Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Hitman: Agent 47

hitman agent 47 videosöndag

1starrating

Regi: Aleksander Bach

Genetiskt förbättrade supermänniskor jagar varandra – de ena försöker stoppa de andra, som försöker stoppa de ena, som försöker starta projektet som lade grund för dessa genetiskt förbättrade supermänniskor till att börja med.

Shitman.

Det är frestande att göra som den fiktive musikkritikern i This is Spinal Tap (1984) och inte skriva mer. Inte minst eftersom det är ganska svårt att skriva något om en sådan här film. Det är en film så själlös, tafflig, iskall och stendöd att den utmanar en att ha en åsikt – att som en levande människa, av kött och blod, recensera ett cinematiskt lik.

Det är en film som på ett fundamentalt plan handlar om människor som dödar andra människor i slow-motion. Mer praktiskt sett är det en film som handlar om människor som pratar i rum, innan de blir avbrutna av folk som försöker ha ihjäl dem – varpå de a) dödar dem och går vidare till nästa scen, eller b) springer undan dem, via obscent ful klippning, för att gå vidare till nästa scen. Det framgår inte varför det ibland måste bli b istället för a, för karaktärerna i den här filmen knäcker varje nacke som en salt pinne, och kulorna träffar pannbenet innan pistolerna ens är dragna, men det är ju å andra sidan byggt på ett TV-spel så kanske det är att betrakta som troget förlagan. Jippi.

Jag tror tanken är att detta ska vara en ”jaktfilm”. Om du någon gång varit en tolvårig nörd besatt av Terminator, och suttit hemma och skrivit egen fan-fiction, så borde du kolla byrålådorna för jag tror att Skip Woods snott ditt gamla manus. Alternativt har Skip Woods faktiskt skrivit manuset som ligger till grund för den här filmen, men det är i så fall ingen skillnad; Skip Woods skrev också manus till X-Men Origins: Wolverine, A Good Day to Die Hard, Sabotage och den där filmen från 2007 som också hette Hitman (baserat på samma TV-spel) som jag visserligen inte såg, men att döma av de andra titlarna är jag ganska säger på att den suger på något obscent. Skip Woods är jättejättejättedålig på att skriva filmmanus. Allt han rör i blir till riktig, alltså riktig, dynga.

Jag ska börja säga så när folk undrar varför jag var så pass schysst som jag ändå var mot Terminator: Genisys, som många verkligen hatade: Jamen Skip Woods, då. Tycker man att en film som A Good Day to Die Hard är bättre än Terminator: Genisys så är man en människa som tror att dåliga filmer är bra, och därför helst föredrar dem.

Så, med det sagt, Hitman: Agent 47 är en film för dig som älskar skräp och har utvecklat ett drogartat beroende av att döva hjärnan snarare än att använda den; det är en film för dig som gillar att glo på rullar men som inte har en aning om vad du ser när du ser dem, ja det är en film just till dig som inte tänker så mycket i allmänhet. Rekommendationen sträcker sig också vidare till sociopater med dåligt socialt liv, framtida terrorister och marijuana-odlare. Jag har aldrig köpt knark men om dealare slängde in filmer på köpet så skulle det vara filmer som Hitman: Agent 47. Det är en film du inte vill bli funnen död med, såvida du inte redan bor i en mörk gränd.

Vid det här laget borde jag ha redogjort för vad filmen handlar om. Jaha, ja men låt se. Jag sa Terminator-fan fiction? Vi har en Sarah Connor här, hon heter Katia van Dees (Hannah Ware) och hon har en lite Lisbeth Salander-aktig tillvaro när hon lever undercover i Berlin, jagad av allt och alla – eller åtminstone känner hon jämt så, eftersom hennes gener är manipulerade så att hon är en supermänniska (men det vet hon inte själv än). Två agenter jagar henne – en med det färgstarka namnet John Smith (Zachary Quinto) och en med det ännu mer minnesvärda namnet Nummer 47 (Rupert Friend), och vi förstår att en är där för att skydda henne och en för att döda henne men vem som ska göra vad, och varför, det ämnar Woods ändra på hipp som happ; detta är den lägsta gemensamma konflikt han kan klämma ur sig – du trodde det var bu men det var bä.

Båda dessa agenter arbetar åt de högt uppsatta typer du kan tänka dig – Nummer 47 har en mystisk handläggare vid namn Diana (Angelababy) som ringer honom i sin mobil; Smith å andra sidan har en sådan där boss som sitter i ett vitt kontor utan inredning (budget-hi-tech) och spelas av en Thomas Kretschmann med ett stoneface som föreslår att han är traumatiserad efter Dario Argentos Dracula och försöker göra så lite som möjligt.

Vad sa jag mer, folk som pratar i rum och blir avbrutna av folk som ramlar in för att döda dem? Jo, tacka djävulen för det. Det är varenda scen. Absolut varenda scen i den här filmen, går ut på att karaktärerna pratar med varandra innan de måste springa iväg – ”Run, go!”, ”They’re here!” eller så sker bara en surprise-attack genom närmaste vägg, och man måste undra hur figurer med genetiskt förstärkt syn, hörsel och spindelsinne (typ) inte kan höra varandra på håll.

Jakten som pågår är provocerande generisk. Det är helt omöjligt att bry sig om någonting som händer, eftersom vi inte har någon deadline eller ordentlig spelplan – karaktärerna jagar varandra oavbrutet, överallt, de kan inte stoppas, de är alla övermänskliga, manuset gör precis hur det vill, dialogerna är oavbrutet färglöst klichéartade och det blir riktigt löjligt när vi får en pliktskyldig moralkaka nerkörd i halsen, som går ut på att människors mänsklighet definieras av deras val, etc. För det är ju precis vad vi behöver i en film om hjärtlösa lönnmördare, genetiskt manipulerade att inte ha samvete: Etik och moral!

Denna vidrigt syntetiska film har alltså mage att predika om mänsklighet, medan den (egentligen inte alls) försöker att få oss engagerade av Katias relation med sin cancer-sjuka pappa (spelad av en Ciaran ”jag är inte här” Hinds) medan likgiltigt väsande, totalt monotona TV-spelsfigurer skjuter varandra i huvudet i scener där man aldrig ser vad som händer. Om jag säger att man ibland kanske kan ana en sorgsen ton i ögonen på Rupert Friend, som spelar titelfiguren, så är det det närmaste beröm jag har att ge filmen. Och det kan lika gärna vara något jag fick för mig.

”This will never end” säger någon vid något tillfälle och de skojar inte. I vad som känns som en oändlighet rör vi oss utan sammanhang eller känsla genom fyrkantiga scener som avbryts av usel action. Vi får inte ett enda pulsslag, inte en enda antydan av orsak och verkan, inte en enda mänsklig impuls. Att stirra på detta generiska, datoranimerade hav av plastigt våld i 96 minuter är som att stirra in i en vägg. Den får en att längta ut ur biografen, ut till en värld bland och för människor. Hitman: Agent 47 är en film för maskiner.

FREDRIK FYHR

*

hitman2

HITMAN: AGENT 47

Originaltitel, land: Hitman: Agent 47, USA/Tyskland.
Urpremiär: 19 augusti 2015 (Malaysia & Filippinerna).
Svensk premiär: 28 augusti 2015
Speltid
: 96 min. (1.36)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K (3.4K); DI 2K (Master Scope)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Rupert Friend, Hannah Ware, Zachary Quinto, Thomas Kretschmann, Ciarán Hinds, Angelababy, Jerry Hoffman, Sebastian Hülk, Rolf Kanies, Helena Pieske, Mona Pirzad, Jürgen Prochnow, Michael Corcoran.
Regi: Aleksander Bach.
Manus: Skip Woods, Michael Finch.
Producent: Adrian Askarieh, Charles Gordon, Alex Young.
Foto: Óttar Guðnason.
Klippning: Nicolas De Toth.
Musik: Marco Beltrami.
Scenografi:
Sebastian T. Krawinkel.
Kostym: Bina Daigeler.
Produktionsbolag:
 Twentieth Century Fox Film Corporation, Infinite Frameworks Studios.ass. TSG Entertainment.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *