Sommarsäsongen är igång – dags att kolla biokalendern… för tjugo år sedan!
I ett kompulsiv, desperat, men också oemotståndlig blandning av nostalgi, åldersångest och zeitgeist-lusta är det dags att göra som förra året och kartlägga bioprogrammet mellan maj och augusti; de amerikanska premiärerna samt de svenska.
Det blir utomjordiska invasioner, klonade galna vetenskapsmän, Disney! Arnold! Jim Carrey! Superhjältar… och… Michael Bay… men också saker vi inte ser så mycket av idag. Roliga filmer med Eddie Murphy, till exempel, och indiefilmer för vuxna människor som folk gick och såg.
Så anyhoo. Dags att rulla upp de skrynkliga affischerna – ni vet, de man kunde köpa på biografen för en femma – och titta på pixliga YouTube-trailers samt se vad för kopplingar vi kan göra mellan dessa titlar och dess tid, samt vår.
Veckans utvalda film
Världens grymmaste film om högstadiet. Och kanske bästa.
Amerikanska premiärer
BOYS
Avdelningen ”Dawson’s Creek”, med en ung och oförstörd Winona Ryder i full Manic Pixie Dreamgirl mode – i den här filmen vaknar hon upp på ett internat för pojkar där hon blir vän med en av 90-talets typiska ”dropout-killar” som har huvudet i det blå och vill göra revolt mot allt fastän han är totalt privilegierad. Tanken på Winona som en i pojkskola runtsmygande Manic Pixie Moaning Myrtle är fantastisk, men Boys ramlar istället in i de vanliga tonårsklyschorna med flykt från oförstående, inskränkta föräldrar och en rådvill polis (John C. Reilly) på grund av en random backstory med Winonas ex, spelat av Skeet ”Billy i Scream” Ulrich (naturligtvis bad boy-bad guy). Filmen är dock bra om man gillar radioballader från 90-talet och kvällscener på tivolin.
NYA VINDAR PÅ COLD COMFORT FARM
Man måste älska den svenska titeln!
Jag känner ingenting för ”Downton Abbey” men jag kan fortfarande bli alldeles fnissig inför brittofinin som den såg ut på 90-talet – då skulle det vara prunkande komedier i kostymdrameförklädnad; bara några veckor in i sommaren 1996 sköt Gwyneth Paltrow kärlekspilar i Jane Austen-filmatiseringen Emma, men frågan är om inte Cold Comfort Farm (som ursprungligen gjordes för brittisk TV året innan) är det mest prima exemplet på denna fina trend. Kate Beckinsale spelade också Emma i en TV-film detta år (på den här tiden hon var förknippad med klassiga roller) och i Cold Comfort Farm har hon huvudrollen som något världsfrånvänd överklasstjej som (medan hon försöker skriva en roman) åker ut på den gräsliga landsbygden för att göra om titelns kråkslott till en mer positiv och lycklig plats – nu är det ungefär en korsning mellan Fawlty Towers, Familjen Addams och en gyttjehög.
Det låter kanske lite klassmässigt gräsligt, men filmen är ett måste för den som tycker om en viss typ av fånig, brittisk pokerface-humor (som inte sällan har dialektal charm). Det enklaste sättet att förklara humorn i filmen är att referera till vad karaktärer heter: Miss Poste (”Post, miss Poste”), Ada Doom, Mr. Mybug (”he’s so obnoxious!”), Mary Smiling (spelad av Joanna Lumley, så ta det med en nypa salt/snaps), Sneller, Dick Hawk-Monitor, Doctor Adolph Mündel, Bikki, Mrs Murther, Mr. McKnag, Earl P. Neck och så klart bondsonen Urk.
DEAD MAN
En udda film till och med för att vara Jim Jarmusch – Dead Man reklamerades som en Western när det begav sig, men i själva verket var det någon slags metafysisk arthouse-film i ett mycket pårökt tempo. Huvudrollen har Johnny Depp, på den tiden då han fortfarande sökte sig fram med sina roller i ofta väldigt arty filmer. Han spelar man vid man William Blake (som poeten!) som kommer till en liten håla för att arbeta som revisor; jobbet tycks vara taget när han kommer och kort därefter blir han ihjälskjuten, bara för att förvandlas till levande död och jagad av mördare, anklagad för mord (om jag minns det rätt) tillsammans med en indian vid namn Nobody (som tror att han är poeten William Blake… vilket han alltså inte är… typ). Indianen vill att han ska befria sin själ – vilket eventuellt har något att göra med Amerikas uressentiella ande.
Jag har sett den här filmen några gånger, men jag har aldrig riktigt lyckats lista ut om jag tycker den är bra eller dålig. Den är lång, långsam, medvetet kryptisk och den växlar mellan det makabra, svart humoristiska, filosofiska och… ja, vad nu Jarmusch haft i huvudet när han skrev manuset. Men säga vad man vill, det är åtminstone originellt. Minnesvärt ödslig musik av Neil Young också.
ORIGINAL GANGSTAS
Som det kunde noteras förra året – dvs. 1995 – så hade ”ghettofilmer” gått igenom en slags metamorfos efter den första vågen uppväxtskildringar efter Boyz ’N the Hood (1991). Nu applicerades gärna diverse genrehybrider på gangstakonceptet och Original Gangstas är därför en slags korsning mellan blaxploitation och gangstarap-romanticism. En hel uppsättning 70-talsstjärnor, med Fred Williamson i huvudrollen, står emot nya gardets uzi-pepprande dealers i den här filmen – konflikten grundar sig i att Williamson, en mytomspunnen ex-gangster av gamla skolan, återvänder till sina gamla kvarter efter att hans bror nästan mördats av de unga kids som styr kvarteret numera; det gör att han slår ihop sig med sina jämåriga för att ge tillbaka!
Upplysande nog gör denna film den usla brittiska filmen We Still Kill The Old Way ännu sämre, eftersom den visar sig vara en rip-off av den här filmen – som är mycket mer sympatisk, eftersom den gör allt den kan för att försvara sin idé och gå igenom olika moraliska problem innan den kastar sig in i en sista tredjedel där folk mest har ihjäl varandra. Det är skoj ett tag, innan halvdan regi och oförsvarligt slarvig klippning gör våldsamheterna monotona.
TWISTER
Jag minns att Twister reklamerades hårt – alltså, hårt. Detta var filmen alla skulle se detta år (efter att de sett Independence Day förstås). Aldrig såg jag så många bilder av samma flygande ko som denna sommar; från regissören till Speed! Från författaren bakom Jurassic Park! Virvelvindar für alles!
Och… filmen var förstås rent nonsens. När jag sett om Twister har jag fortfarande otroligt svårt att förstå vad den handlar om – det är liksom för lite för att ens registrera. Bill Paxton, med världens släpigaste uttal, spelar väderman som hookar upp med sitt ex (Helen Hunt) för att jaga tornados, via någon slags maskin de byggt. Tornadosarna trotsar verkligen alla naturlagar för de dyker upp överallt flera gånger om dagen, och alltid i rekordartad styrka. Philip Seymour Hoffman spelar väldigt 90-talsaktig comic relief som står och fånar sig på ett hörn och tjatar om ”the suck zone”.
Men man ska vara ärlig. Ser man Twister på en stor bild och bra ljudsystem så kommer den till liv mycket mer än om man ser den på en skruttig TV eller datorskärm. Det är mycket svårare att bry sig om nonsens-karaktärer när man möts av öronbedövande oomph – den riktiga stjärnan i filmen är Spielbergs klippare Michael Kahn, som gjort Twister till en fruktansvärt tät film med ett tempo som faktiskt gör sig förtjänt av den där gamla hederliga berg- och dalbane-liknelsen; det är inte ett enda monotont kaos, utan toppar och dalar, loopar och lutningar, allt genomtänkt för att man inte ska kunna komma ut ur sätet – trycker man på paus dör hela filmen och man kan lika gärna börja om från början.
Twister är kanske för dålig för att man ska ge den så pass mycket koncentration, men den har åtminstone lite gammal hederlig förundran inför naturen. En film som bara handlar om tornadostormar är barnmat idag – och förpassas till kategorin random-filmer i mellanbudgetkategorin som kommer och går – men för tjugo år sedan gick det fortfarande att bli imponerad bara av naturens krafter (även om de betedde sig lite hur som helst).
Svenska premiärer
BESLUT UTAN ÅTERVÄNDO
Och i Sverige kunde man avnjuta denna går-jämt-på-TV-klassiker, som haft USA-premiär två månader tidigare. Det är den typiska hi tech-actionthrillern från 90-talet – en typ av high concept-genre som föddes med Die Hard och som häromkring verkligen fått nytt bränsle efter Speed (1994), filmen som alla stora blockbusters försökte efterlikna. Att filmen producerades av Joel Silver är ingen slump, eftersom han producerade praktiskt taget alla de här filmerna.
Storyn är de gamla vanliga befängdheterna: Terrorister kapar ett 747-jetplan fullt med passagerare och Kurt Russell (färsk från Stargate) spelar CIA-expert som får följa med en militär grupp som tar sig ombord planet via ett annat plan (!) för att lösa situationen. Det är alltså en högljudd storsatsning full med högteknologisk ”logik”, alldeles för lång och långsökt, men det hela är gjort med så pass mycket nerv och inlevelse att man nästan måste dras med i filmen för att inte bli uttråkad. Fina skådespelare funkar också – även om jag svär att du inte kan nämna den här filmen utan att någon nämner Steven Seagal. Varför? För att hans närvaro i filmen tog upp mindre plats än hans ansikte gjorde på affischen. Men hey, BD Wong är med!
HÄMNDEN
Sean Penns The Crossing Guard – med den väldigt okomplicerade svenska titeln ”Hämnden” – är en knepig film som fick blandad kritik när det begav sig, men som har en del beundrare; och jag vill minnas att den fick betydligt bättre beröm i Europa, åtminstone i Sverige, än i USA där man kliade sig en del i huvudet.
Det är en low key-karaktärsstudie, full av melankolisk stämning och med många enskilda saker som är bra – Jack Nicholson har huvudrollen som en alkoholiserad man som ska döda mannen som körde ihjäl hans dotter sex år tidigare (och som nu släppts från fängelset). Det är en strålande skildring av alkoholism och självdestruktivitet, med fina rollprestationer från Robin Wright, David Morse, Angelica Houston och inte minst Nicholson själv, som skulle göra ett liknande samarbete med Penn sex år senare i Löftet, som hade en snarliknande intrig.
Den filmen känns nästan som en färdig variant av Hämnden, som är rätt fin på det stora hela, men i grunden skadad av ett ojämnt manus full av mekanik och nödlösningar, samt en småskalighet som inte riktigt går ihop med Nicholsons bombastiska spel (plus att han efterliknar Penn så mycket att regissören lika gärna hade kunnat ha huvudrollen). Ledmotivet ”Missing” sjungs av Bruce Springsteen, vilket förstås aldrig skadar.
FREDRIK FYHR
5 svar på ”Biosommaren 1996: Vecka 19”