Fyhrs blogg, In Memoriam

Robin Williams 1951-2014

robin williams videosöndag

Robin Williams var en av komikens stora superstjärnor. Som så ofta är fallet med sådana superstjärnor faller deras bredd och talang ofta i glömska. Ja, Robin Williams var väldigt rolig i väldigt många filmer och han har präglat många av våra barndomar, men han var också en oerhört disciplinerad människa, med en stor bredd som skådespelare.

Han kom från Juilliard-skolan i New York. Han hade gjort I väntan på Godot och Hamlet innan han var känd. Och känd blev han redan i sin första filmroll – som Karl-Alfred i Robert Altmans film från 1980 – och det oerhörda är hur färdigpaketerad han kom till oss. Han var en fullfjädrad skådespelare: Karl-Alfred må vara en dålig film, men han gör rollen vattentätt. Han har listat ut hur en tecknad seriefigur skulle vara i verkligheten och  han gör den utan att blinka.

Och redan 1982 hade han huvudrollen i Garp och hans värld, filmatiseringen av John Irvings bestseller; en roll som på många sätt skulle bli ledstjärnan för hans karriär. Otroligt nog är han redan där med full självsäkerhet i ett fullkomligt stabilt framträdande; en fulländad talang.

I Hollywood följer man pengarna och Williams byggde sin karriär på sin humor. Som stand up-komiker var han furiös, hög och låg, ständigt aktiverad, drypande av svett som om någon drog honom fram och tillbaka i en sele. Besatt. Oavsett om han stod på scen eller fjantade sig på talkshows så verkade han vara i ett deliriskt tillstånd.

Sådant beteende kommer förstås från mörka platser. Han var öppen med faktumet att han var kroniskt deprimerad och att han i sitt liv flera gånger varit på rehab för sitt alkohol- och drogberoende. Hans död är tragiskt nog inte alldeles chockerande, när första vågen väl mött en, om man kan föreställa sig att han kanske fortfarande inte sett ljuset i tunneln vid 63 års ålder. Han checkade ut.

Att ingen succé tillfredsställer själen, är som vanligt sensmoralen när sådana här saker händer. Detta var en älskad man. Hans publik var evigt lojal och hans vänner och kollegor behövde honom. Williams var skolkamrat från Juilliard med Christopher Reeve och när han vaknade upp förlamad på sjukhuset efter sin hästolycka var Williams där för att få honom att skratta – Reeve sa senare att Williams var monumentalt viktig för hans förmåga att fortsätta leva.

När Steven Spielberg gjorde Schindler’s List var ansträngningen ofta för stor och de deprimerande känslorna överväldigande. Han ringde Williams, som han arbetat med på Hook, och bad honom hälsa på. Varpå han stannade någon vecka, bara för att muntra upp inspelningen med egna stand up-rutiner.

Det var denna talang som gav honom publiken över hela världen i hela hans karriär. Efter succén med Good Morning, Vietnam, där han spelade en radio-DJ som orsakade konflikter med sina överordnade på grund av hans program, blev han typecastad i nästan en egen genre komedier där han kom att spela den ”heliga galningen” som samlar ihop fotfolket på någon typ av arbetsplats för att gå upp mot ledningen.

Den mest populära, och bästa, av dessa förblir den ohyggligt populära Döda poeters sällskap (1989) som gav honom sin första Oscarsnominering av tre. En till skulle följa några år därpå med The Fisher King (1991), där han spelade magisk uteliggare (typ) mot Jeff Bridges; en till typ av underdog-hjälte.

”Den okonventionella mannen som går upp mot samhällets normer”-stereotypen fortsatte i alltmer barnvänliga filmer – Mrs Doubtfire, Jack, Patch Adams – innan Williams verkade bli synonym med barnfilmer som Flubber, Jumanji och Disneys Aladdin, där han förstås gav röst åt den förtrollade anden, en roll skräddarsydd åt honom – eftersom han bland mycket annat var ett geni på röster.

Men genom hans karriär kan man alltid se mörkret, och de ”seriösa” skådespelarambitionerna; från Saul Bellow-filmatiseringen Fånga dagen (1986) där han spelar en normal man som blir galen på grund av hans missöden; Uppvaknanden (1990) där han är perfekt som den allvarliga doktorn på en rehabiliteringsavdelning för komatospatienter; han blev rånad en Oscarsnominering av Robert De Niro, som spelar mot honom som patienten. Och kanske i reaktion mot kritiken att hans filmer blivit alltför smetiga gjorde han en vändning på 00-talet och gjorde ett par briljanta, väldigt obehagliga roller i thrillers som One Hour Photo (2002), The Night Listener (2006) och Christopher Nolans Insomnia (2002).

Hans maniska persona gav skratten, men skuggan av den manin var alltid där – Han uttryckte en slags rå desperation; antingen en desperation som tog sig uttryck i galenskap, ohejdad sådan, i komedier som Father’s Day (1997), där hans mani förintade alla potentialer. Eller så var det en desperation som på sina bara knän bad om en mening med livet tills det nästan blev svårt att härda ut – som i Drömmarnas värld (1998), efter döden-dramat som totalt delade publiken i två läger; eller så kunde han stirra döden i ögonen i de thrillers jag nämnde. Han förlorade inte fotfästet en enda gång, för han var en seriös skådespelare som fann mörkret i sig själv och kunde ge uttryck för det på olika sätt.

Han fick en Oscar för bästa manliga biroll i Gus Van Sants Good Will Hunting (1997), där han spelar en terapeut som vid ett tillfälle säger till huvudpersonen: ”Du kommer att möta dåliga tider, men de kommer alltid att väcka till liv alla de bra sakerna som du inte lade märke till”.

Robin Williams är nu borta, och kommer inte vakna till liv igen. Han lämnar efter sig en fru, två sönder och en dotter. För övrigt döpt till Zelda, efter TV-spelen. I dag har hon skrivit på Twitter:

”I Love You. I Miss You. I’ll Try to Keep Looking Up”

 

FREDRIK FYHR

 

*