0-2, Bio

Cykla med Molière

cykla med moliere2starrating

Regi: Philippe Le Guay

En skådespelare berömd som charmig läkare i TV-såpa suktar efter något högklassigare och letar upp berömd skådespelare som gått i exil för att övertyga honom om att vara med i en uppsättning av Molières ”Misantropen”. Franskt babbel uppstår.

 

Cykla med Molière är en av årets största succéer i Frankrike och wow, de måste verkligen gilla något med den men vem vet vad. Kanske är det en slags nationell kärlek till Molière, en allmänt hög bildningsgrad eller dragningen till de två skådespelarna som har huvudrollen. Inte en chans att en sådan här film skulle bli stor i, låt säga, Sverige.

Det går väl över huvudet på mig. Kanske Cykla med Molière har en inhemsk kvalité jag inte greppar, eller så är man bara utanför om man inte har koll på sin Molière och då i synnerhet hans ”Misantropen” – men jag tror inte det. Rent tekniskt är detta en typisk fransk/spansk/tysk exportvara, ett euro-drama och en dussinproduktion, tråkigt filmad och gjord utan vidare engagemang, klippt som om vi har all tid i världen och genomgående tunn på någon som helst substans. Samt, förstås, ska vi inte skämmas för att erkänna att Cykla med Molière är en ganska tråkig film.

Men den är förstås inte usel och som en meta-studie i skådespeleri fungerar den ganska väl. Lambert Wilson (mest känd som The Merovingian i Matrix-uppföljarna) spelar kända stjärnan Gauthier som söker upp buttergubben Serge Tanneur (Fabrice Luchini) och tillsammans är de ibland en fröjd att se – Tjusningen är att dessa två herrar är rätt storartade skådespelare och när de börjar läsa Molière för varandra drabbas man av en enkel fascination som egentligen står utanför filmen. Man betraktar skådespeleri i sin ”renaste” form, en slags här-och-nu-händelse som kittlar på ett oförklarligt sätt. På så sätt kan Cykla med Molière rekommenderas till unga skådespelare, antar jag.

Meta-vinkeln kommer inte hur långt som helst dock, och filmen faller när den försöker göra sin berättelse – om gubben som förlorat hoppet om mänskligheten och gått i exil – till en slags metafor för själva ”Misantropen”, komplett med ett ganska ledsamt slut som drar undan mattan för komedistämpeln och förvandlar filmen till en mer bitterljuv historia.

Problemet är att idén är självgod såväl i tanke som genomförande. Tanken att Serge ska vara misantropen som på sätt och vis gör rätt i att fly människosläktet – redan det en svår tanke att göra lyckad i en film – fallerar eftersom det inte går att ta honom (eller Gauthier) på vidare stort allvar, och inte heller går det att tycka synd om deras i grund och botten helt narcissistiska och imaginära problem. De är inte offer av sin samtid utan av sig själva och sina egna neuroser, och filmen tycks aldrig reflektera över detta. Det här grundläggande problemet accentueras ytterligare genom att filmen slänger in två textbook-exempel på thankless female-karaktärer i Maya Sansa och Camille Japy, två kvinnor vars enda uppgifter är att agera musor när manuset behöver det.

Det finns stunder när denna långrandiga film lyser igenom – främst när vi anar att Lucini och Wilson inte läser manuset utan improviserar fritt – men de är låsta i en stabbig och formalistisk intrig som är lika trist fotad och utförd som en TV-deckare; sällan har ett sådant vackert landskap fått en sådan bortslösad behandling.  Det man kan se av Île de Ré, en ö strax väster om La Rochelle där allt utspelar sig, tycks stillsamt och vackert, som en bra plats för en fransk Bergman rentav. Men Cykla med Molière är bara ett mossigt drama med viljelösa komiska inslag, halvbakta tematiska idéer och ett slarvigt utförande. Jag tror ön förtjänar bättre.

FREDRIK FYHR