Den ovillige fundamentalisten

Org. titel: The Reluctant Fundamentalist

Regi: Mira Nair

När en amerikansk diplomat kidnappas i Pakistan måste amerikanska journalisten Bobby Lincoln (Liev Schreiber) intervjua den militanta akademikern Changez (Riz Ahmed) som berättar om sitt liv och hur han gick från att vara rik finansstjärna på Wall Street i New York hösten 2001, till att bli fattig islamistisk teoretiker i hemlandet, via 9/11-attackerna.

 

Den här filmen har en svår uppgift, och den går hela tiden på en balansgång där jämvikten är det viktigaste. Men den lyckas i slutändan bli, en slags, underhållning och den håller en intellektuellt stimulerad medan den pågår, och den är i slutändan så bra den kan vara. Jag uppskattar att den gjorts.

Den svåra uppgiften den har är att försöka lösa upp de svartvita knutarna kring religion och idealism. Den indiske huvudpersonen Changez (Riz Ahmed) är vid olika tidpunkter i filmen både en Princeton-utbildad toppsäljare på Wall Street och en idealistisk universitetslärare i Pakistan med muslimsk övertygelse. I båda fallen reagerar han på ett ord – the fundamentals; på Wall Street använder hans chef (Kiefer Sutherland) ordet och i Pakistan använder en islamistisk terrorledare ordet. Changez är lika övertygad i sin tro på vad han vill göra som han är övertygad om att livet inte levs i svarta och vita zoner, och att saker aldrig är en fråga om ”antingen eller”.

Paradoxen som hindrar Den ovillige fundamentalisten från att vara en bättre film är att den packar ihop sin historia så snyggt och jämnt, berättar den så snyggt och prydligt och levererar dialogerna så självklart och retoriskt att filmen själv blir en slags fundamentalistisk liberalistisk film. Den är byggd på en mycket mer komplex roman av Moshin Hamid, och den är helt klart nerdummad så att alla ska förstå vad den är ute efter: Allt är inte svart och vitt. En enda människas övertygelse kan inte stå för hela mänsklighetens. Man får aldrig glömma de humana värdena – till exempel värdet i ett människoliv.

Inramningen är lite som en Tom Clancy-version av Berättelsen om Pi där Changez i Pakistan berättar sin historia (som vi får berättad i flashbacks) för amerikanska journalisten Bobby Lincoln (Liev Schreiber) alldeles samtidigt som ett kidnappningsdrama pågår i staden. En amerikansk diplomat har blivit kidnappad och CIA är övertygade om att Changez har något med saken att göra. Men Changez vill först och främst att Lincoln ska lyssna på hans berättelse. Så vi får den istället, varpå kidnappningsdramat aldrig blir speciellt viktigt.

Och det är en spännande historia. Det är en av anledningarna till att Den ovillige fundamentalisten fungerar, bara som ren film betraktad. Changez är en nästan överdrivet sympatisk karaktär – till och med när han erkänner den sällsamma beundran han kände när planen åkte in i World Trade Center-tornen (”the audacity to do it… it was an act matched in it’s genious only in it’s ruthlessness”). Kanske just för att han erkänner det. Det finns något med den unika suveräniteten i hans liv i New York – en uppfylld american dream där han är en av de som avgör hur världens ekonomi ser ut – som gör hans avhopp slående. Att han skapar sin framgång med egna händer och sedan, när han når toppen, inser att USA inte är landet för de fria och modiga utan tvärtom bara en enda jättemarknad. Likt en annan Siddharta återvänder han till fotfolket, hemlandet, och vänder sig till studenterna: ”Is there a Pakistani dream?”

Och jänkarna, jänkare som de är, utgår ifrån att han måste ha något att göra med den ”nya militanta akademian” i landet (filmen utspelar sig 2011, dvs samma år som bin Ladin upptäcktes i just Pakistan). Liev Schreiber är stabil i rollen som journalisten som, liksom journalister gör, försöker hålla sig på neutral mark när han arbetar mot klockan och ändå måste ta sig tid att lyssna och förstå Changez historia. En historia om hur en ung man, som älskar USA, vänder landet ryggen.

Skildringen av hur Changez efter 9/11 tappar suget är skicklig. Det är inte bara det att han blir misstrodd av människor, kidnappad av FBI, kroppsvisiterad på flygplatser, och får höra av sina kollegor att han borde ”raka sig” – det är något i World Trade Center-attackerna som förändrat även honom själv. Hans ursprung, trots att det inte är något ”fel” med det, gör sig påmint där det förut bara var en plats han velat lämna. Och inte minst formas polerna som av sig själva – den som pushas tillräckligt hårt, och anklagas för att vara extremist, kan till slut bli just den extremisten.

Här finns till och med en romantisk sidointrig, med fotografen Erica (Kate Hudson), som fungerar fastän den skriker av syntetisk kommersiell input i en redan tematiskt fullsmockad film. Erica sörjer fortfarande sin döda ex-pojkvän och det finns en möjlighet att hon bara utnyttjar Changez, som emotionell språngbräda såväl som konstprojekt. Men det är inget illa ment. Det är en intrig som inte är nödvändig, men den lyckas lägga till mer ved till filmens tematiska brasa, och den blir ännu ett egenartat exempel på hur människan inte alltid är bra på att vara rationell och sällan bör bestämma sig en gång för alla för hur något definitivt är.

Överhuvudtaget är det en elegant gjord film som kräver en regissör med stor skicklighet; i det här fallet är det Mira Nair (Monsunbröllop) som är den regissören. Naturligtvis kan man klaga på att Den ovillige fundamentalisten inte är så bra, djupgående eller intressant som den skulle kunna vara. Men med tanke på hur många bollar den har i luften, och hur svåra frågor den tar upp, så är filmen ändå något av ett subtilt kraftprov. Den innehåller inga moralkakor och Riz Ahmed har en stark och viktig närvaro i huvudrollen; han utstrålar både barnslighet, brådmogenhet, stolthet, allvar, intelligens och känsloliv. Han lyckas vända sig till en västerländsk publik och förhoppningsvis få delar av den att få upp ögonen för faktumet att imperialistisk krigsföring inte är något att bli cynisk inför och att inga sanningar är huggna i sten. Den ovillige fundamentalisten är en film man kan uppskatta för sina ambitioner, och man kan även ifrågasätta och vända sig emot den. I vilket fall som helst deltar man i en konversation och på så sätt är det en lyckad film.

 

FREDRIK FYHR