0-2, Bio

The Age of Adaline

age of adaline videosöndag

15starrating

Regi: Lee Toland Krieger

En kvinna, född 1908, råkar ut för en olycka som gör henne odödlig. I vår tid finner hon kärleken i en ung man som är The One.

Det här är inte en hemsk film, den fungerar bara inte alls. Det är en sådan där upplevelse där man är utanför filmen från början till slut, och man betraktar den konstant medveten om att den är ett misslyckande. Det är, kort sagt, en ”facepalm-film”. Man ser den och tycker lite synd om den.

Den är alldeles uppklädd och fin. Skådespelarna är fina och bra. Ta Blake Lively i huvudrollen till exempel. Hon spelar Adaline, en 107 år gammal kvinna som inte ser ut att vara en dag över trettio. Hon glider genom ett cocktail-party som en sval diva som just doktorerat i statsvetenskap. Hon kan prata portugisiska och verkar veta allt som hänt vart som helst någonsin – ingenting som kan sägas om verklighetens Jeanne Calment (1875-1997), världens äldsta kvinna, som var 122 år när hon dog. Hon kunde nog inte prata portugisiska. Men Adaline är ungefär som en vampyr.

Hur kommer det sig att Adaline är 107 år? Jo, get this. På 1920-talet var hon med om en bilolycka där hon, med hennes bil, föll ner i vattnet och sjönk, medvetslös, när plötsligt – !!! – en blixt slog ner i vattnet á la Frankenstein och istället för att dö av elektriciteten (som en vanlig människa hade gjort) så vaknar hon till liv och förblir kvar i en ung kropp genom årtiondena.

Jag kan förstås acceptera det här som en serietidningsidé men filmen har ett tungfotat, pretentiöst begär att allt ska tas på allvar. En extremt irriterande berättarröst som likt Spock i Star Trek pratar extremt omständligt för att meningarna (som egentligen bara är utdragna och inget annat) ska ha en mer vetenskaplig klang. Och finns det någon vetenskap i Adalines fenomen? Jojo, men det bygger på fysiska lagar vi ”inte upptäcker förrän 2035”. Det är så dumt att man tror att målgruppen ska tänka: ”Wow, jag kan inte vänta tills de upptäcker vad det är för något!”

Så Adaline är 107 år när filmen börjar… men jag fann att jag tänkte, medan jag såg den här filmen, än sen? Hennes dotter är en gammal gumma spelad av Ellen Burstyn (praktiskt taget samma roll hon spelade i Interstellar) och… det är… bra, dåligt, hemskt, fint, kul? Eftersom hon är så gammal har Adaline också en sval grace, har läst en massa böcker, minns allt som hänt och kan prata olika språk. För så blir det när man levt så länge…? Jag vet inte om jag skulle kunna allt det där om jag var 107.

Har inte filmen en berättelse? Jodå. In i Adalines liv kommer Ellis (Michiel Huisman). Han är rik, ung, stilig. Tydligen ser Adaline in i hans bruna ögon och upptäcker en kosmisk samhörighet – som i vilken annan romantisk film som helst – och de inleder ett förhållande – som i vilken annan romantisk film som helst – och hon tvekar på om förhållandet ska fungera – som i vilken annan romantisk film som helst – eftersom hon haft otur i kärlek förut – som i vilken annan romantisk film som helst – och han blir förvirrad – som i vilken annan romantisk film som helst – och det blir lite romantiska kvällspromenader och springa i regnet – som i vilken annan romantisk film som helst och – ya know what?! – The Age of Adaline är faktiskt som vilken annan romantisk film som helst!

Men vad var då poängen med hela uppriggandet av Adalines skumma odödlighet? Som det är nu fungerar det bara som världens mest omständliga plot point. Adaline och Ellis hade kunnat få vilka käppar i hjulet som helst, men nu tar filmen en snurrig omväg för att färdas på samma destination som alla andra filmer.

Ännu mer irriterande är att en bra film går att ana i The Age of Adaline. Den liksom spökar i marginalerna. Den hade handlat om Adalines odödlighet – en odödlig kvinnas liv genom tiden, vilket upplägg! – och inte hennes godtyckliga romans med en Prins Carl Philip-lookalike, som tar bort allt som skulle kunna göra filmen unik.

Det är som att två viljor stretar mot varandra i den här filmen. Den ena vill att det ska vara en vanlig, tråkig, romantisk smet-film. Den andra tjatar om Adalines odödliga liv och det häftiga i det. Och även om de två viljorna helt grötar ihop resultatet så är det den andra viljan som lyser starkast. Så fort filmen riktar fokus mot Adalines historia blir den intressant –  Harrison Ford dyker oväntat upp lite mer än halvvägs in i filmen i ett ovanligt behjärtansvärt framträdande, som en gammal kärlek till Adaline som häpet uttrycker att hon verkligen är lik sin mamma.

William (Ford) är pappa till Ellis, så det är väl bäddat för en skräll där i ”komplikationen”, storydelen som föregår finalen. Sanningen är att det var länge sedan jag såg ”president Ford” (som jag kallar honom) i en så här gripande, fin och till synes ärligt spelad roll. Också Blake Lively, som aldrig är dålig i filmen, får motstånd i sitt spel som gör att filmen ögonblickligen andas något som känns på riktigt. En story om en odödlig kvinna och en man som försöker förstå det.

Men vid det laget är det förstås för sent, för filmen har redan börjat med att ta den riktiga berättelsen – Adalines liv – och gjort om det till en montagebaserad inledningssekvens, som om det ändå inte var så intressant (eller som om det inte skulle vara förvirrande). För den verkligt intressanta biten, det är ju Adalines gullande med Ellis. Som vi sett tusen gånger förut, och som inte hade behövt en iögonfallade intrig om en odödlig tjej.

The Age of Adaline har tagit en bra idé och skrotat ner den och, med skrotet, försökt bygga upp en helt vanlig romantisk TV-film. Jag undrar verkligen varför de inte bara gjorde det på det gamla vanliga sättet: Boy meets girl, yada yada. En bra dålig film är bra mycket bättre än en riktigt dålig bra. Förvirrande? Den här filmen är både och – och ingetdera, så det spelar ingen roll.

FREDRIK FYHR

*

aoa

THE AGE OF ADALINE

Originaltitel, land: The Age of Adaline, USA.
Urpremiär: 8 april2015 (Belgien).
Svensk premiär: 5 juni 2015.
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Blake Lively ,Michiel Huisman, Harrison Ford, Ellen Burstyn, Kathy Baker, Amanda Crew, Lynda Boyd, Richard Harmon, Hugh Ross (röst).
Regi: Lee Toland Krieger.
Manus: J. Mills Goodloe, Salvador Paskowitz.
Producent: Sidney Kimmel, Gary Lucchesi, Tom Rosenberg.
Foto: David Lanzenberg.
Klippning: Melissa Kent.
Musik: Rob Simonsen.
Scenografi: Claude Paré.
Kostym: Angus Strathie.
Produktionsbolag: Lakeshore Entertainment, Sidney Kimmel Entertainment, Sierra/Affinity.
Svensk distributör: Disney.