Nyutgåvor, Retrospektiv, Video

Nygammalt: Network (1976) Rollerball (1975)

rollerball1

Network (1976) mini35star

Regi: Sidney Lumet. Med: Faye Dunaway, William Holden, Peter Finch, mfl.

Rollerball (1975)  mini2star

Regi: Norman Jewison. Med: James Caan, Maud Adams, John Houseman, Moses Beck, mfl.

1970-talet var inte kul. Det var bittert och desillusionerat. I en värld där hopp och glädje inte längre stämde överens med verkligheten slutade människor söka glädje och eskapism från Hollywoods glammiga storfilmer – åtminstone ett tag – för att istället flockas till råa och realistiska filmer som The French Connection (1971), Gudfadern (1972) och Gudfadern del II (1974), Gökboet (1975), Taxi Driver (1976) och The Deer Hunter (1978).

Så lyder åtminstone myten. Det är ändå hursomhelst mycket möjligt att 1970-talet var det bästa, eller åtminstone det helt klart mest händelserika och ovanliga årtiondet i amerikansk filmhistoria. Idén om att filmer måste skildra verkligheten, eller åtminstone handla om verkliga problem och vara oförfalskade i sina effekter, hade en sådan genomslagskraft att även kommersiella filmer började bli sociologiska, politiska, moraliska eller amoraliska – och de nya filmstjärnorna var moderna, feministiska kvinnor (Jane Fonda, Jill Clayburgh, Karen Black, Ellen Burstyn, Meryl Streep) och emotionellt pressade män på gränsen till nervsammanbrott (Robert De Niro, Dustin Hoffman, Jack Nicholson, Al Pacino).

Två filmer från mitten av 70-talet släpps nu i veckan i ambitiösa nyutgåvor på BluRay från Arrow Films (och kommer kunna köpas via import). En film är mer känd och ihågkommen än den andra. En film tycks mer kommersiell och skenbart ”ytlig” än den andra. Ändå har de en del intressanta likheter. Båda är dystopiska och pessimistiska skildringar av extrema maktskillnader i samhället – båda har en aggressiv inställning till media och den opportunistiska hetsen efter tittarsiffror – och båda spår en dyster framtid.

 

network2

Det är enklast att börja med Sidney Lumets Network (1976) – en av de klassiska amerikanska 70-talsfilmerna, där Peter Finch är oförglömlig som det eventuellt galna nyhetsankaret som anses mossig av de nya TV-producenterna, så han får sparken på grund av dåliga tittarsiffror. I en blodisande twist annonserar han, i sin sista sändning mitt framför kamerorna, att han ska ta livet av sig.

Hans utspel leder till tittarsiffror. Inslaget blir en succé och snart får han en egen talkshow, där han får hålla subversiva pläderingar om kulturens förfall – samt mynta utropet “I’m mad as hell and I won’t take it anymore!!” – alltmedan opportunisterna bakom ridån tar vara på varje cent de kan mjölka.

Man omnämner ofta Network som ”fortfarande tidlös” – det brukar bli så med filmer som handlar om journalister (filmkritiker tenderar ju att själva vara journalister, så filmer om nyhetsredaktioner får en viss helig ko-status). Jag håller med om att det är en profetisk film – den kritiserar den cyniska TV-företagsamhet som då bara såg sin gryning: Modeleringen av verkligheten ner till ”stories”, i sin tur med allt mer sensationalistiska aspekter (på grund av kanalernas vinstintresse) och en alltmer assimilerad publik, och befolkning.

Denna onda cirkel har legat till grund för många filmer – nästan så att det blivit en klyscha, i synnerhet under 90-talet när ”den slemmiga reportern” blev något av en standard-biroll i amerikanska mainstreamfilmer.

Samtidigt har också utvecklingen blivit mer obscen och publiken har blivit mer avtrubbad. Oliver Stones bittra seriemördarfilm Natural Born Killers (1994) – form- och stilmässigt en vredgad korsning mellan MTV och LSD – var på sätt och vis den cinematiska kaskadspyan som satte en tillfällig punkt för alla möjligheter till kritik, eftersom dess vrede inte gick att överträffa. Frågan är om åskådare idag är kritiska till medier överhuvudtaget – något som en creepy film som Nightcrawler sätter på sin spets, där Jake Gyllenhaal kränger trafikolyckor till små TV-kanaler. Är människor idag ens intresserade av att se trådarna bakom bilderna? Nöjer vi oss med att se vilka bilder som helst? Nöjer vi oss med att maskinerna sköter flödet, som om människor inte fanns i andra änden av dem?

Just eftersom Network är en varning – futil, skulle det visa sig – är den också svår att inte se i en historisk kontext. Dessutom är det en för sin tid väldigt ”modern” och ”aktuell” film med ”här och nu”-prägel; den placerar sig i en väldigt kontemporär miljö. Allt är, kort sagt, väldigt mycket 70-tal.

Inget av detta gör förstås filmen sämre – bara lite intellektuellt överreklamerad. Allra främst är Network en film om högpresterande människor i moraliskt svåra sitsar. Det var ofta så med Sidney Lumet, som började sin karriär med mästerverket 12 edsvurna män (1957) – en film som endast utspelar sig i ett svettigt rum där en jury på tolv män ska bli ense om ett mordfall; bara en av dem (Peter Fonda) tvekar på att den åtalade är skyldig, men eftersom han står på sig börjar de andra vackla. Det är en lite förenklad men ändå lysande skildring av grupptryck och hur vårdslösa människor ofta är med de viktigaste frågorna i samhället.

Lumet fick alltid fram en mänsklig nerv i skådespelarna och en ofantligt underhållande rytm – hans filmer var gärna tjattriga, snackiga, svettiga och angelägna; han gjorde filmer om människor som aldrig sov, ständigt slet sig i håret och inte hann att tänka igenom sina känslor. Med Network, 12 edsvurna män samt de Al Pacino-ledda klassikerna Serpico (1973) och En satans eftermiddag (1975) är hans plats i filmhistorien säkrad som en av de stora socio-politiska filmskaparna.

Inte heller i Network finns tid för skratt och tårar – Faye Dunaway fick en rättvis Oscar för rollen som Diana Christensen, den unga, cyniska arbetsnarkomanen som sätter hela bollen i rullning och som därför måste arbeta med sina egna motstridiga känslor. Där jag blir lite mer rastlös inför filmens lite såpa-mässiga intriger – hon har ett förhållande med kollegan William Holden, som blir lite pliktskyldigt – så är själva grundintrigen fortfarande svettig, dyster och mycket skickligt gjord.

 

rollerball2

En mindre känd och etablerad regissör från samma era är Norman Jewison som – likt Lumet – till stor del koncentrerat sig på filmer med samhällsorienterade ämnen. De har dock, med vissa undantag, inte alltid varit lika framgångsrika som Lumets filmer och paketeringen har ofta varit lite mer mångsidig och annorlunda. Flera av hans filmer är hyperboliska berättelser med karaktärer eller idéer som står i gigantiska kontrast till varandra (inte för inte var det Jewinson som gjorde filmversionen av Jesus Christ Superstar).

Jewison har flera titlar under bältet – Oscarsvinnaren I nattens hetta (1969), Cher-hiten Mångalen (1987), Rubin Carter-biopicen The Hurricane (1999) med Denzel Washington, och flera mer lustfyllda 60-talstitlar som Spelman på taket (1961), The Cincinnati Kid (1965), Ryssen kommer! Ryssen kommer! (1966) och Äventyraren Thomas Crown (1968) – och det är en brokig skara titlar som inte rör sig åt någon självklar enhet och som därför gjort att han aldrig riktigt passat in i smakgudarnas Panthenon av stora regissörer, eftersom kritiker i allmänhet varit för petnoga i sitt förhållande till den idag – enligt ryktesvägen (men egentligen inte alls) – ifrågasatta auteur-teorin.

Hursomhelst. Jewison är faktiskt en av mina personliga favoritregissörer, fastän han gärna rör sig i ett ”intressant misslyckande”-territorium och många av hans bästa filmer är skamfilade och ojämna, bara på gränsen till mästerverk – som den intensiva och emotionellt upp och ner-vända domstolsfilmen … och rättvisa åt alla (1979) eller den fascinerande, religiöst laddade dramathrillern Agnes av Gud (1985) där en modern, frigjord kvinna och psykolog (Jane Fonda) möter en undergiven katolsk nunna (Jennifer Tilly) som påstår att hon blivit gravid via jungfrufödsel.

En annan typiskt udda Jewison-produktion är Rollerball (1975), som utspelar sig i ett dystopiskt framtida, Fahrenheit 451-liknande diktatursamhälle där Det Stora Företaget äger hela USA – mänskligheten är, av allt att döma, en jäst massa av konsumerade zombies och istället för nationalsången sjunger man företagets reklamjingel.

Men mitt i all passivitet måste det ju finnas utlopp för all undertryckt frustration, så folket har ett dödsspel kallat Rollerball där gladiatorer slåss på liv och död på märkliga motorcyklar i en sluttande inomhusring – Exakt hur reglerna för den här mördarsporten fungerar är lite svårt att bli klok på, men i slutändan ska man hursomhelst placera en boll i ett hål. Ungefär som vanligt, alltså. Skillnaden är att kombatanterna här tenderar att dö.

De som vill leka purister brukar ju anklaga Hunger Gamesfilmerna för att vara plagiat på den överskattade japanska filmen Battle Royale (2000) – men sanningen är att sci-fi-filmer om dödsspel varit förekommande åtminstone sedan 1932 och The Most Dangerous Game, efter novellen av Richard Connell från 1924 (som eventuellt skapade den ursprungliga formulan där fattiga jagas för de rikas underhållning).

Så inte ens Rollerball är gammal i gemet, även om 70-talet såg sin beskärda del av futuristiska dödsspelsfilmer – bara samma år, 1975, kom Roger Corman-producerade ”kultrullen” Death Race 2000 där John Carradine och Sylvester Stallone tävlade om vem som kunde köra ihjäl mest oskyldiga människor i framtidens dystopiska underhållningslandskap (det var ett tag sedan jag såg den, så jag minns inte alla detaljerna).

rollerball3

Det särskilda med Rollerball är hur oväntat seriös och filosofisk den är – eller åtminstone försöker vara. James Caan framstår som helt malplacerad i huvudrollen, men på den här tiden (efter Gudfadern) var han hetare än både Pacino och De Niro; de må ha varit de tyngsta skådisarna men Caan hande vitare hy och mindre hår så han var den som skulle gödas till att bli Hollywood-stjärna – vilket i efterhand förstås låter helt absurt; dels eftersom De Niro och Pacino såklart blev de stora stjärnorna (medan Caan försvann ner i birollsfacket), dels eftersom Caan inte har mycket till vidd.

Vilket han bevisar med största möjliga tydlighet i Rollerball, där han ska vara den världsberömda Rollerball-stjärnan som bakom rampljuset är bitter och misstänksam – han ältar minnet av sin förlorade fru (spelad av Maud Adams, halvintressant nog) och ser ingen större mening med sitt liv i detta livlösa Shangri La av plast och död.

Men det blir ju svårt när skådespelare inte riktigt kan göra vad som krävs. Caan ska vara ett ur-manligt och levande, nästan djuriskt hot mot överheten – det vill säga företagsdiktaturens ledare, som skapat Rollerball-spelet bara för att folket ska se att ”den enskilde individens strävan är futil och meningslös” – men filmen igenom går han mest bara igenom rum och står och glor.

Jonathan E, som Caans rollfigur heter, har överlevt längre än någon annan Rollerball-spelare så nu bestämmer överheterna att han måste annonsera sin avgång. Han förstår inte varför och under ytan spökar den fria viljan.

Fortfarande ser Caan ganska trubbig och bortkommen ut. Det blir liksom: Say, what? They not gonna lemme play?

Filmen bygger upp en värld som är ganska intressant – vi befinner oss naturligtvis i en tid efter ett omfattande världskrig som förändrat världskartan, här kallat ”the corporate wars” – och det finns en paranoia-framkallande känsla i hur osynlig överheten förblir. För att komma på bättre tankar står till exempel en kvinna en dag vid Jonathan E’s dörr – hon är redo att blidka hans vilja och bli hans fru. Bara sådär. Vi förstår att hon är sänd av överheten, men vi förstår inte hur eller exakt varför och det har en creepy kvalité. Senare återvänder även frun (Maud Adams) och gör en av filmens mer intressanta figurer – en kvinna som visserligen erkänner att hon skickats av företagsledningen för att få honom till att accpetera att han inte har något val, men samtidigt verkar hon själv tro att det är av egen fri vilja hon är där.

Idén om hur mänskligheten kan bli passiv av ett alltför dominerande mediasamhälle finns i kanterna av Rollerball och sättet den inte förklarar i onödan hur allt fungerar är intelligent. För, hur skulle du och jag kunna inse det om vi själva var fast i ett sådant samhälle?

(Paus för eftertanke!)

Men Rollerball existerar i ett slags ingenmansland – det är egentligen en filosofiskt orienterad film som inte kan få fram en mänsklig berättelse, eftersom mänskligheten i denna värld är mentalt passiv, och dessutom är den paketerad som en slags actionfilm. Scenerna där vi får se själva sporten är hyggligt underhållande, trots en gammaldags klippning som inte tillåter en actionrytm vi är vana med (detta är fortfarande två år innan Star Wars bröt den mallen), men det finns också ett allvar i kontrasterna mellan publikens jubel och faktumet att folk dör på arenan. Alla filmens kontraster studsar mellan väggarna och jag hade svårt att finna något i mitten.

Jag hade kunnat säga att Rollerball är så pass intressant att en nyinspelning inte vore en dålig idé – men det finns ju, som vissa säkert vet, en ökänd remake från 2002 av Die Hard-regissören John McTiernan. Jag har inte sett den, men de flesta säger att den är helt värdelös.

Det som är intressant med originalfilmen är produktionens generositet. Det är en ganska tråkig och misslyckad film, kan tyckas, men jag beundrar att den tilläts bli gjord. Skulle någon be om samma budget för samma projekt idag skulle storpotäterna i Hollywood skrattat ihjäl sig. Men då fanns företag som United Artists – som distribuerade Rollerball – som vågade tänka utanför boxen och ge pengar till projekt de visste kanske skulle floppa, eftersom misslyckande är en naturlig del av en kreativ process.

Rollerball möttes ganska svalt, både från kritiker och publik. Caan sa senare att han inte kunde göra mycket av sin karaktär, eftersom den redan från början var en slags zomie. Norman Jewison var förmodligen fel man på fel plats, och han regisserade aldrig något som liknade en actionfilm (vad jag kan komma på).

Men såklart är Rollerball så pass märklig att den har sin särskilda fanskara, sitt arketypiskt odefinierbara ”kultfölje” och en minoritet kritiker som vill leta poänger i den så här fyrtio år senare (jag är inte en av dem). Och för särskilda samlare och kompletister är Rollerball helt klart intressant och sevärd. Förr i tiden såg framtiden dyster ut – och fastän den inte blev fullt så dyster så kan man fortfarande konstatera att det på många sätt var bättre förr. Till och med i de sämre fallen.

Rollerball ges ut på BluRay, i PAL-format, av Arrow Films med PCM 2.0-ljud i anamorfisk Widescreen och 1080p samt kommentarspår med Jewison, manusförfattaren William Harrison; en ny intervju med James Caan, flertalet nya dokumentärer om alla delar av produktionen, inklusive det banbrytande stuntarbetet, och en ”Isolated Music and Effects Soundtrack”.

Network ges ut på BluRay, i PAL-format, också av Arrow Films, med samma bild och ljud samt en dokumentär och en visuell essä.

Båda filmerna kan beställas på import från och med 10/4, via Discshop (här och här).

FREDRIK FYHR