Foxcatcher

En obehagligt gåtfull miljardär hjälper en klent begåvad brottare med sin karriär… men varför?

Foxcatcher är en sådan där film som äter sig in i dig. Jag såg den på morgonen och bar den med mig hela dagen. Det är en fascinerande film. Den är otäck och oerhört spännande, och den tål att tänkas på. Den är gjord med intelligens och skicklighet; i kärnan är det en slags skräckfilm, men den är insvept i tjocka lager av psykologiskt drama och berättad i ett tonläge som är sakligt och avståndstagande. Man måste helt enkelt se vart den är på väg, fastän det är en olustig berättelse; redan från början ligger en begravningsstämning över den, och liksom på begravningar letar man efter hopp i sorgen.

Den är byggd på verkliga händelser, och den kan vara en annorlunda upplevelse beroende på vad man vet om de händelserna. Jag väljer att inte berätta historien, där vissa andra recensioner säkert avslöjar det, och jag råder den nyfikne att närma sig texter om den här filmen med extrem noggrannhet. Själv visste jag tekniskt sett vad som händer i slutet – men jag hade glömt vem som gjorde vad och mot vem – och det var bra. I slutet av filmen var det en kvinna i publiken som skrek; sådana känsloyttringar, vill jag understryka, händer ganska sällan på pressvisningar. Hon visste nog inget om filmen på förhand.

Ju mindre du vet, desto bättre. Intrigen har en gastkramande effektivitet, i vilket fall som helst. Redan i de första scenerna anar vi flera saker om Mark Schultz (Channing Tatum); brottaren som vunnit OS-guld och som nu bor i ett fattigmanshus och i komplett ensamhet lunkar till träningslokalen där hans bror Dave (Mark Ruffalo) tränar med honom inför ett stundande VM. Vi befinner oss i ett fläckfritt återskapat, minst sagt oglamoröst, år 1987 och vi är mil ifrån ett Rocky-montage när de två bröderna börjar pressa sina kroppar mot varandras; det är ordlös, hypnotisk filmkonst redan i början bara av att se de två männen i brottningsringen; mycket av manlig rädsla för kommunikation och övertro på kroppslig styrka manifesteras här på besynnerligt starka vis.

Den grundläggande berättelsen handlar om att Mark blir upplockad av miljardären John du Pont (Steve Carell) som vill träna honom inför alla hans framtida matcher. Du Pont är arvingen till ett multimiljardföretag och bor i en herrgård vid marker som en gång var stridsplatser i amerikanska inbördeskriget; marken ägs av hans mystiska mamma (Vanessa Redgrave) vars skugga kastas över sonen ihop med alla de förstklassiga hästar hon har i sitt stall.

Jag märker redan nu att jag kommer få hålla på länge om jag ska gå in i varje nyans och detalj i karaktärerna. Varför de är som de är går inte att säga. Allt är mystiskt. Varför vill du Pont hjälpa Mark? Varför beter han sig alltid som om han vill dölja något? Kommer Mark, som inte är speciellt smart, någonsin inse att han blir utnyttjad? Och hur långt kan den här obehagliga relationen gå? Regissören Bennet Miller är ingen nybörjare på att ta sportgenren och göra djupare och mer ambitiösa filmer – hans förra film Moneyball var en intelligent och spännande typ av feel-good –  men Foxcatcher är något helt annat: En dunkel film, stram och nästan kvävd, klaustrofobisk och ångestladdad.

Skådespeleriet är uniformt strålande – Ruffalo spelar fläckfritt storebrodern Dave (vars betydelse för berättelsen bara växer och växer ju längre filmen pågår) som en oansenlig, vanlig kille. Channing Tatum tar, i sin tur, ett par enorma kliv på ambitionsnivån och får till gången, hängläppen, den introverta aggressionen och absolut alla sanna klyschor man kan tänka sig om hämmade idrottsmän.

Men det alla snackar om, med rätta, är förstås Steve Carell som täckt av en ohygglig (men inte orealistisk) make-up (som inkluderar Nicole Kidmans Virginia Woolf-näsa från Timmarna) skildrar John du Pont med en likgiltig, svart blick och en nasal, uppnäst stämma som redan från början signalerar en fullständig galning. Detta är en man vars enda barndomsvän, lär vi oss, fick betalt av hans mor för att umgås med honom. Han har ingen verklighetsuppfattning, en obefintlig social timing, ett knepigt sätt att uttrycka sig på och de flesta sociala aktiviteter han utför är riggade av honom själv (som när han deltar i brottningsmatcher för seniorer där han mutar motståndarna att lägga sig).

Men främst av allt är han förstås en otroligt obehaglig närvaro, så fort han kommer in i ett rum. Alla vet att ingen vet vad som kommer att hända, vad han kommer att göra, på vilket onaturligt sätt han kommer att resonera… och filmes stora krux av fasa är att det är han som håller i pengarna. Det är han som tänker coacha Mark, göda hans framgångar, och han har siktet inställt på att Dave ska flytta ut till hans marker också; kosta vad det kosta vill. Uttryckt, som allt annat du Pont säger, med ett slags bortkopplat tonfall, som om han hela tiden tänker på något annat.

Miller förstår att ju mindre han förklarar desto mer kommer vi finna i filmen. Foxcatcher utvecklar sig snart till ett cinematiskt kallt krig av tematik. Vi ser att alla karaktärer i filmen känner sig maktlösa, styrda av andra, och alla längtar efter en hopplös och omöjlig självständighet. Vi ser hur de har svårt att prata med varandra och hur det kanske är omöjligt för någon att stå helt fri – där Mark och du Pont är kroniskt ensamma, och plågade av känslan att vara under en annans makt, är schyssta Dave bunden villkorslöst till sina barn och sin fru (lysande spelad av Sienna Miller, trots att det tekniskt sett rör sig om en minimal thankless-female-roll) – Och på det yttersta planet är Foxcatcher en film om hur den amerikanska drömmen kortsluts; Mark, Dave och du Pont står som symboler för de tre klasserna och det blir snart tydligt för oss att de med mest pengar inte har mer lycka än vad de har makt – och att ju fattigare du är i USA, och ju schysstare du är som person, desto hårdare kommer du straffas.

Det är en fantastiskt gjord film som ger oss extra information i detaljer Miller hoppas att vi lägger märke till – alltifrån misstänksamt överaktiva statister och riktigt obehagliga planteringar, till händelser vi (om vi tänker efter) inser bara kan betyda en sak, samt mullvadar i intrigen som återkommer för att ge ljudlösa blickar mellan varven, för att förklara att saker som sker inte alltid är så oskyldiga som de ser ut – men det är aldrig detaljer som stör. Foxcatcher är, bara som ren filmupplevelse, som att svepas in i en obehaglig vinterdimma och förlora sig i den, och snart bli varse att man faktiskt svävar i livsfara på riktigt. Jag beklagar att jag inte kan berätta mer om intrigen, men jag hoppas du inte klandrar mig om du ser filmen själv.

I filmens botten vilar en stor sorg, kall som en sjö till hälften frusen till is, och den är omringad av fascination och gåtfull förundran över människans ofta kusliga och nästan komiskt destruktiva natur. I de tidiga Oscarsspekulationerna är Foxcatcher ett av de återkommande titlarna: Den anländer sent i spelet, precis när utmanarna brukar, men det är också en riktigt bra film. Definitivt årets feel-bad, men inte alldeles deprimerande. Det är också fängslande, kusligt spännande och gjord med någon slags god vilja. Pulsen ökar i takt med att hjärtat sjunker, och det ligger kalla rosor strödda över filmens löfte om död.

FREDRIK FYHR

 

*

FOXCATCHER

Originaltitel, land: Foxcatcher, USA.
Urpremiär: 19 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 7 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 19 december 2014.
Speltid: 134 min. (2.14).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/35 mm, D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Channing Tatum, Steve Carell, Mark Ruffalo, Sienna Miller, Vanessa Redgrave, Anthony Michael Hall, Guy Boyd, Brett Rice, Jackson Frazer, Samara Lee, Francis J. Murphy, Jane Mowder, David Bennett, Lee Perkins.
Regi: Bennett Miller.
Manus: E. Max Frye, Dan Futterman.
Producent: Anthony Bregman, Megan Ellison, Jon Kilik, Bennett Miller.
Foto: Greig Fraser.
Klippning: Jay Cassidy, Stuart Levy, Conor O’Neill.
Musik: Rob Simonsen.
Scenografi: Jess Gonchor.
Kostym: Kasia Walicka-Maimone.
Produktionsbolag: Annapurna Pictures, Likely Story, Media Rights Capital.
Svensk distributör: UIP/Sony.