3-4, Bio

Varje gång jag ser dig

????????????????

35starrating

Regi: Daniel Ribiero

Berättelse om den blinda tonårskillen Leonardo och hans bästa kompis Giovanna och deras relation när Leonardo attraheras av Gabriel, den nya killen i deras klass.

Som i alla riktigt bra feel-good-filmer så finns det mycket fusk och manipulation i Varje gång jag ser dig – Rent tekniskt är den kanske inte lika bra som den känns, men den känns verkligen bra; alltså är den lysande. Jag hade kunnat försöka förstöra det filmen vill, genom att ifrågasätta realismen, det oansenliga berättandet, det ospektakulära skådespeleriet, ja hela den påtagliga vanligheten i filmen – men det är lite det som är grejen med den.

Det är ett märkligt enkelt trick som fungerar märkvärdigt bra. På papperet är det en helt vanlig ungdomsfilm om tre tonåringar och deras känslor för varandra, med en intrig som är helt typisk för genren – det är bara det att huvudpersonen Leonardo (Ghilherme Lobo) är blind sedan födseln, och hans kärleksobjekt visar sig vara den nya killen i klassen, Gabriel (Fabio Audi).

Man skulle kunna tro att det skulle leda till en självparodisk ”good will”-film – den typen av övertydliga, politiskt korrekta alla-ska-representeras-film som var populär på 80- och 90-talet, men tidens vågor har sköljt ängslans klippor släta: Varje gång jag ser dig är inte ett amerikanskt ”titta här, nu ska vi göra en viktig film om minoriteter”-pekoral; det är en helt vanlig dramakomedi, en helt normal ungdomsfilm och en riktig liten indiepärla.

Den brasilianske regissören Daniel Ribiero gjorde ursprungligen en kortfilm med samma namn år 2010 och denna långfilmsversion använder samma skådespelare, nu något äldre, och en utvecklad serie konflikter och ett par nya biroller. Det har inte gjorts med några som helst komplikationer. Det är filmskapande enligt en basal formel och Ribiero verkar insistera på att göra en så konventionell film som möjligt.

Det är, tror jag, den centrala anledningen till att filmen fungerar så märkligt bra. Miljöerna lika enkla och okomplicerat trovärdiga som karaktärerna – Leonardo är en medelklasskille som bor med sina föräldrar; de är förståeligt överbeskyddande mot honom, fastän han praktiskt taget lever sitt liv som vem som helst. Under ytan av det enkla anar man en stor intelligens hos Ribiero när han spelar med åskådarens förväntningar – Redan i första scenen hoppar Leonardo ner i poolen och Ribiero vet att många i publiken kommer att bli förvånade. Kan blinda bada, bara sådär, kanske många spontant tänker.

Utan att överdriva eller göra någon ytterligare poäng fortsätter Ribiera lägga in sådana detaljer i narrativen, som mer än något annat handlar om Leonardos vilja att vara som vem som helst; han vill bli självständig, gå i vanlig skola och umgås med vanlgia ungar, kanske plugga utomlands.

Han har känt sin bästa kompis Giovanna (Tess Amorim) hela sitt liv och den konventionella inledningen föreslår att detta kommer vara en kärleksberättelse om dem två. Liksom Leonardo är Giovanna en helt vanlig tjej, sett till miljöerna, i femton-sextonårsåldern: Snäll, ganska oskuldsfull, nära till känslorna, men också intelligent och med en tydlig personlighet som säkert kommer att slå rot i framtiden.

Hon tycks vara en perfekt match för Leonardo, som har en självsäkerhet i kärnan av sin personlighet, men när Gabriel börjar i klassen börjar de umgås mer och mer varpå Giovanna får finna sig i att bli lämnad ensam. Hon försöker sig på silent treatments och demonstrativa gester medan Gabriel och Leonardo handfallet försöker förstå vad hon är sur på.

Det är igenkännbara barnlekar som Varje gång jag ser dig fångar på pricken – sättet ungdomarna umgås och pratar med varandra är genomlevd och lyhörd och även om skådespeleriet inte är mer än funktionellt (återigen, om vi ska vara tekniska) så ser Leonardo, Giovanna och Gabriel så normala, trovärdiga och sympatiska ut att ingenting skaver eller känns malplacerat: Vi har ju träffat dem förut, i verkliga livet, och mer behöver filmen inte övertyga om för att fungera.

Leonardo och Gabriel börjar efterhand inse – var och en på sitt håll – att anledningen till att de jämt umgås har mindre att göra med en ”bromance” och mer att göra med att de känner instinktiv attraktion för varandra. Det är ingenting vi inte sett förut, men karaktären Leonardo öppnar så många nya dörrar för åskådaren: En människa som inte kan se är det största beviset på att kärlek sitter på insidan, men lika fin och fiffig är Gabriels betraktande av Leonardo – han vet ju att han inte ”ser” honom, så Gabriel kan studera Leonardo (till exempel i duschen, vid ett tillfälle) med en blick som verkligen bara är hans egen.

Ribiero behärskar kontrasten mellan vad vi förväntar oss, och vad vi får se, på ett lysande sätt. Naturligtvis är det en ideologisk film, som för sakens skull vill skildra något vi inte sett (en blind, homosexuell tonåring). Men hade Ribiero försökt göra en mer ambitiös intrig hade allt rasat ihop, eftersom Leonardos blindhet hade blivit en attraktion i mängden. Genom att göra en så enkel film som möjligt har han istället gjort en film som tvingar fram våra tankar om ämnet, utan att själv presentera det: Leonardo är en vanlig kille i en vanlig intrig i en vanlig romantisk ungdomsfilm – och han är välkommen in i filmhistorien.

Det är också Leonardos vilja till frihet och självständighet, hans personlighet och inte hans ”handikapp” eller ”sexuella läggning”, som är den drivande konflikten i filmen. Lika mycket, om inte mer, som filmen handlar om en romans mellan två unga män handlar den också om hans relation till föräldrarna, som är fullständigt trovärdiga och realistiskt rimliga på ett otroligt tillfredsställande sätt: När han till exempel vill plugga utomlands så förstår hans pappa honom, men han vill att han ska vilja ”fly ut i friheten av rätt anledningar” – och när hans mamma tjatar på honom om ditt och datt, och Leonardo bara vill bli behandlad som vem som helst, så säger hon att ”du är inte vem som helst. Du är annorlunda, för du är min son”.

Och, så, lika mycket som den handlar om alla de här sakerna är det också en ljuvlig film om tonåren som bär på samma empatiska intelligens som The Spectacular Now och The Perks of Being a Wallflower. Liksom de filmerna fångar verkligen Varje gång jag ser dig ungdomstiden, den bitterljuva gränstrakten mellan barndom och vuxenhet, där frågan om vem man är aldrig blir viktigare.

Det är därför ingen big deal att Leonardo är vare sig blind eller gay – så, okej, han vill bli behandlad som vem som helst; han är som vem som helst; då är det också upp till honom att fatta sina beslut och ta de där stegen mot mognad och myndighet som många bättre utrustade kanske inte tar under en hel lisvtid.

Att filmen med så konventionella medel lyckas fånga de här känslorna är smått mirakulöst – jag kallade det ”fusk och manipulation” i första stycket, men det kanske inte är rättvist. Filmen fungerar ju, och den drabbar en med fjärilar i magen. Det är bara den svenska titeln som är ute och cyklar. Den portugisiska originaltiteln Hoje eu quero voltar sozinho översätts ”Idag vill jag gå hem själv” och syftar till ledsagande och Leonardos vilja att, ja, gå själv. Helt enkelt. Sin egen väg, rentav. Det är en snillrik och poetisk titel, som vi inte behöver koppla ihop med Mauro Scocco och Lisa Nilsson.

FREDRIK FYHR

 

*

söt

VARJE GÅNG JAG SER DIG

Originaltitel, land: Hoje Eu Quero Voltar Sozinho, Brasilien.
Urpremiär: 10 februari 2014 (Berlin International Film Festival)
Svensk premiär: 8 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 21 november 2014 (Stockholm, Malmö), 12 december (Göteborg).
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: n/a [Red Epic]/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Fabio Audi, Ghilherme Lobo, Tess Amorim, Victor Filgueiras, Isabela Guasco, Selma Egrei, Eucir de Souza, Lúcia Romano, Júlio Machado, Naruna Costa.
Regi: Daniel Ribeiro.
Manus: Daniel Ribeiro.
Producent: Diana Almeida, Daniel Ribeiro.
Foto: Pierre de Kerchove.
Klippning: Cristian Chinen.
Scenografi: Olivia Helena Sanches.
Kostym: Carla Boregas, Flavia Lhacer.
Produktionsbolag: Lacuna Filmes.
Svensk distributör: Lucky Dogs.