryngra sig själva – festa loss, ha sex, planka in på SPA:t, sluta göra frukost åt ungarna och se hur det går.
Hur det går behöver du som sagt ingen tankeläsare för att lista ut. Vissa saker får bra effekter, andra mindre bra. Det är hälsosamt att slappna av, få tid att tänka på sig själv, inte överbeskydda sina barn, lära dem ta hand om sig själva och bli individer utan att man för den sakens skull är frånvarande eller ointresserad som förälder. Hets föder hets. Lugn föder lugn.
Och, förstås, å andra sidan, en och annan gir får man räkna med när man försöker hitta sig själv och har ett helt hushåll och en begynnande skilsmässa att ta hand om. Plus, förstås, Gwendolyns ondskefulla plan att sätta Amy på plats – ni vet att den är ondskefull för Applegate har sin bästa savann-blick när hon väser att hon ska visa bitchen vem som är boss – i synnerhet när Amy ställer upp som ny kandidat som Hem & Skola-ledare…
Men strunt samma. Intrigen är överkurs. Som i de flesta sådana här filmer har Bad Moms inte så mycket en solid intrig som den har en öppen planlösning av intrigtrådar som i slutändan kopplats ihop något sånär – det lämnas mycket plats över för improvisationer, fulhumor och montage av det slag som passar ihop med Icona Pops ”I Love It” – och det är därför en film som blir bra på grund av just vad vi har framför ögonen just i den stunden vi ser det.
Som roliga skådespelare som har kul, till exempel. Det var längesedan jag såg Kristen Bell i en sådan här inspirerad roll – som den snustorra, hunsade töntmamman som motoriskt kallar Vin Diesel för ”Vincent Diesel” och aldrig riktigt haft sex trots att hon har fem barn – och stjäl showen totalt gör den alltför osjungna (förhoppningsvis snart etablerade!) Kathryn Hahn som den burdusa slampkaraktären som brölar ur sig de mest hysteriska sakerna (och kanske hon, faktiskt, behöver ta lite mer hand om sina barn). För ett kompulsivt fan av Forgetting Sarah Marshall (2008) är det är kul att se Bell och Kunis i samma film igen, men det är Hahn som är den riktiga skådespelaren på plats här – hon äger, kort sagt, allt som omger henne.
Bad Moms är lättglömd, men roande. Det är en avslappnad komedi för de som har en avslappnad attityd, eller önskar få en. Vill man ha en jättebra film behöver man inte se den. Vill man se företrädare för god moral och kärnfamiljens värderingar så finner man dem inte här, tack och lov. Säger man ”men samma film hade inte kunnat göras om tre dåliga pappor!” då har man faktiskt fattat poängen.
FREDRIK FYHR
BAD MOMS
Originaltitel; land: Bad Moms; USA.
Urpremiär: 28 juli 2016 (Danmark, Grekland, Singapore, Thailand).
Svensk premiär: 12 augusti 2016.
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (Arri Alexa)?; DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mila Kunis, Kathryn Hahn, Kristen Bell, Christina Applegate, Jada Pinkett Smith, Annie Mumolo, Oona Laurence, Emjay Anthony, David Walton, Clark Duke, Jay Hernandez, Wendell Pierce, Leah McKendrick, Megan Ferguson, Lyle Brocato, Wanda Sykes, Cade Mansfield Cooksey, J.J. Watt.
Regi: Jon Lucas, Scott Moore.
Manus: Jon Lucas, Scott Moore.
Producent: Bill Block, Suzanne Todd.
Foto: Jim Denault.
Klippning: Emma E. Hicox, James Thomas.
Musik: Christopher Lennertz.
Scenografi: Marcia Hinds.
Kostym: Julia Caston.
Produktionsbolag: Block Entertainment, STX Entertainment.
Svensk distributör: SF Studios.
Betyg och omdöme: Över medel – energiskt spelad komedi som visar tilltro på sitt koncept, även om storyn hänger löst och nästan helt saknar substans.
5 svar på ”Bad Moms”