Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Biosommaren 1995 – Vecka 18

07777

Biopremiärer – Vecka 18, maj 1995

 

Amerikanska premiärer

 

95alittleprincess

A LITTLE PRINCESS

Alfonso Cuaróns av amerikanska kritiker bejublade familjefilm som av obegriplig anledning aldrig visades på bio i Sverige (men som hette Den lilla prinsessan på video) är veckans utvalda 1995-film.

 

95crimsontide

CRIMSON TIDE

Sommaren börjar tolfte maj står det på affischen till Tony Scotts Rött hav – idag en riktig ”har sett den på TV”-klassiker och mer eller mindre en kaxig kusin till John McTiernans Jakten på Röd Oktober, med dynamiska Denzel som får det svettigt i en ubåt när han drivs till myteri mot en riktigt nervig Gene Hackman (som vid det här laget i sin karriär började bli typecastad som grinig gammal gubbe). Det här är en sådan här film som jag sett flera gånger man aldrig kommer ihåg så mycket av – det brukar vara så med (den tragiskt bortgångne) Tony Scotts filmer; maxade storproduktioner som blixtrar förbi näthinnorna och försvinner spårlöst. Men fortfarande underhållande medan det varar.

 

95englishman

THE ENGLISHMAN WHO WENT UP A HILL BUT CAME DOWN A MOUNTAIN

Hugh Grant fortsatte sin framgångssaga efter Fyra bröllop och en begravning med den här filmen (som hade svensk premiär januari 1996 som ”Engelsmannen som gick upp för en kulle men kom ner från ett berg”). Han spelar kartograf som i första världskrigets år 1917 reser till en by i södra Wales för att studera ett berg som han sedan konstaterar är en kulle – men byborna håller inte med och arbetar för att hålla kvar Grant medan de trotsar reglerna för att göra sin kulle till ett berg på ett eller annat vänster.

Ganska många konventioner trängs i den här småputtrande filmen, som lever på sin typiskt pittoreska Änglagård-stämning. Jättebra är den inte.

 

95frenchkiss

FRENCH KISS

Här har vi en film som jag måste erkänna hade ett visst inflytande på mitt liv. Jag tyckte alltid om Meg Ryan när jag var liten – förmodligen för att hon var vuxen men ändå barnslig och lite söt sådär – men i French Kiss hade vi även Kevin Kline som också var vuxen-men-barnslig och dessutom småsunkig och klädd i svart – detta misstänker jag också var något slags mansideal när jag var liten (en mycket snarlik idol var Jeff Goldblum i Jurassic Park) och jag vet att jag såg den här filmen relativt många gånger när jag var liten.

Det är en typisk romantisk situationskomedi från 90-talet där hon ska få tillbaka sitt ex, som dumpat henne för modell-liknande fransyska men istället träffar hon tjuven Luc (Kline) som hon förstås, efter mycket om och men, faller för medan de arbetar på planen att få henne tillbaka till exet via diverse svartsjukeplaner.

Filmen, regisserad av Lawrence Kasdan, är ganska rolig ett tag men den kör i diket i andra halvan när den försöker para ihop de här två seriefigurerna med varandra – Meg Ryan är bara Meg Ryan (hysterisk och neurotisk, lite kul men inte direkt trovärdigt) och Kevin Kline är för upptagen med att vara fransk skitstövel (onekligen otroligt underhållande) för att kunna bli annat än pliktskyldigt förälskad på riktigt.

Liksom i de flesta franska storproduktioner i den här tiden har vi Jean Reno på ett hörn – men även François Cluzet, som mycket senare fick internationell framgång i En oväntad vänskap.

 

95gordy

GORDY

Avdelningen barnfilmer med talande grisar – oerhört nog kom Gordy några månader innan Babe, som kom att bli 1995 års tveklöst mest ihågkomna talande grisfilm – vad gäller grisfilmer är Gordy som Lidl-varianten. (Inte för att jag har sett den, men ändå – when it smells like it, osv).

Gick aldrig på bio i Sverige. Slaktades av alla kritiker, även om Roger Ebert blev blurbad på affischen med det tvetydiga berömmet ”Kids will squeal over Gordy!

Oink oink.

 

9500001

MY FAMILY

My Family tillhör en subgenre som var ganska vanligt förekommande i amerikansk film under 90-talet: Den episka, och romantiska, släktkrönikan som skildrar olika generationer av en och samma familj och deras diverse strävanden och tragedier i det nya landet. My Family är latino-versionen med Jimmy Smits, Esai Morales och Edward James Olmos i spetsen som syskon i 1950-tales Los Angeles. Jag har inte sett den, men det är möjligt att den är ganska bra. Som en helt odisciplinerad jämförelse kan jag nämna Barry Levinsons orättfärdigt bortglömda Avalon (1990), som rent konceptuellt är en sådan här film. Det görs inte riktigt sådana här historiesåpor idag på samma sätt (annat än i Kina och Japan, där de frodas) och det är lite synd för det var en mysig genre.

 

9500002

PANTHER

Den här har jag inte heller sett – en story om svarta pantrarna av (de inte helt rumsrena) Mario och Melvin Van Peebles som tidigare hade gjort New Jack City och Posse – svart uppbåd. 90-talet var en ikonifierande tid för ”svart” amerikansk film, boostad efter Spike Lees framgångar med t.ex Do the Right Thing. Ofta kom dock gangsta-macho-attityder i vägen, och var och varannan genrefilm av och med afro-amerikanska män verkade finnas till för att matcha Boyz ’N the Hood, även Panther – verkar det som – som av allt att döma borde vara en historisk film. Men det ser snarare ut som Young Guns.

 

95perez

THE PEREZ FAMILY

Det här blev faktiskt en relativt framgångsrik film i USA (i Sverige gick den upp på bio i september 1995) även om ingen kommer ihåg den idag (väl?). Storyn är en rörig, huller- om buller-komedi om tre färgstarka kubanska flyktingar som låtsas vara en familj för att göra sig hörda av immigrationsverket, som föredrar att bry sig om mer konventionella fall.

Trots känslan av Santa Maria-reklam är filmen vad jag minns ganska kul, inte minst på grund av sina skådespelare – men inte direkt minnesvärd (annars skulle jag ha kommit ihåg den bättre). Intressant nog kom den alltså samma vecka som My Family vilket innebär att det var en hederlig gammal ”twin movie”-situation, i det här fallet två filmer som försökte nå fram till en latino-publik.

Å andra sidan är det två väldigt olika filmer. My Family ett mer romantiskt drama medan Perez Family var en komedi som spelade en hel del på ”sydländsk galenskap”, mysiga machomän samt Angelica Houston och i synnerhet en sexualiserad Marisa Tomei. The Perez Family blev också den större succén.

 

Svenska premiärer

 

95miami

MIAMI

Tydligen fanns bara en svensk premiär denna vecka 1995, nämligen den tjatiga komedin Miami Rhapsody (som bara hette Miami i Sverige) där Sarah Jessica Parker tjattrade sig igenom en halvinspirerad sitcom-för-biograferna som känns extremt Manhattansk fastän den utspelar sig i Florida – inte minst eftersom den kastar in Mia Farrow i birollslistan. Kanske mest intressant är den som ett förspel till Sex and the City, som man nästan undrar om denna var ett slags embryoniskt testprojekt för.

 

7 svar på ”Biosommaren 1995 – Vecka 18

Lämna ett svar till Biosommaren 1995 – Vecka 21-22 | Videosöndag Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *