0-2, Bio

Hobbit: Femhäraslaget

hobbit3

2starrating

Regi: Peter Jackson

Dvärgar, orcher och alver slåss om en skatt i ett stort berg.

Snacka om att slå på spiken tills plankan går av! Tretton år efter Peter Jacksons första Sagan om ringen (2001) bevittnar vi alltså fortfarande alver, dvärgar och skäggiga män svinga sina svärd, yxor och knölpåkar mot orcher, jättar och diverse andra påkostade animationer – allt i en virvlande grå gröt. Jag är glad om jag aldrig mer får höra orden Hobbit, Tolkien och Jackson i samma mening. (Snälla, snälla, snälla gud, snälla säg att det inte blir någon Silmarillon).

Den mycket efterlängtade tredje delen av Hobbit-trilogin – nu är den ju äntligen slut – har den friidrottsklingande titeln Femhäraslaget. Filmen är praktiskt taget bara en två och en halv timme lång strid. Blev du inte upphetsad av den första delen, och inte heller av den andra, då kommer du verkligen inte vända andra kinden till den här gången – Om du däremot gillade dem, då har du förstås redan bestämt dig för att se huvuden flyga en sista gång.

Annat vore väl omöjligt, eftersom förra delen (Smaugs ödemark) slutade på en mycket frustrerande och taktlös cliffhanger. Femhäraslaget tar vid direkt efter det sista klippet och är – likt många treor i moderna triloger – mer en direkt fortsättning än någon regelrätt uppföljare. Inför denna film skadar det inte att se om Smaug om minnet är rostigt för Femhäraslaget börjar rakt i ett inferno av helvetiska eldar spridda över Sjöstaden av den vredgade draken, som en gång för alla måste besegras av vår hjälte och Aragorn-substitut Bard (Luke Evans).

Ja, visst. Det hela är förstås ack så imponerande. Hela filmen exploderar, praktiskt taget, av dramatik. Det är slutet vi inte fick i den förra filmen, här klumpigt inklämd som en orytmisk inledning. Ändå var jag redo att gilla den här filmen, för vem kan klaga när effekter är såhär påkostade och imponerande och stämningen så intensiv? Det är imponerade. Det är imponerande… i tjugo minuter.

Därefter börjar det stå klart att Jackson inte har något annat syfte med filmen än att visa folk som slåss, innan de rustar för krig och i förbifarten klämmer in pliktskyldiga och ganska patetiska ursäkter till känslor och stora tankar. Och efter de tjugo minuterna är det två timmar kvar av filmen.

Det blir en klaustrofobisk, smått mardrömslik, uppvisning i monotoni. Krigshärder springer in i andra krigshärder med sådan rutin att det är bedövande. Inte en enda liten detalj i filmen har vi inte sett förut i Jacksons Tolkien-land, och den tar aldrig slut.

Det här med längd – och mängd – är och förblir Jacksons problem. Han är ett sådant säkert namn rent ekonomiskt att han har makt att göra hurdana filmer han vill. Problemet är att han är mer nörd än filmskapare. Hans filmer är långa för längdens skull. Det verkar ha att göra med en självcentrerad eskapism – King Kong (1933) är Jacksons favoritfilm, och det var enda anledningen till att hans version från 2005 var tre timmar lång  – och en barbarisk vilja att blidka sina och Tolkiens fans (det vill säga: han vill blidka sig själv, eftersom han är ett fan både av Tolkien och sig själv): Det ska bli sju timmar Hobbit, en kombo av Tolkien-boken och de tidigare Sagan om ringen-filmerna. Allt ska med! Inte för att det skulle bli bra filmer utan för att det ”bara inte får” lämnas därhän. Jackson är som en fanboy som fått oändligt med pengar för att bara göra fanboy-underhållning. Under den påkostade ytan är hans Hobbit-filmer som att lyssna på Comic Book Guy i Simpsons i sju timmar. Det blir inte mer film av det än så.

Det mest tydliga exemplet på problemet är att Jackson – trots att han haft tre filmer på sig – inte velat varken visa eller utveckla sina karaktärer på något särskilt sett. De är och förblir vandrande papp-affischer vars framtoning och visuella look – deras skägg och kläder, sättet de stirrar och gapar när de pratar – är det enda som utmärker dem. Deras ord betyder ingenting. Deras handlingar saknar mening eller sammanhang. Inga av skådespelarna verkar ha gått in för sin roll med någon inlevelse. Storyn är godtycklig och meningslös. Allt i filmen finns till för att det ska se bra ut, och för att alla ska få en hygglig anledning till att svinga svärd mot varandra.

Ta som exempel dvärgledaren Thorin (Richard Armitage) som stänger in sig i berget där Smaugs skatt vilar. Tydligen har skatten en ”förbannelse” som gör att Thorin blir galen av makt och paranoia – likt andra karaktärer som blivit förblindade av girighet i de här filmerna – och sårar sina dvärgkamrater genom att bete sig som en galen deuchebag. Men varför det här överhuvudtaget händer spelar ingen roll – inte heller vet vi hur den här ”förbannelsen” fungerar (om den nu inte bara är en metafor) och sättet Thorin kommer på fötter igen är fullständigt obegripligt. I en helt oannonserad drömsekvens ska vi förstå att något händer… men inget har egentligen hänt. Jackson vet inte hur man skildrar mänskliga kval, så han försöker finta bort det med effekter och svulstig musik.

Till och med hans älskade Ringen-trilogi hade inslag av de här problemen jag nämnt – tråkiga karaktärer, monotont krigande och det obstinata kvantitet-före-kvalitet-tänket som gav oss femton slut på Sagan om konungens återkomst (2003), för att ta ett klassiskt exempel –  men det här Hobbit-projektet är ju skoningslöst. Nu står det klart att The Hobbit gott och väl hade kunnat bli en tre timmar lång film – på sin höjd två. Hur mycket jag än försöker hittar jag ingen legitim anledning till att Femhäraslaget ens existerar.

Hade jag velat försöka håva in hela intrigen med ett lasso hade jag behövt hålla på hela dagen. Medan vi väntar på att Thorin ska sluta tjura i sitt berg så mobiliserar sig en armé alver utanför – de möts snart av Thorins obegripligt framtrollade dvärgarmé (han tillkallar sig den genom att ha sönder ett stenhuvud) och dessutom har vi ett gäng orcher på ingång. Det är bäddat för många skrällar det – och under tiden får vi ”veta” att Sauron återuppstått via en kort, fullständigt desperat scen där Galadriel (Cate Blanchett), Saruman (Christopher Lee) och Elrond (Hugo Weaving) slåss mot ringvålnaderna. Allt och alla ska med till varje pris, strunta i att hela filmen blir ryckig och rörig!

Lika lite som Thorins mysticistiska psykologi är begriplig är en kärleksintrig mellan inkvoterade alven Tauriel (Evangeline Lilly) och den mjäkiga dvärgen Kili (Aidan Turner) gripande – den är tvärtom lika tunn som luft. Och ännu mindre tid får den – Det är sällan som Jackson pausar stridigheterna för att släppa in lite mänsklig närvaro. Det är mest små instrumentala bitar där karaktärer tittar på varandra, som om vi själva ska fylla i känslorna. Att Jackson förväntar sig att vi ska fälla tårar för dessa obefintliga karaktärer är snudd på förolämpande. I en så påkostad film är berättandet väldigt slött.

Fler karaktärer finns och lika lite får de att göra. Vissa finns med bara för att dö, så att vi kan engagera oss mer för de vi vet överlever. Efter två timmars bataljer har ondskan skördat sina liv men godheten har slagit tillbaka – gammelfascistoid heder och ära är återställd och nu är det bara mörkrets arméer som är kvar att bekämpa i ytterligare tre filmer. Bard slåss mot en trött uruk-hai vid namn Azog (Manu Bennett) och bataljen har ett fiffigt slut… som Jackson naturligtvis inte kan låta bli att förstöra genom att låta den pågå några minuter till.

Och får vi fler slut än ett, på tal om det? Givetvis. Gud nåde den som vågar påstå att en Tolkien-film ska vara klippt och skuren så att vi som bara vill se ett spännande fantasy-äventyr ska bli tillfredsställda. Allt ska med – och inget blir egentligen av. Som filmprojekt går nog Peter Jacksons Hobbit-trilogi till historien som en av vår tids mest absurt uppblåsta, självuppfyllda profetior. Som filmer är de själlös underhållning gjord på miljondollarrutin, och Femhäraslaget är burken som skramlar högst.

FREDRIK FYHR

 

*

hob

HOBBIT: FEMHÄRASLAGET

Originaltitel, land: The Hobbit: The Battle of the Five Armies, Nya Zeeland/USA.
Urpremiär: 1 december 2014 (London).
Svensk premiär: 10 december 2014.
Speltid: 144 min. (2.24).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 4.5K; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Martin Freeman, Luke Evans, Richard Armitage, Evangeline Lilly, Orlando Bloom, Lee Pace, Ian McKellen, Manu Bennett, Aidan Turner, Dean O’Gorman, James Nesbitt, Billy Connolly, Graham McTavish, Ken Stott, Cate Blanchett, Stephen Fry, Ian Holm, Christopher Lee, Hugo Weaving, Benedict Cumberbatch (röst).
Regi: Peter Jackson.
Manus: Fran Walsh, Philippa Boyens, Peter Jackson, Guillermo del Toro efter J.R.R. Tolkiens The Hobbit.
Producent: Carolynne Cunningham, Peter Jackson, Fran Walsh, Zane Weiner.
Foto: Andrew Lesnie.
Klippning: Jabez Olssen.
Musik: Howard Shore.
Scenografi: Dan Hennah.
Kostym: Bob Buck, Ann Maskrey, Lesley Burkes-Harding.
Produktionsbolag: New Line Cinema, Metro-Goldwyn-Mayer, WingNut Films, 3Foot7.
Svensk distributör: SF.

 

*

LÄS OCKSÅ

The Hobbit: How the ’clomping foot of nerdism’ destroyed Tolkien’s dream – and the fantasy genre – Laurence Dodd på The Telegraph om hur självuppfyllande världbyggen, och extrema krav på detaljer, går före bra berättelser i fantasygenren.