Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

The Maze Runner

maze runner videosöndag

25starrating

Regi: Wes Ball

Thomas vaknar med minnesförlust i ett samhälle av pojkar inspärrade i ett grönområde. Ingen vet varför de är där. Runtom dem finns väggarna till en stor labyrint – varje natt stängs portarna, väggarna skiftar och monster vaknar på andra sidan. Thomas försöker leda kidsen till flykt genom dödslabyrinten.

 

När The Maze Runner är bra är det irriterande hur bra den ändå är. Den skulle ha kunnat vara en underhållande skval-film, något värt att vänta på video för, och emellanåt känns den precis sådär skräpigt underhållande som en formula-film av det här slaget ska vara. Säger ibland. När det är musik istället för prat. När folk springer för sina liv och när saker inte Ska Förklaras för oss.

Det är förstås tal om en till Young Adult-filmatisering. När vår huvudperson Thomas (Dylan O’Brien) finner sig med minnesförlust i en inhägnad liten Flugornas herre-värld så finns därför en massa namn på olika grupperingar. ”We call it Glader”. ”We call them slicers”. ”Those are the runners”. ”We call them Grievers”. ”We call them sliders”. Det där tugget börjar nog kännas töntigt även för trettonåringar, har jag en känsla av.

Men bortom den nördiga inramningen har The Maze Runner en grej som den inte kan misslyckas med: Ett mysterium. Det är lika löjligt enkelt som svårt att motstå: I flera år har dessa ungdomar varit inspärrade bakom murar i detta grönlandskap. Omringade av en labyrint där de blir uppätna av ”monster” om de fastnar efter att portarna stängs. Hur gick det till? Varför? Hur får de reda på sanningen?

Varje kväll skiftar labyrinten – som i det gamla brädspelet – och varje månad åker en hiss upp med matvaror och en ny person till platsen. Odjuren som finns i labyrinten ser till hälften maskinella ut – Det hela rör sig alltså om något påkostat och organiserat, maskindrivet och effektivt, förmodligen övervakat.

När filmen fångar vår undran så har den ett batteri att gå på. Det är inte som i Lost – där man redan från början kunde förstå att manusförfattarna själva inte hade någon idé om vad de höll på med; i The Maze Runner finns en lösning på gåtan och som åskådare är man inbjuden att spekulera. Filmen bär på en mysig stämning då, när natten sänker sig över ynglingarnas gemenskap och märkliga ljud hörs inifrån den ödesmättade labyrinten.

Under åren som gått har de snabbaste av ungarna bestämt sig för att vara ”löpare”, och de har kartlagt labyrinten, vars dörrar stängs varje natt (och ingen har någonsin överlevt en natt där inne). Medan Thomas mer och mer börjar likna ”den utvalde” – inte minst efter att den första tjejen anländer till denna pojkdominerade plats, och hon har det inte helt subtila namnet Teresa (Kaya Scodelario) – så börjar andra i gruppen bli stimmiga. De är ungefär de karaktärer man kan tänka sig: En liten knubbig kille som är smårolig och halvmobbad (Blake Cooper), en konservativ ledartyp (Will Poulter), den atletiske hjälten (Ki Hong Lee), en pretty boy (Thomas Brodie-Sangster) och några till. Den konservativa ledartypen gillar Thomas minst. Den lilla knubbiga killen gillar honom mest.

Skådespelarna gör vad de behöver för att filmen ska fungera – Det är inget fel på dem, men man får ibland känslan av att deras fagra ansikten utgör deras personlighet. Och röstmässigt tyckte jag det kändes som Småstjärnorna: Huvudrollen O’Brien låter som ”lilla Matt Damon”, surisen Poulter låter som ”lilla Brad Pitt” och pretty boy-killen låter som ”lilla Ewan McGregor”.

Men om jag verkar nedlåtande så är det bara till hälften sant. The Maze Runner håller en viss spänning intakt så länge vi undrar varför allt ligger till som det gör, och hur det ska gå. Vad tynger ner filmen?

Manuset.

Jag ber er titta på trailern till filmen och hitta en enda replik som ni inte hört i någon annan film. Alla i filmen pratar filmklyschespråk och praktiskt taget allt alla säger är hämtat från Manus-Lidl. Och det hade väl varit okej om inte manusets maskinella natur skapar ett annat problem:

Exposition. Herregud vad det förklaras saker i den här filmen. Det babblas och babblas och babblas. Till och med när de är tysta slänger de in ett och annat förklarande ord så att Alla Ska Förstå.

Ett tag fungerar det här – för vi vill ju gärna förstå hur allt hänger ihop – men när de fortfarande står och tjafsar om regler, och påminner oss om hur saker hänger ihop, och diskuterar sannolikheten för olika utvecklingar beroende på den inneboende logiken i detta fiktiva spektakel när vi är i finalen – då allt borde vara klart och det bara finns action kvar – då vill man bara grina. Så nära är The Maze Runner att vara underhållande. Men med ett sånt här manus hittar den ingen rytm. Den står och stampar när den ska springa. Den borde heta The Maze Staller.

Och förresten så finns det jättemånga logikluckor och frågetecken kvar när filmen når sitt något krystade och inte alls originella ”twist”-slut, så de som bryr sig om att saker ska hänga ihop kommer ändå inte låta sig imponeras. Men det är klart. Det finns ju uppföljare att tänka på. Misstro mig ej – Filmens sista replik innehåller ordet ”fas 2”.

Men ja, det är ju synd att en film som ändå är oväntat bra inte är bättre. Att fotot och klippningen är hafsig och TV-artad är väl okej – eller rättare sagt har jag vant mig vid det – men en långfilm med det här konceptet kommer aldrig bli speciellt spännande så länge det görs såhär stabbigt.

Och ändå är det vad The Maze Runner är, emellanåt. Det finns verklig spänning i filmen. Den har nämligen en sådan ovärderlig sak som atmosfär och känsla. Den hade min uppmärksamhet, åtminstone så länge kidsen höll tyst och började springa i den där labyrinten istället för att stå och prata en till sömns.

 

FREDRIK FYHR

 

*

mazerunnerposter

THE MAZE RUNNER

Originaltitel, land: The Maze Runner, USA.
Urpremiär: 11 september 2014 (Mexiko, Malaysia, Singapore).
Svensk premiär: 19 september 2014.
Speltid: 113 min. (1.53).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW, CineForm RAW, ARRIRAW 2.8K; DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Dylan O’Brien, Aml Ameen, Ki Hong Lee, Blake Cooper, Thomas Brodie-Sangster, Will Poulter, Dexter Darden, Kaya Scodelario, Chris Sheffield, Joe Adler, Alexander Flores, Jacob Latimore, Randall D. Cunningham, Patricia Clarkson, Don McManus.
Regi: Wes Ball.
Manus: Noah Oppenheim, Grant Pierce Myers, T.S. Nowlin baserat på boken av James Dashner.
Producent: Marty Bowen, Wyck Godfrey, Ellen Goldsmith-Vein, Lee Stollman, Lindsay Williams.
Foto: Enrique Chediak.
Klippning: Dan Zimmerman.
Musik: John Paesano.
Scenografi: Marc Fisichella.
Kostym: Christine Bieselin Clark.
Produktionsbolag: 20th Century Fox, Gotham Group, Temple Hill Entertainment.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).

4 svar på ”The Maze Runner

Lämna ett svar till The Giver | Videosöndag Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *